Jag måste säga att jag faktiskt hade lite lagom förväntningar inför denna. Inte skyhöga, men ändå. Det lät som ett hyfsat roligt upplägg, och som någorlunda nybliven singel själv efter 17 långa år tänkte jag att det här blir säkert lättrelaterat och kul. Men icke.
Filmen handlar om Alice (Dakota Johnson) som vill ta en paus från sin pojkvän Josh för att förhoppningsvis upptäcka att hon inte kan leva utan honom. Pausen blir definitiv när Josh träffar en annan och nu måste Alice på allvar lära sig hur vara singel. Som tur är har hon sin galna kollega och vän Robin (Rebel Wilson) som är mer villig att dela med sig av sin kunskap.
Så långt är allting bra. Men sen börjar filmen. Och det går rätt trögt direkt. Stackars Rebel kämpar på så att jag själv får blodsmak i munnen, men hon kommer ingenvart. Hennes Robin blir inget annat än den där galna, alkoholiserade och tjocka sidekicken som ska leverera tokigheter för att sedan på slutet komma med någon tänkvärd liten replik som förlåter all galenskap. Rebel är förvisso bra på tokigheter, fast tyvärr hakar ingen annan på. Leslie Mann kan vara riktigt rolig, men här spelar hon en ängslig 40-åring med dåligt självförtroende och bebislängtan. För alla äldre singelkvinnor är ju ängsliga och bebislängtande? Framförallt kvinnor som ser ut som Leslie. ”Har jag blivit tjock?” kvider hon i sin size zero-kropp och jag tar ett chips till ur min medhavda påse.
Dakota Johnson (”Fifty Shades of Grey”) är väl inte direkt känd för sin komiska genialitet och lär inte bli det efter detta heller. Hon är ganska tråkig allmänt och även om hon passar i rollen som bortkommen ung kvinna som är på väg att upptäcka sin sexualitet (vänta, har vi inte sett det redan?) så slår det aldrig gnistor när hon dyker upp på duken.
Manuset är väldigt svajigt, med otydligt fokus. Det finns många mer eller mindre tragiska singlar i periferin som egentligen inte tillför något och eftersom inte ens huvudpersonernas levnadsöden engagerar, kan jag inte bry mig mindre om vad dessa bifigurers story är. Dessutom händer det flera gånger att karaktärerna reagerar på varandra och det som sägs på ett fullständigt ologiskt sätt som stör hela illusionen av film för mig. Och jag tänker att inte ens skådespelarna kan vara bekväma med det som händer och sker.
”How To Be Single” släpps lagom till alla hjärtans dag, som en motvikt till allt romantiskt dravel ämnat alla lyckligt förälskade par tänker jag. Men vet ni, då finns massa annat kul att göra istället. Samla singelkompisar och kolla på vad som helst hellre, eller gå ut och bara var singlar. Jag garanterar att den mest förvirrade ungmön är mycket bättre på det än vad filmen med sin föråldrade syn på manligt och kvinnligt lär ut.
Plus för att det inte är några billiga tjockiskämt. Minus visserligen för att det knappt är några skämt alls…
