Det är svårt att inte gå in med höga förväntningar när Refn till sist återvänder till långfilmsformatet efter flera års frånvaro. Han är trots allt regissören bakom underbara “Drive”, som är en av 2000-talets mest stilbildande och bästa filmer.
Där lyckades han förena brutalitet, känsla och visuell elegans på ett sätt få andra filmskapare klarar av. Just därför blir det extra beklämmande när “Her Private Hell” inte lämnar några djupare avtryck alls.
Handlingen utspelar sig i ett futuristiskt Tokyo där en mystisk dimma breder ut sig samtidigt som en brutal seriemördare terroriserar staden. Sophie Thatcher spelar Elle, en ung skådespelerska, svältfödd på kärlek från sin frånvarande pappa. Hon försöker göra allt för att få hans uppmärksamhet men driver honom bara längre ifrån sig.
Hon är i Tokyo för att medverka i en sci-fi-film där hon spelar mot sin före detta vän och numera unga styvmor Dominique. Samtidigt får vi följa Charles Melton som en trasig amerikansk soldat på jakt efter mannen som kidnappat hans dotter.
HC Andersen-inspirerad vuxensaga
Det är rätt mycket mer som hela tiden händer och ofta förstår jag inte riktigt varför. Detta är egentligen inget problem i sig, då jag inte förväntar mig spikrak logik av Refn.
Tvärtom kan jag uppskatta hans filmer som vågar vara fragmentariska och emotionellt drivna med trassliga röda trådar. Men då ska de också väcka någonting i mig. Här lämnas jag helt likgiltig.
“Her Private Hell” är en sorts HC Andersen-inspirerad vuxensaga om daddy issues, besatthet och avund. Teman som återkommer utan större finess. Filmen kretsar mer kring stämning och antydningar än faktiskt berättande, och symboliken hamras ibland in så hårt att det blir parodiskt.
Sophie Thatcher gör mycket för att hålla ihop filmen och har en närvaro som passar perfekt i denna kalla och artificiella värld. Även Charles Melton tillför desperation och mänsklighet till allt det stiliserade och dova. Dessutom står han för ett välkommet inslag av bar mansbringa bland filmens många lättklädda unga kvinnor.
En ointresserad Refn
Filmens seriemördare “Leatherman”, med sina röda lysande ögon och långsamma vandringar genom dimman, blir aldrig särskilt skrämmande. Jag tycker nog att han är bland det töntigaste någonsin när det kommer till förövare. När hans offer i dödsögonblicket kallar honom “Daddy” känns det så pinsamt att jag vill fly.
Det flåsas överlag mycket “Daddy” lite varstans och jag undrar om det är för att få gubbarna i publiken att gå igång. Själv blir jag så avtänd att jag pyser som en röksvamp när jag generat vrider mig i biofåtöljen.
I långa stunder är det som att handlingen står helt stilla. Scener dras ut tills all nerv rinner av dem. Karaktärerna röker i tystnad, stirrar tomt ut i mörkret eller mumlar kryptiska repliker som är tänkta att vara betydligt djupare än de faktiskt är.
Refn verkar helt ointresserad av framåtdriv och radar istället upp sina pretentiösa kompositioner på varandra. Det som först kändes drömlikt och suggestivt förvandlas gradvis till ett segt och självmedvetet poserande.
Vackra bilder till monoton musik
Jag måste ändå säga att jag någonstans kan ana vad regissören vill åt. Bakom allt koketterande finns en film om bekräftelsebehov, svartsjuka och längtan efter sammanhang. Den hade kunnat bli bra om någon bara valt att berätta den historien. Vissa bilder är dessutom genuint vackra och Pino Donaggios Disney-romantiska toner skapar en spännande kontrast mot det ofta förekommande grafiska våldet.
Men ju längre filmen pågår desto mer enerverande blir även musiken, som flyter ihop i samma monotona rytm som allt annat.
Jag hade som sagt länge sett fram emot en ny film av Nicolas Winding Refn, men comebacken blev en besvikelse. Således väljer jag att dra ett streck över eländet och fortsätter istället vänta och hoppas på den verkliga återkomsten och då också en film som faktiskt är värd att titta på.
Snabbfakta om ”Her Private Hell”
Regi: Nicolas Winding Refn
Medverkande: Sophie Thatcher, Charles Melton, Havana Rose Liu, Kristine Froseth, Dougray Scott, Diego Calva, Shioli Kutsuna, Aoi Yamada, Hidetoshi Nishijima
Speltid: 1 timme och 49 minuter
Premiär: Ej fastställt
Visas på: Ej fastställt
MovieZines betyg: 2 av 5
