2019 släpptes den uppmärksammade dokumentären “Leaving Neverland” som snabbt delade publiken i två känslosamma motpoler – de som trodde på Michael Jackson och de som trodde på Wade Robson och James Safechuck, pojkarna som anklagat popstjärnan för sexuella övergrepp.
Nu har uppföljaren precis släppts, och inte heller den lyckas ge några definitiva svar på vad som egentligen hänt. Hur skulle den kunna det efter så många år, utan några (kända) vittnen, utan några nya ledtrådar, efter att två rättegångar lagts ner i brist på bevis?
Läs också: Dokumentären som Michael Jacksons fans hatar är tillbaka på SVT Play
Läs också: Kommande Michael Jackson-filmen kritiseras: ”Innehåller rena lögner”
Första dokumentären – en fascinerande tittarupplevelse
När jag recenserade “Leaving Neverland” hade jag lite tankar kring hur hårt den slog på känslosträngarna:
”Problemet med en såpass vinklad film är att den gör oss i publiken till jurymedlemmar som får avkunna domen, men till skillnad från en verklig jury har vi bara ena sidans vittnesmål att går efter. Hur ska vi som lekmän kunna avgöra om det är sant eller ej? Hur många av oss förstår oss på trauman, har kännedom om hur pedofiler fungerar, eller vet hur man läser av vittnen?”
För hur fasansfullt det än är med övergrepp på barn, så är just de här båda dokumentärerna språkrör för pojkarnas berättelser. Och hur ska vi kunna veta vad som stämmer eller ej?
Den Emmy-belönade första dokumentären tillhandahåller dock en välstrukturerad och lättfattlig inblick i bakgrundshistorien ur deras perspektiv, och vad det är de anklagar popstjärnan för. Även deras föräldrar intervjuas, och en komplicerad bild presenteras med ingredienser av allt ifrån idoldyrkan, opportunism, drömmar och besvikelser. Det blir till en fascinerande tittarupplevelse som lämnar mycket att fundera över om människans natur.
Uppföljaren följer pojkarnas kamp under åren som följer. Hatflödet från inbitna Michael Jackson-fans, men också sympatier från exempelvis Oprah Winfrey som bjuder in dem till sin show. Hon har själv varit offer för övergrepp, och hjälper till att förklara varför det kan ta sådan tid att öppna upp om traumatiska upplevelser, och hur grooming kan göra att barn känner sig medskyldiga, som att det är deras eget fel.
Hatet och dödshoten från inbitna fans
Oprah varnar pojkarna för den negativa reaktion de är på väg att uppleva, och mycket riktigt – de inblandade berättar inte bara om hat utan även återkommande dödshot, inte minst mot regissören Dan Reed. Ändå väljer han att fortsätta filma, och i en intervju för Variety förklarar han varför:
– Många människor ser det som en berättelse om Michael Jackson, men det är bokstavligen berättelsen om dessa två killar. Och den här filmen berättar vad som hände med dem efteråt.
Problemet med tvåan är att det inte händer så mycket. Michael Jacksons efterlevande vill fortfarande inte vara med, så regissören har bjudit in tre fans som tycker tre olika saker; fösta killen ser Jackson som asexuell. Han har diskuterat med andra fans och de har kommit fram till att Jackson är oskyldig. Visst är det möjligt att Jackson varit naken i sängen tillsammans med pojkarna men det betyder ingenting.
Nästa fan, en tjej som heter Tara, säger att hon inte vill att det ska vara sant men erkänner att hon vacklar i sin övertygelse. Sista fanset, en kille som kallar sig “Z” berättar att Oprah-intervjun var en riktig ögonöppnare. Nog kan anklagelserna om övergrepp stämma alltid.
Pojkarna beskriver återigen hur det känns att leva med övergreppen ackompanjerade av sorgsen stämningsmusik, och advokaten Vince Finaldi förklarar hur grooming fungerar – även det en repetition av vad vi lärde oss i första dokumentären. Resten som följer kan bäst beskrivas som ett torrt rättegångsdrama med stora ambitioner; filmen vill fungera som talesman för alla utsatta barn i hela nöjesindustrin, och de hoppas fortfarande att fler offer för Michael Jackson vågar träda fram.
Uppföljaren medioker och meningslös – vad är poängen?
Dokumentären känns medioker och meningslös till den grad att jag inte tror att den är till någon hjälp vad gäller folkligt stöd för pojkarna i deras överklagande efter att senaste rättegången lagts ner. För cineastisk känslovinkling fungerar åt båda hållen – vad som i första dokumentären upplevdes som gripande och skapade en välkommen debatt kring grooming och barns utsatthet, känns här i stället, i brist på bättre ord, som gnäll. Och det är ju inte bra.
Filmen pekar finger mot alla de sätt Jacksons efterlevande tjänar pengar på popstjärnans musik, från Broadwayshow till ny film, men att ploga igenom “Leaving Neverland 2: Överlevarna” på YouTube med så många reklamavbrott att de tillsammans upplevdes som längre än filmen, känns som även detta handlar väldigt mycket om pengar? Advokater är dyra, kanske är det ett måste?
Dock skulle jag tippa på att lite mera tid för att samla material för släpp efter rättegången skulle både gjort en bättre dokumentär och varit till bättre hjälp för pojkarna.
Men det tycks som en tredje dokumentär är på gång vilket som. Regissören Dan Reed kallar detta för en ”stepping stone”-dokumentär och berättar för Deadline att ”avsikten är att följa berättelserna till slutet”.
”Leaving Neverland 2: Överlevarna” finns nu att se på SVT Play.
Läs också: Digitala näsor uppges ha spräckt Michael Jackson-filmens budget
Läs också: Regissörens uppmaning: ”Bojkotta filmen om Michael Jackson”