Redan den första minuten i öppningsscenen vet vi vilken tragisk vändning livet kommer att ta för huvudpersonen Kanji Watanabe (Takashi Shimura), vilket är mer än han själv vet. Det är en känslomässigt brutal öppning som garanterar tittarens totala uppmärksamhet.
En ödesmättad stämning infinner sig när en berättarröst presenterar Kanji för oss på hans arbetsplats. Han är avdelningschef på socialutskottet med inte en sjukdag på nära 30 år. Rösten deklarerar i ett iskallt tonfall att Watanabe inte har förstått hur man lever och är mer död än levande. Det är hårda ord och filmens budskap etableras kraftfullt och omedelbart.
När plötsligt dödens skugga faller över Kanji händer både vackra och obeskrivligt sorgliga saker inom honom. Han börjar rannsaka sig själv och inser att han har låtit sin karriär bli hans hela tillvaro och att han försummat alla i sin familj.
Eftersom det här inte är ett endimensionellt drama med platta karaktärer så finns givetvis en anledning till att han har blivit den han har blivit och även denna berör rejält. Samtidigt som Kanji finner livslusten för första gången på tre decennier så blir det plågsamt tydligt för honom att det är för sent att få tillbaka det som han har förlorat.
En inspirerande hjälte
Den kvävande ångesten som naturligt kommer med temat känns outhärdligt smärtsam och vi delar vartenda uns av den med Watanabe. Hans ånger kring sitt liv hugger lika hårt i oss som i honom. Den eufori som han känner när han omfamnar livet drar med oss med full lyckokraft. Precis som i verkliga livet är känslor mångfacetterade. Tempot är varsamt, omsorgsfullt och kärleksfullt mot sin huvudkaraktär. Kurosawa visar tydligt att han förtjänar sin plats på listan över filmhistoriens giganter.
Samhällskritiken träffar stenhårt. Manuset är inte nådigt mot det byråkratiska systemet där inget blir gjort utan ärenden medvetet skickas runt bland utskotten tills de till sist kan glömmas bort. Ur detta kliver Kanji fram som en hjälte som vill göra skillnad för folket och sluta vara som sina lata kollegor. Han tar upp kampen utan att backa för motstånd och det är enormt inspirerande att skåda.
Filmens storhet är att samtidigt som vi grips av hans passion att göra gott så sker här inga mirakel utan den bittra realismen består trots den lilla stråle varm medmänsklighet som han blivit i den giriga kylan.
Storspel av Takashi Shimura
Berättarstrukturen är en skicklig blandning av två olika typer av narrativ. Berättarrösten kommer in filmen igenom som en ofta hårt och kallt granskande kritiker. Den blir en skarp kontrast till det starkt känslomässiga innehållet när vi följer huvudpersonen.
Scenen när Watanabe sjunger på en bar är en av tidernas mest emotionellt oförglömliga ögonblick. Där briljerar Shimuras genomgående enorma skådespel extra mycket. Jag tycker att han varenda sekund av filmen ger oss bland det bästa spel som jag någonsin sett. Han uttrycker karaktärens själ i ansikte och ögon.
Visuellt är det här en enorm upplevelse. Det svartvita fotot använder ljus och mörker på ett sätt som är rikt på symbolik. Kontrasten mellan de båda är oftast hård utan mellannyanser, men ändå spricker dunklet bitvis upp och ger utrymme för bländande skönhet. Även det örat får ta del av är briljant komponerat med ett användande av ljud och tystnad som speglar hur Kanji hör omgivningen i sitt tillstånd. Musiken används sparsamt, men den bidrar till känsloexplosioner när den dyker upp. Det här är ren perfektion för öga, öra, hjärna och hjärta.
Väldigt sällan görs en film som berör djupt i själen och lämnar en i ett visst sinnestillstånd långt efter att den är över. Extremt få av dessa får åskådaren att dessutom på allvar omvärdera sitt eget liv och hur man lever det eller inte lever det. Akira Kurosawas ”Att leva” hör hemma i den sistnämnda kategorin.
Den är en känsloupplevelse som är svår att sätta ord på för att den är så mäktig som den är och den är utan minsta tvekan ett monumentalt mästerverk.