Bästa kampsportsfilmerna

15 November 2015 | 12:01

10 bästa kampsportsfilmerna

Bruce Lee, Jackie Chan, Kurosawa och Tarantino har sin givna plats på listan.

Sedan Bruce Lee kung fu-sparkade sin väg in i Hollywood har kampsportsfilmen inte längre varit begränsad enbart till den asiatiska biopubliken. Genren växer ständigt i bredd och dess filmer berättar vitt skilda historier i vitt skilda miljöer. 

Här är de 10 bästa.

10. Ong-Bak: The Muay Thai Warrior (2003)



När det gäller kampsportsfilmer är vi vana att de flesta slag och sparkar utdelas av fötter och händer. Men i "Ong-bak" är det thai-stilen som gäller, och slagsmålsscenerna blir lite råare då också knän och armbågar med i fajten. Den råaste fightern av de alla är Ting, spelad av Tony Jaa. Han är en formidabel slagskämpe - med snabbhet, teknisk skicklighet och en hög smärttröskel - som är på jakt efter en försvunnen Buddhastaty (kallad "Ong-Bak"). Trots de hårda slagsmålsmetoderna är fightingscenerna inte särskilt brutala att kolla på. Istället är "Ong-Bak" en kul och fartfylld rulle i (thailändsk) Jackie Chan-stil.

9. Shao Lin san shi liu fang (1978)


I (det ofta humoristiska) actiondramat "Shao Lin san shi liu fang" - som har den engelska titeln "The 36th chamber of Shaolin" - följer vi den kinesiska munken San Tes resa från ung spoling till en fullfjädrad slagskämpe med ädel världs- och livsåskådning. Som ung tar han sin tillflykt till Shaolintemplet för att undgå Manchu-styrkornas förtryck. Platsen är idag känd som hem åt en av de mest traditionella kung fu-stilarna och i filmen får vi bekanta oss närmre med templets metoder och filosofi. San Te spelas av Chia-Hui Liu, som regisseras av sin adoptivbror Chia-Liang Liu.

8. Once upon a time in China (1991)


Filmen "Once upon a time in China" startade en kung-fu-renässans i Kina och gjorde Jet Li till en storstjärna i landet (och hjälpte honom att inleda en karriär som internationell actionfilmskådis). I filmen spelar han Wong Fei Hung, en redan välkänd karaktär för den asiatiska publiken. För det kinesiska folket är han ett slags Sherlock Holmes, eller kanske snarare Robin Hood, med skillnaden att han har levt på riktigt. (Han dog 1924.) Kampsportsmästaren och folkhjälten har blivit porträtterad på film flera gånger innan "Once upon a time in China", men den här filmen har något extra. Inte beror det på manuset - handlingen blir ofta alldeles för invecklad och karaktärerna är ointressant platta. Till viss del beror det på Jet Li, hans skådespeleri och hans gymnastiska kampsportsskills. Till största del beror det emellertid på Tsui Hark och hans regi som ser till att hålla energin uppe filmen igenom. "Once upon a time in China" är ett fartfyllt, färgstarkt och bitvis spektakulärt äventyr.

7. Yojimbo - Livvakten (1961)



Akira Kurosawa - som tidigare gjort bland annat "De sju samurajerna" (1954) - tittade en hel del på amerikansk B-film, framförallt ur westerngenren, när han började skriva på manuset till "Yojimbo". I berättelsen vandrar en ensam samuraj in i en stad där en, till synes, evig konflikt pågår. Konflikten delar in ortens folk i två gäng - som i filmen ses ge varandra onda ögat från varsin sida av det westerninspirerade huvudströget. Båda sidor vill värva nykomlingen till sin sida, för att öka sina chanser att besegra den andra. Detta ser samurajen - som, när han gör sin entré, ser hungrig och sliten ut - till att utnyttja. Manuset är inte helt pjåkigt, men det är som regissör Kurosawa imponerar. Medan berättelsens maktlekar blir allt mer invecklade, blir filmen bara snyggare och snyggare. Kurosawa leker med kameran, elementen och karaktärernas uttryck för att skapa dramatik och poesi. 

6. Xia-nü (1971)


Utan "Xia-nü" skulle det nog vara en annan film som var etta på den här listan. Redan i början av 70-talet hade det här historiska äventyrsdramat premiär och det är inte svårt att se hur filmen har inspirerat listans etta. "Xia-nü" utspelar sig på 1300-talet och berättar om hur huvudpersonen, konstnären Ku, lär känna en kvinna som bor ensam i ett gammalt nedgånget hus tillsammans med sin åldrade mamma. Precis som i liknande kinesiska historiesagor, så kallade wuxiaberättelser, så är saker och ting inte hur de först verkar. Med sitt emotionella djup och sin episka längd skiljde sig King Hus drama emellertid åt från samtida wuxiafilmer och 1975 blev "Xia-nü" den första kinesiska filmen att belönas med ett pris i Cannes. 

