Regissören Oliver Stones film om bandet The Doors är en skildring av dekadens, musik och själasökande. I centrum står sångaren Jim Morrison.

Joachim Trier är onekligen en hejare på att skapa vackra bilder och samla begåvade skådespelare. Men när han ska berätta om en helt vanlig kvinnas liv blir det mest ett tomt triangeldrama utan något att tillföra genren.

Kan den här filmserien bli något mera ”fast” & ”furious”? Jo, men tydligen. Med raketmotorer på bilarna och dramatiska såpavändningar bjuder film nummer nio på en vild åktur. De emotionella bitarna faller något platt, medan actionscenerna lyfter franchisen till nya höjder – bokstavligen.

Där första “Fear Street” återupplivade 1990-talets slasher-trend så får vi här 70-tal och dess sommarläger, och det är minst lika våldsamt, proffsigt och underhållande som första omgången.

Michelle Pfeiffer påminner oss om vilken suverän skådespelare hon är när hon som pank överklassdam lyfter det här stundtals roande men lite sömniga indiedramat.

Med Snurre Sprätt och hans gäng tillsammans med Michael Jordan som dragplåster bjuder ”Space Jam” in till en skruvad basketmatch. Resultatet är en familjekomedi som kräver intresse för sporten som spelas och filmens stjärnor för att kunna uppskattas.

De som älskar “Wrong Turn”-filmerna och dess vältrande i blodiga effekter bör nog vända om. Den här rebooten prövar något annorlunda och även om den inte lyckas helt så är det välgjord spänning med en stark avslutning.

Vad händer om man kör ner “Terminator”, “The Thing” och “Alien” i en köttkvarn och låter Chris Pratt reda ut slamsorna? Man får “The Tomorrow War” – en actionmacka utan en enda originell ingrediens, som smakar därefter.

Den femte filmen i ”The Purge”-serien skruvar upp våldet men missar poängen. Större betyder inte alltid bättre, och med ”The Forever Purge” har denna thriller-franchise slutligen tömts på sista droppen blod.

Liksom “Scream” för 25 år sedan så återupplivar den här R.L. Stine-filmatiseringen den ständigt bespottade slasher-genren. Referenserna duggar tätt, blodet flyter och vi får en lite annorlunda skräckis som bör passa fans av genren som handen i handsken.

Avengers-hjälten Black Widows första egna äventyr bjuder på klassisk spionaction som andas allt från James Bond till Jason Bourne, men känns tyvärr allt för anpassad efter Marvel-mallen i en film som kommer minst fem år för sent.

Härliga karaktärer och fin animation slösas bort på berättelse utan tydligt mål och mening. Filmen lyckas bre på för mycket extra av allting och resultatet blir mestadels rörigt kaos.

Unga Lisa Ambjörn har skapat en känsloladdad serie som bubblar över av hormonstinn nyförälskelse och självdestruktivitet. Monarkin ställs mot svensk socialism i denna kärlekshistoria som varvar klassiska tonårsinslag med enkel familjedramatik.

Huvuden rullar men hjärnan har man lämnat hemma. “Highlander” liknar ofta en absurd musikvideo med gott om action, effekter och skådespelare som tar i från tårna. Bra är det inte direkt men du har inte en tråkig sekund.

”Supercool” är en väldigt typisk och såklart lite småsnuskig tonårskomedi om vänskap och längtan efter sammanhang. Det spretar lite i handlingen och alla skämt lyckas inte roa, men finske regissören Teppo Airaksinen ger filmen oväntat mycket hjärta, varför den i slutändan blir riktigt mysig.

Specialeffekter och Hollands charm räddar denna blockbuster som inte levererar den raska underhållning man hoppas på. Misslyckade narrativa grepp, en ljummen love story och frågetecken kring handlingen drar snarare ner förväntningarna till en haltande lunk.

Radarparet Guy Ritchie och Jason Statham är tillbaka. Den tidigare levererar en lite tom men väldigt underhållande actionrulle med gott om twistar och adrenalin. Den senare är ett grinigt stenansikte men inget nytt under solen där.