Tänk vad ett nakenbad kan leda till. När Folke Sundquist och Ulla Jacobsson kastade klädena och hoppade i plurret tillsammans i den här filmen så förändrades hela världens syn på Sverige. Begreppet ”den svenska synden” myntades och omvärlden såväl förfärades av vår, i deras ögon, depravering som beundrade vår sexuellt revolutionära anda.
Romantiken i Arne Mattssons filmatisering av Per Olov Ekströms roman med samma titel är traditionellt uppbyggd. Stadskillen Göran (Sundquist) har tagit studenten och ska vila på sin farbrors (Edvin Adolphson) gård på vischan. Grannflickan Karin (Jacobsson) dyker upp som arbetshjälp och Göran blir så blixtförälskad att han hugger in i grovgörat för att vara nära henne. Den lekfulla charmen rycker med oss.
En suggestiv inledning
Det är lätt att förstå Görans fascination för Karin. Jacobsson spelar sin blyga och tillbakadragna roll med en mystisk och drömmande aura omkring sig. Sundquist är klockren som kaxig citylirare med slipat munläder. Duon har ett samspel där de läser av varandra perfekt och det är en ren njutning att se deras förälskelse glittra ikapp med solen i sjöns vatten.
Öppningen till den här sommarklassikern har dödens skugga tungt vilande över sig och hela filmen är en tillbakablick för att skildra vägen dit. Hårda och dömande blickar på en begravning träffar stenhårt. Det är en suggestiv inledning som fångar och får publiken att verkligen vilja veta vad som har hänt.
En oroväckande nerv
Givetvis är inte allt frid och fröjd i trakten. Kyrkoherden (John Elfström i en roll långt bort från sin paradroll som Åsa-Nisse) styr över alla med järnhand och ger undergångstal över ungdomens okyrkliga livsstil. Görans farbror är dennes främste motståndare och konflikten trappas upp på ett skarpt skildrat sätt.
Det finns ett mörker kring Kerstin och en underton av rädsla hos henne som filmen, och framför allt Jacobsson, lyckas med att skapa en spänning kring. Det hemlighetsfulla drar in oss och ger en oroväckande nerv. Det bästa med den delen av filmen är att den länge bara antyds och aldrig överexponeras.
Den svenska sommarens prakt förför
Adolphson och Elfström har brännande intensitet i scenerna mot varandra. Irma Christensson är fantastiskt bra på att skapa laddning med få ord som Görans religiösa kusin med ohöljt missnöje mot sin fars beteende. Alla karaktärer utom de som nämnts fram till nu saknar substans, men de fyller sin funktion för att filmens budskap ska nå fram och skådespelet är som helhet stabilt.
Fotografen Göran Strindberg ser till att den svenska sommarens prakt översätts till förföriska bilder. Ljussättningen speglar på ett pricksäkert sätt atmosfären i varje enskild scen. Väl värd att nämna är också musiken som vet exakt när den ska vräka på med dramatiska stråkar och när den ska backa och låta dialogen ta över ljudbilden.
”Hon dansade en sommar” må vara mest känd för sina nakenscener, men den förtjänar att talas om än idag även som konstnärligt verk.
Snabbfakta: Hon dansade en sommar
Regi: Arne Mattson
Skådespelare: Folke Sundquist, Ulla Jacobsson, Edvin Adolphson, John Elfström, Irma Christensson m.fl.
Genre: Drama, Romantik
Speltid: 1 timme 43 minuter
Finns på: SVT Play (till 26 juli)
Biopremiär: 17 december 1951
MovieZines betyg: 4:/ 5