5. Jui kuen II (1994)


Jag älskar Jackie Chan, men tycker det är smått obegripligt hur många (framförallt kinesiska filmproducenter) en gång kunde spå honom som en efterföljare till Bruce Lee. Movesen har han förvisso, men när Chan försöker att härma Lees sammanbitna och bistra uttryck ser det ju bara humoristiskt ut. Och det är just däri Jackie Chans storhet ligger, i den perfekta mixen av komisk talang och atletiska skills. Efter att ha gjort några mer seriösa roller blev actionkomedin "Örnens klor" (1978) - på engelska "Drunken master" - hans stora genombrott och filmen som tog honom till Hollywood. Uppföljaren "Jui kuen II" - på engelska "Drunken master II" - kom 16 år senare och slår ettan. Tillsammans med "Jing cha gu shi" (1985) - på engelska "Police story" - är det hans bästa film. 

4. Kill Bill (2003)



Quentin Tarantino gillar kampsportsfilm, det råder det ingen tvekan om. När "Kill Bill" hade premiär i början av 2000-talet var folk beredda på en hommage till genren, istället fick vi en film som skulle omdefiniera den. I "Kill Bill"-filmerna har Tarantino kokat ned varenda asiatisk kampsportfilm han någonsin sett, slängt i lite spaghettiwestern och kryddat det med sin egen, Tarantinska, dialog. Istället för ketchup dränker han rätten i rejäla mängder blod. Berättelsen drivs framåt av en klassisk B-filmshämndstory - fast med många bisarra utsvängningar. Den är mörk, stundtals riktigt vidrig, men det hindrar inte "Kill Bill" och "Kill Bill II" från att vara underhållande filmer. Humorn är twisted, grym och remarkabel. Sättet att slåss på lika så. Karaktärerna försöker ta livet av varandra med samurajsvärd, svingande spikklot, giftiga ormar och precisa tryck mot väl valda kroppsdelar - för att nämna några få metoder. 

3. House of Flying Daggers (2004)


Sommar-OS i Peking 2008 var de dittills dyraste olympiska spelen någonsin. Den påkostade invigningsshowen regisserades av Yimou Zhang. För att förstå varför han gavs uppdraget räcker det att kolla på de 20 första minuterna av "Flying daggers". Med vackra dans- och kampsportsrörelser, böljande och insvepande sidentyger och traditionell, kinesisk musik skiljer sig OS-showen inte särskilt mycket från den spektakulära filmscenen - även om den senare utspelar sig i ett horhus, och inte på en jättearena.

"Flying daggers" utgör den andra, och helt klart bästa, delen i Zhangs så kallade wuxiatrilogi - som inleddes med "Hero" (2002) och avslutades med "Den gyllende blommans förbannelse" (2006). Ordet wuxia betyder ungefär "väpnad hjälte" och i Kina är det en litterär genre vars traditioner går tillbaka hundratals år. Efter framgångarna för den här listans etta fick den sortens hjältesagor ett stort uppsving inom kinesiskfilm och precis som listettan blandar "Flying daggers" historisk kamp med romantik - men lyckas inte riktigt lika bra. Det är en häpnadsväckande vacker film, men ibland lägger den lite för mycket fokus på ytan och lite för lite på de starka känslor som påstås finnas där under.

2. Enter the Dragon (1973)


Bruce Lee debuterade på film och tv redan i ung ålder. Faktum är att han var något slags kinesisk motsvarighet till "Ensam hemma"-Macaulay Culkin under barndomen. Det pojkaktiga ansiktet behöll han även i vuxen ålder. Också kroppen var fortsatt liten och smidig, trots att den blivit packad med packs. I sina första actionroller ser Bruce Lee lite ut som Mowgli på steroider och tjack. Filmerna blev så framgångsrika i Asien att Warner Brothers fick upp ögonen för dem, och slagkämpen i huvudrollen. I början av 70-talet anlitade de Bruce Lee för att göra "Enter the dragon", Hollywoods första kampsportsfilm. Bruce Lee-nördar kanske inte håller den som hans främsta film, men den kinesiske stjärnans charm är sällan så tydlig som här. Det är inte svårt att förstå varför "Enter the dragon" blev en amerikansk box office-succé. I filmen spelar Lee en Shaolinmästare som rekryteras av brittisk underrättelsetjänst för att delta undercover i en kampsportsturnering. På sätt och vis har hans karaktär James Bond-kvaliteter, men han är ingen så kallad kvinnokarl och heller ingen snobb. Istället präglas han av munklika värderingar som håller honom på en stadig kurs mot rättvisa och seger.

1. Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000)




Första gången jag såg "Crouching tiger, hidden dragon" gjorde jag det med hakan i marken. Ang Lees film är helt enkelt chockerande vacker. Mycket tack vare Yuen Woo-Ping som har skapat koreografin till de spektakulära actionscenerna (och som också har arbetat med bland andra "The Matrix" och "Kill Bill"-filmerna). Kampsportsscenerna är suggestivt filmade, i hisnande miljöer - uppe i trädkronorna, bland annat - och förstärks i sin känsla av den trumbaserade, spänningsskapande musiken. Att regissören har studerat King Hu är tydligt. Precis som i "Xia-nü" är mystik och romantik viktiga element i filmen. Jen Yu, spelad av Ziyi Zhang, är ljuvlig - en perfekt wuxiaprinsessa. Hennes söta porslinsansikte håller hennes karaktärs komplexitet som en väl bevarad hemlighet. Hon är som filmen själv. Slående vacker. Men den sköna ytan vore ingenting utan det emotionella djupet därunder.