Två och en halv timmes fartfylld action med charmiga Gal Gadot, Chris Pine, Kirsten Wiig och Pedro Pascal. Inte helt på föregångarens nivå, men fortfarande en snygg och underhållande superhjältefilm som tillhandahåller precis den lagom dos mirakel vi behöver i dessa tider.

”We Can Be Heroes” är ett ösigt och underhållande hjälteäventyr för hela familjen. Kulisserna ser ut att vara tagna ur ett billigt tv-spel, vilket går väl ihop med resten av den lekfulla stilen. Filmen passar barn från cirka 6 år och uppåt, men är faktiskt riktigt kul för oss vuxna med.

Sickan har lämnat Jönssonligan, Vanheden med DynamitHarry i följd tvingas hitta en ny ledare i jakt på rysk diamant. Den första av de tre ”Ekman-lösa” filmerna om Jönssonligan klarar sig förvånansvärt väl utan den gamle ledaren, mycket på grund av en alltid lika säker Peter Haber.

Sarah Paulson och långfilmsdebutanten Kiera Allen lyfter tillsammans med bra tempo ”Searching”-regissören Aneesh Chagantys nya thriller. Tyvärr innehåller manuset logiska luckor och väntade twistar men det är tillräckligt spännande för att behålla tittaren till det vassa slutet.

”Familjen Bridgerton” är ett romantiskt kostymdrama om kärlekens upp- och nedgångar. De sedvanliga komplikationerna finns där, och de kryddas med kvick dialog och flertalet riktigt heta sängkammarscener, som skulle få Jane Austen att rodna generat.

Repristrenden fortsätter men comebacken för 1980-talsduon Bill & Ted är en av de bästa – och roligaste – uppföljarna på länge. Alex Winter och Keanu Reeves är i fin form och deras återförening erbjuder gott om tacksamma fniss och garv.

I en oundviklig uppföljare hamnar rockälskande duon Bill och Ted i både Himlen och Helvetet. Liksom andra tvåor är det mer av samma – korkat, fånigt men tillräckligt kul för att fungera som lättsamt tidsfördriv.

Bill och Ted säger ”excellent”, älskar rockmusik och är lika dumma som de älskvärda. Det blir inte mindre kul för att de reser i tiden och möter historiska figurer i sin första film. Ett underhållande 80-talsäventyr som håller än idag.

Blanda trauma, humor, thrillerelement och en snygg pop-art-inspirerad vinjett och voilà – en perfekt roll för Kaley Cuoco och underbar underhållning för oss i publiken.

Vår älskade Jönssonliga har rebootats ännu en gång och en del är sig likt, en del är nytt inklusive charmiga huvudrollsinnehavare. Men en otydlig målgrupp gör att resultatet mest blir småkul som bäst.

Gösta Ekmans sista film som Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson är tyvärr även den hittills sämsta. ”Jönssonligan på Mallorca” är en av de tråkigaste och mest oinspirerade i serien, trots ett välkomnat miljöombyte.

Med en förvirrande inledning, utmattande bakåtblickar och en kal öde omgivning kommer ”Raised by Wolves” inte att falla alla på läppen. Här finns såväl spänning och ambitioner, men serien har problem med att hitta fokus i sitt berättande och de första avsnitten flyter inte på särskilt bra.

”Själen” är lika delar jazzig body-swap-komedi som ett existentiellt äventyr om livets stora frågor. Det är snyggt, fyndigt men ibland för rörigt – kommer de små tittarna verkligen att hänga med?

Här har vi en riktig snyftare för hela familjen! Filmen om den snälla men ledsna cirkusgorillan Ivan har ett viktigt budskap som fördömer exploatering och förespråkar djurens rätt till ett liv i naturen. Tänkvärd och välgjord underhållning i gullig Disneyförpackning.

Efter en fullkomligt lysande första och en självklart bra andra akt sjunker ”Jönssonligan dyker upp igen” tyvärr hastigt i den tredje. Det är synd men skurktrions fjärde film snubblar på målsnöret och lever inte upp till föregångarna.

Irländsk mytologi möter klassisk saga i ett livfullt animerat äventyr om vänskap, familjeband och naturens urkraft.

Gaytemat ger en välkommen skruv på julfilmsgenrens romcom-koncept samt påtalar en genuin situation av svårigheten för så många att passa in sin familjs förväntningar, men filmen ger i slutändan inte mer än halvhjärtad underhållning.