Cannes filmfestival har i över ett decennium varit en återkommande del av mitt år: filmvisningar, deadlines, sena nätter och den där lite overkliga känslan av att gnugga axlar med stjärnor. Dagarna börjar tidigt i mörka biosalonger, fortsätter mellan junkets som drar över tiden och spontana turer till hotellobbyer i förhoppning om att råka möta någon att bli starstruck av.
Dagen slutar oftast med ett snabbt glas rosé vid havet innan det är dags att rusa vidare till en sen visning av något obskyrt franskt drama. Tempot är konstant, samtalen snabba och intrycken fler än man hinner sortera.
I år förstärks allt ytterligare. Samtidigt som festivalen pågår spelas nästa säsong av “The White Lotus” in där.
Läs också: Säsong 4 av “The White Lotus” har hittat sina första skådespelare
Perfekt miljö för ett haveri i slow motion
Den fjärde säsongen utspelar sig mitt i filmfestivalens intensiva myller, en tydlig kontrast till tidigare säsongers mer isolerade lyxresorter. Istället för avskild dekadens ska vi nu få kliva in i en värld där allt handlar om social status, röda mattor, kamerablixtar och en ständig jakt på bekräftelse.
Det känns nästan som att serien är skapad för ett besök i den här miljön, där makt, rikedom och människors desperata behov av att hela tiden synas står i centrum.
Samtidigt verkar serien behålla sitt kärnkoncept. Vi kommer att få följa en ny grupp rika gäster och mindre belevade anställda under en vecka och se både relationer och den blanka ytan krackelera. Jag kan redan nu se framför mig hur intrigerna kommer att vecklas ut mellan lyxyachter, hotellsviter och sena fester längs Croisetten.
Och det känns som att statisterna redan är där, även om kameran inte hunnit dit än.
Läs också: Walton Goggins skrek ”Fuck you!” åt mig – och jag njöt varje sekund
Norsk fägring i ensemblen
Rollistan sticker ut genom att vara ovanligt bred, med en blandning av etablerade stjärnor och nya ansikten. Här finns namn som Helena Bonham Carter, Steve Coogan och Vincent Cassel, sida vid sida med yngre och mindre kända skådespelare.
Ur ett nordiskt perspektiv är det extra kul att norrmannen Tobias Santelmann också dyker upp, kanske mest känd från “Harry Hole” och “Veronika” mot Alexandra Rapaport. Kombinationen passar serien perfekt: starka personligheter i en miljö där status och position hela tiden står på spel.
Alla spelar en roll i Cannes
I Cannes är ingen riktigt anonym – alla är antingen någon, vill bli någon eller låtsas vara det. Platsen är klippt och skuren för “The White Lotus”. Den öppnar också för en mer skoningslös satir än tidigare, riktad rakt mot kändiskultur och filmvärldens hierarkier.
För mig, som har älskat de tidigare säsongerna, känns det galet pirrigt att befinna mig i Cannes samtidigt som serien rör sig i samma underbara, men ack så skeva värld. Det som varit en av dess absoluta styrkor är hur den synar skavet bakom varje perfekt yta och lockar fram något dystrare, men också oväntat mänskligt, mitt i all lismande perfektion.
Med lite tur får jag en glimt av allt detta långt innan serien når våra skärmar. Och med ännu mer tur kanske jag lyckas lokalisera någon statistansvarig och muta till mig några få sekunder i bakgrunden. Det vore ändå det ultimata sättet att ta “gnugga axlar” till nästa nivå.
Läs också: Ny skräckserie har premiär: ”Som om Ari Aster regisserade The White Lotus”
Galet pirrigt
För mig, som har älskat de tidigare säsongerna, känns det galet pirrigt att befinna mig i Cannes samtidigt som serien rör sig i samma underbara, men ack så skeva värld.
Det som varit en av dess absoluta styrkor är hur den synar skavet bakom varje perfekt yta och lockar fram något dystrare, men också oväntat mänskligt, mitt i all lismande perfektion. Med lite tur får jag en glimt av allt detta långt innan serien når våra skärmar.
Och med ännu mer tur kanske jag lyckas lokalisera någon statistansvarig och muta till mig några få sekunder.
Läs också: ”The White Lotus” blev helt snuvad på priser vid årets Emmygala