När ”Nelly Rapp – Monsteragent” hade premiär 2020 bjöds vi på en svensk familjefilm med fantasifulla monster, härlig mystik och en ung hjältinna som vågade gå sin egen väg. Bakom alla rysligheter fanns också ett fint budskap om utanförskap och rätten att vara annorlunda.
Uppföljaren ”Dödens spegel” från 2023 fortsatte på samma spår, men gav större utrymme åt Nellys saknad efter sin försvunna mamma. Sex år efter den första filmen är det nu dags att ta farväl av Martin Widmarks unga monsteragent.
Nelly får fullt upp när hennes mamma Alice, som varit försvunnen under lång tid, plötsligt återvänder. Men hon hinner knappt smälta återseendet förrän nya problem dyker upp. Den mäktiga vampyren Hekla är på fri fot och planerar att öppna en port till underjorden, något som skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för människornas värld.
Tillsammans med vännen Valle, hunden London och sin mamma måste Nelly försöka sätta stopp för Heklas planer. Samtidigt finns det fortfarande en rad obesvarade frågor kring mammans försvinnande och varför hon nu har kommit tillbaka.
Monster som imponerar och skrämmer
Amanda Adolfsson satte tonen för Nelly Rapps mysrysliga värld i första filmen, innan Johan Rosell tog över regin i uppföljaren. Nu är han tillbaka för att avsluta trilogin. Mask och smink håller fortfarande hög klass och flera av monstren är imponerande snyggt gjorda. Några av kreationerna är visserligen inte fullt lika övertygande, men överlag är det ett mycket lyckat hantverk.
Lyckligtvis har Nelly Rapp inte tappat sin charm. Spänningen är oftast av det snällare slaget, men ett par scener är faktiskt riktigt kusliga. Jag hoppade till flera gånger, vilket inte är så illa för en film som främst vänder sig till yngre.
Humorn fungerar också fint, inte minst i en härligt absurd kamp där Nelly och hennes mamma beväpnar sig med städredskap och går loss på en hel drös zombier. Särskilt kul blir det när Nelly dammsuger ut ögat på en zombie och sedan använder det som projektil mot en annan.
Ett återseende som borde beröra mer
Delar av historien känns däremot lite väl tillrättalagda. Efter två filmer där Nellys saknad efter sin mamma varit en viktig del av berättelsen borde återföreningen få ordentlig känslomässig tyngd. I stället blir det stundvis väl sentimentalt, samtidigt som filmen har så bråttom vidare till nästa dramatiska händelse att relationen mellan mor och dotter aldrig riktigt hinner landa.
Några logiska luckor i berättelsen stör också, även om historien kretsar kring vampyrer och andra övernaturligheter.
Matilda Gross är fortfarande bra som Nelly, både kaxig och lätt att tycka om. Men hon har hunnit bli tonåring medan filmerna fortfarande riktar sig till en betydligt yngre publik. Det skaver ibland när den äldre Nelly ska förhålla sig till manusets mer barnsliga inslag.
Jag hade också gärna sett betydligt mer av Johan Rheborgs Hannibal, en av de roligaste figurerna i serien. Här får han alldeles för lite att göra.
”Nelly Rapp – Porten till underjorden” är inte seriens bästa film och visst hade historien mått bra av ett tajtare manus. Men jag har ändå roligt i Nelly Rapps sällskap, inte minst tack vare den befriande absurda humorn och de välkomna jumpscaren.
Efter tre filmer känns det som ett ganska lagom läge att säga hejdå. Fast jag skulle inte bli förvånad om vi får stifta bekantskap med en ny generation monsteragenter framöver.