Det är sent 1970 tal, vi befinner oss i New York. Byxbenen fladdrar i kapp med håret och livet lunkar på. Men mitt i allt det fritt fladdrande börjar någon plötsligt skjuta mot en man. Stunden efteråt försvinner Ariana (Sasha Lane), hon som höll vapnet, från platsen. Den unge Danny (”Spider-Man”-skådisen Tom Holland) är kvar. Han blir arresterad och senare förhörd av polispsykologen Rya Goodwin (Amanda Seyfried). Under förhöret får vi lära känna honom och pojken han varit. Vi blir bekanta med hans barndomstrauman och andra utmaningar, och får se hur han fann en slags trygghet hos den bryske men fåordige grannen Yitzak (Lior Raz) som gav husrum till vilsna ungdomar. Där träffade han också Ariana, och blev snart indragen allt djupare i ett nät (höhö), av våld och droger.
Holland är riktigt bra som den unge brådmogne Danny. Han är så där lagom tonårsbusig, men bär också på en påtaglig känslighet och har ett tungt mörker i bagaget. Han har mycket att göra här, många sidor och känslor att uttrycka och gör det hela vägen väldigt trovärdigt. Även Lane som Ariana övertygar, och de två har flera riktigt starka scener ihop.
Olyckligt nog väljer serien allt för ofta att släppa fokus på de intressanta karaktärerna, som jag vill fortsätta utforska, och istället brodera ut den gravt konspiratoriska intrigen i bakgrunden. De två är förvisso delar i det hela, men jag uppskattar inte att min uppmärksamhet måste flacka omkring så. Till sist vet jag inte vart jag ska lägga krutet på, med resultatet att det inte riktigt hamnar någonstans.
Vi ges nog med ledtrådar för att gradvis kunna pussla ihop bitarna i Dannys berättelse och liv. Men istället för att få göra det i vår egen takt, introduceras vi bara ännu mer information. Den ska hjälpa oss att förstå, men saken är den att vi redan förstår alldeles utmärkt. Så den påtänkta hjälpen blir det som tar oss längre bort från det vi försöker greppa och haka upp vårt engagemang på.
Jag säger inte att detta är dåligt, tråkigt eller ointressant, men när det tar så många omvägar, och avsnitt, så känns det stundvis som att simma motströms. Dessutom tar de långa och alltför dialogtyngda förhörsscenerna för mycket utrymme i anspråk. Och även om Seyfried gör sitt bästa med att hålla igång tempot i dem, så kan hon bara göra så mycket med ibland ganska stela repliker med tveksamt flyt.
Något som dock flyter fint är fotot. Kameran sveper runt och följer karaktärerna på ofta nära håll. Flera gånger filmas de i speglar eller skyltfönster och det ger ett särskilt djup till, inte bara bilden, utan även till i historien.
Tids nog nystas mysteriet upp, men när sanningen avslöjas, går luften ur mig lite. Måhända är jag för smart för detta då jag redan hade luskat ut hur allt hängde ihop. Så det blev mest en lång väntan på, ja vadå egentligen.
Förvisso blir det förlösande att se saker ”förklaras” och det som följer är väldigt väl återgivit. Samtliga delar är egentligen bra och spännande, i sig. Problemet är att de inte riktigt, eller i alla fall inte tillfredsställande nog, hänger samman med de andra. Om det beror på motvillig redigering, fåfäng iver att ha med allt och lite till, eller bara ett underskattande av tittarna, låter jag vara osagt.
Under allt bråte som flyter under den polerade fasaden, handlar historien om tunga ämnen som psykisk ohälsa, övergrepp och överlevnad. Detta är skildrat med omsorg och ödmjukhet, även om det inte får den plats det förtjänar.
I slutändan är ”The Crowded Room” trots alldeles för många avsnitt, klart sevärd, men också underhållande. Det blir väldigt gråtmilt mot slutet. Men i sentimentaliteten finns samtidigt en omsorg över Danny, som värmer. Serien vill sin protagonist väl, liksom gör vi, och det känns fint, när väl eftertexterna för allra sista gången börjat rulla.
▸ Streama ”The Crowded Room” på Apple TV+
