Ända sedan Spielberg lät en T-Rex traska runt på gatorna i San Diego i ”The Lost World” från 1997 har jag längtat efter den här filmen. En ”Jurassic Park”-uppföljare där lösa dinosaurier fick härja fritt i vår moderna värld och interagera med (läs: käka upp) vanliga människor? Låter som en våt creature feature-dröm!
Så det är med viss besvikelse jag får rapportera att ”Jurassic World: Dominion” inte levererar det globala kaos som vi kanske hoppades på. Man kunde definitivt dra konceptet längre – en halvtimme av monsterjakt på Malta är det enda internationella inslaget i en äventyrsthriller som annars trampar i gamla och trygga spår. Inget fel visserligen i att ge fansen vad de alltid velat ha, men jag känner att en del av potentialen i denna ”episka final” har gått förlorad.
Några snabba nyhetsklipp i början summerar vad som hänt sen parken föll i ”Jurassic World: Fallen Kingdom”. Djur som varit utdöda i 65 miljoner år sprids nu över USA och världen och skapar tråkig stämning. Och snart blir Owen (Chris Pratt) och Claire (Bryce Dallas Howard) inblandade i intriger med tjuvjägare och kidnappningar, vilket leder dem ut på äventyr utomlands. Parallellt återser vi doktor Ellie Sattler (Laura Dern) och arkeologen Alan Grant (Sam Neill), tillsammans för första gången sedan ”Jurassic Park III”, som undersöker… en invasion av jättelika gräshoppor. (För att raptors på rymmen inte är nog med bekymmer för världen?)
Jag älskar ”Jurassic Park”-filmerna, som så många andra filmnördar från Spielberg-generationen säkert också gör. Ettan har för alltid en speciell plats i mitt hjärta. En hänförande bioupplevelse som formade min barndom, och nånstans har jag hoppats på att hitta en glimt av den magin igen sen dess.
Därför blir man så frustrerad när filmskaparna gång på gång gör märkliga val som för in ”Dominion” på ointressanta spår. Kommer ni ihåg den klonade flickan i förra filmen, en sido-plot som absolut ingen brydde sig om? Hon får en ännu större roll här, som för att validera att ”Fallen Kingdom” är en viktig del av denna franchise och inte en stinkande hög med Triceratops-skit.
När man inte är för upptagen med genetiskt modifierade insekter eller tween-kloner med identitetskris och trotsig attityd så finns här trots allt en del hyfsad popcornunderhållning.
Det är särskilt i sista timmen som ”Jurassic World Dominion” hittar formen. Ironiskt nog så handlar det återigen om en överlevnadskamp med en grupp människor instängda i ett dödligt naturreservat där inga säkerhetssystem går att lita på. Men varför ändra ett vinnarkoncept? Här blir det stämningsfullt matinéäventyr, i labyrintlika grottor och genom mörka skogar där diverse monster lurar runt varje hörn. En T-Rex här, en Giganotosaurus där. Det är ändå den typen av action och spänning som visat sig vara den här filmseriens starkaste och mest kittlande ingrediens i nära 30 år.
Många påskägg väntar när hela Jurassic-säcken knyts ihop efter sex filmer. En del kommer i form av visuella detaljer, ibland så diskreta att bara inbitna fans snappar upp dem, andra är repliker vi minns från förr. För oss gamla nördar är höjdpunkten att återse originaltrion tillsammans på vita duken, där speciellt Jeff Goldblums sarkastiska kommentarer livar upp stämningen.
Ett nytt tillskott värt att nämna är piloten Kayla (DeWanda Wise), en tuff donna som påminner om Indiana Jones eller Han Solo, och bara ber och bönar om att få spela huvudrollen i en egen film. Samtidigt påminns man om att Chris Pratt eller Bryce Dallas Howards rollfigurer helt enkelt är rätt bleka, när de ställs bredvid filmikoner och fasliga monster.
Det finns både gott och mindre gott att säga om ”Jurassic World Dominion”. Publiken kan vara trygg med att de vet vad de får. Likt i första ”Jurassic World” (2015) försöker regissören Colin Trevorrow kopiera Spielbergs framgångsrecept och väcker nostalgiska känslor till liv. Han kunde dock gärna vågat gå hela vägen och ta franchisen in på ny mark.
Men vad Spielberg fixar och Trevorrow missar är att hitta en emotionell kärna. Här finns inget hjärta eller själ, och filmen känns lite som en klon. Ett Frankensteins monster byggt av bitar från tidigare ”Jurassic”-filmer löst hopsydda till en helhet som kämpar för att stå på egna ben. Och det är som sagt med viss besvikelse jag lämnar biosalongen, 29 år efter första ”Jurassic Park”-filmen. Den där barndomsmagin, den får man bara uppleva en gång.