Mamoudou Athie är en strålande stjärna som lyfter denna spännande thriller. Här finns dessutom intressanta variationer på diverse bekanta upplägg från skräckgenren även om rabida genrefans kanske inte får de hoppa-till-effekter man vant sig vid.

Att föräldrar gör allt för sina barn kan – och har – gott skildrats i diverse filmer, från komedier till skräckfilmer. I det här sega dramat blir man dock bara uttråkad och irriterad, på allt från karaktärerna till den forcerade sluttwisten.

I serieuppföljaren till Netflix succéskräckis ”The Haunting of Hill House” har vi nu herrgården Bly Manor att besöka – och att bli hemsökta av. Kusliga och drömska scenarion som snarare för tankarna till klassisk spökhistoria än iskyla och jumpscares. För den tålmodiga finns det en fin melankoli och många metaforer att hämta in, men ren skräck är det tyvärr knapert om.

”Top Dog” är en lågmäld, dyster och mycket spännande svensk deckare, baserad på en boktrilogi av Jens Lapidus. Serien rör sig sömlöst mellan skitiga gänglokaler och polerade sammanträdesrum och fram broderas en obehaglig historia som både fascinerar och förfärar.

Vad kan locka med en svartvit, stundtals halvsuddig, hemmavideoaktig debutfilm om en 40-årig kvinnas misslyckade karriär? En hel del faktiskt – filmen känns ny, fräsch, rolig och rakt igenom unik.

Netflixfilmen ”American Murder: The Family Next Door” om Watts-morden 2018, är en av de absolut obehagligaste true crime-dokumentärer jag någonsin sett. Den bjuder på så innerligt omskakande bilder, att jag efteråt blev yr och fick huvudvärk. Det är inte visuellt grafiskt, men känslomässigt desto mer upprivande.

Sent 60-tal möts nio olika män under festliga omständigheter, som efter lite alkohol och lekar öppnar en pandoras ask full med känslor, sexualiteter, och smärta. Både filmen snabba manus och den teatraliska miljön är som hämtad från den finaste Broadwayscenen – och det är den numera också. En välspelad film med rappt manus som stundtals blir, tja, lite för ambitiös för sitt medium.

”Disco” är en skapligt stark film som skildrar en frikyrko- och dansmiljö, vars främsta styrka är ”Skam”-skådespelaren Josefine Frida Pettersens drabbande och trovärdiga rollprestation.

”The Comey Rule” är en vinklad men dramatisk miniserie om den turbulenta tiden kring det amerikanska valet 2016. Trots en seg start och mycket svårförstått politiskt lingo, görs dramat intressant av intrigerna som formas mellan en nyvald president och den sittande FBI-direktören.

”Palm Springs” är en härlig romcom med surrealistiska element och existentiella undertoner, som bjuder på många skratt. Max Barbakow lyckas väl med sin långfilmsdebut, där Andy Samberg och Cristin Milioti ar oemotståndligt charmiga i huvudrollerna.

”The Trial of the Chicago 7” speglar flera av USA:s mest akuta samtidsproblem i ett historiskt rättegångsdrama som utgör ett koncentrat av Aaron Sorkins styrkor och svagheter som filmskapare. Pratigt, präktigt, patos. Låt oss kalla det ”The 3 P:s of Sorkin”.

Uppföljaren till den sprudlande musikaliska sagan ”Trolls” kommer med mera musik, färgstarka karaktärer och en uppmaning till att skapa en bättre värld tillsammans.

Det ekar lite tomt i Sofia Coppolas nya dramakomedi. Satt i New York och med ett schysst samspel mellan huvudrollsinnehavarna Rashida Jones och krafthuset Bill Murray är det nästan omöjligt att inte känna doften av såväl Woody Allen och som Coppolas eget mästerliga ”Lost in Translation”. Tyvärr stannar vi på ett lägre våningsplan med kulisser till utsikt.

En sommarromans mellan pojkarna Alex och David får ett tragiskt slut – men det är bara halva historien. François Ozons drama förför sin publik med ung kärlek och ett mörkt mysterium, men det blir sällan något djupare än en rosa pastelldröm.

En dokusåpa med dödlig twist gäckar polisen och lockar tittarsiffror. Inne i realityhuset kämpar Valter Skarsgård och sju andra deltagare för att överleva sadistiska uppdrag. Skräckfilmen ”Funhouse” vill håna Kardashian-samhället och dina duckface-bilder, men mest av allt frossa i tortyr.

”Våga drömma” är ett fint musikaliskt drama som inte kommer förändra världen, men som ändå lär få många av oss att le brett för stunden. De sköna tonerna och fina budskapet lyfter detta till att bli en oväntat härlig film, om den svåra konsten att våga drömma.

”Jurassic World: Kritalägret” är en spännande animerad serie som passar perfekt för både stora och de lite mindre. De åtta avsnitten bjuder oss på sedvanligt hisnande dinossauriepanik och en underhållande kamp med livet som insats. Det är kanske inte mycket som känns direkt nytt, men vad gör det när det gamla fortfarande är såpass engagerande?