Missa inte Sherlock-specialen

22 Januari 2016 | 21:00

Sherlock-specialen är här! Trippy, men förbannat bra

Missa för allt i världen inte när SVT visar julspecialen ”Sherlock: Den vedervärdiga bruden” på lördag kväll.

Innan jag tittade på julavsnittet hade jag mina farhågor att det skulle bli ett lite hemtrevligt, småmysigt men ganska geggigt avsnitt med betoning på den brittiska julen som ser så inbjudande ut på alla vykort – inte minst för att det här avsnittet utspelar sig i den viktorianska eran, som vi har sett på pressbilder sedan tidigare. Jag tänkte mig nog någon liten julsagofiering av den ”Sherlock”-serie vi annars känner till, som kan få spela på TV:n medan ungarna fortfarande är uppe och allt är rätt oskyldigt – ett sådant där avsnitt som är trevligt men lite menlöst och sedan är det bortglömt och pratas aldrig om igen. Jag har precis sett ”Sherlock: Den vedervärdiga bruden” och jag är impad som f…

Det här är ingen spoiler. Den övergripande handlingen är att en spökbrud iförd bröllopsklänningen verkar ligga bakom en rad mord, men då Sherlock inte har mycket till övers för vidskepligheter vill han hitta förklaringen till hur det här är möjligt och vad det kan finnas för motiv.

Det här är ett avsnitt att räkna med precis lika mycket som de ordinarie säsongerna. Allt det där som vi älskar – gnabbet mellan Watson och Sherlock, humorn, mordgåtorna, den snabba, flashiga klippningen – är där – och åtminstone till en början är det till och med uppvridet ännu ett snäpp. SMS-en som vi vanligen ser stavas ut för oss på skärmen är där nu med, fast som handskrivna telegram, såklart. Jag vill nästan kalla den första hälften av de 90 minuterna för lite buskis-fars. Ja, ni hörde rätt. Det är inget dåligt i sammanhanget – det är en observation på att något är annorlunda från de vanliga avsnitten – men det passar bra i det här konceptet. Det är stor framåtrörelse och alltid underhållande. Jag får mig ett skratt varenda minut och min förväntan på lättsmält julunderhållning verkar inte vara helt missriktad. Det blir teckenspråkskonversation som tecknas felaktigt och blir knasigt, det är lösmustascher som förklädnad och ingen som genomskådar det och den kvinnliga ensemblen av karaktärer tycks alla kunna se sig själva utifrån och kommentera på den omoderna kvinnosyn som skrev dem på 1800-talet där avsnittet utspelar sig. Det känns så där härligt lagom buskis och trots att det pratas mord så är stämingen fortfarande varm och trygg som man kan vänta sig runt julen. Men sedan så händer det grejer.

Ju mer vi dyker in i mordmysteriet ändrar hela avsnittet ton och blir en kall, blå rysare med skräckfilmsinslag och snacks-handen fryser halvvägs upp till munnen medan du håller andan. Julmyset var bara där för att lura in dig och nu sitter du där som på nålar, en aktiv tittare som tänker själv – och tänka får du göra. Innan jag såg avsnittet hade jag stött på olika tweets och liknande om tittare som menade att förvirringen var stor efter att ha följt historien – och jag förstår dem. Det är inte någon kallsvettig varmkorv som du kan svälja utan att tugga. Fast å andra sidan så tycker jag inte att det finns någon förvirring att oroa sig över så länge du som tittare engagerar dig, men det är väl inte vad gemene man vill göra på ledigheten – då ska det vara lättkonsumerat. Men ingen nåd för nu hoppar historien plötsligt mellan nutid och 1800-tal, mellan verklighet och dröm, och ibland med en fot i vardera på samma gång. När jag ändå tror att jag har genomskådat allt och vet hur det kommer att gå, så blir det naturligtvis inte så. Möten blir mångbottnade ibland – det kan vara nästa steg i att lösa gåtan, men också vara en ren projicering av Sherlocks innersta rädslor och psyke. Benedict Cumberbatch och Martin Freeman känns om möjligt ännu säkrare i sina roller. Jag är så jäkla impad där jag sitter med utsläppt mage och gårdagens pizza i handen och en kaffe som har kallnat på bordet medan jag varit så indragen i denna förstklassiga serie.


Förutom GIFs med de roligaste små buskis-ögonblicken och kommentarer som antyder något homoerotiskt emellan detektiverna, kan jag med ganska stor säkerhet säga att en feministisk debatt kommer att uppstå i fikarummet mellan de som tittat. Jag vill inte säga mycket mer än så i denna artikel – jag vill ge dig som tänker titta en ärlig chans att se denna tråd i avsnittet själv först. Vilken mustasch som var finast, är ett lättsammare alternativ till den debatten. Min avundsjuka på Dr. Watsons snorbroms är stark – tjock och frodig. Och existerande.

Trots att avsnittet är lika långt som en standard långfilm känns det aldrig utdraget. Tempot är högt rakt igenom och en spänning, skräck och mystik som får hjärtat att dunka och hakan att hänga, upprätthålls på ett skickligt sätt. Och vad som verkligen förseglar det här avsnittet som ett att räkna med i serien, är att slutet så tydligt är början på fortsättningen i nästa säsong som är under inspelning redan och som kommer i början av nästa år. 

Så behöver man ha sett de föregående säsongerna för att hänga med? Jag är ganska benägen att svara ja, fast med en reservation för att om du som tittare har en förmåga att dra goda slutsatser och se strukturer i dramaturgier, så får du nog instinktivt en känsla av vad för slags historia de olika karaktärerna delar med varandra, som är tillräcklig för vara del av det här avsnittet. Det är trippy, men så förbannat bra.

Missa för allt i världen inte att titta imorgon lördag på SVT1 kl. 21:00. Om du har möjlighet rekommenderar jag att du ser den ostörd och med hörlurar på – det är en stämningsfull ljuddesign!