Leaving Neverland 2019

Dokumentär
USA
120 MIN
Engelska
Leaving Neverland poster

Synopsis

I toppen av sin karriär inledde Michael Jackson långvariga relationer med två pojkar, 7 och 10 år gamla. Idag är de vuxna och berättar sin egen historia, och hur de ser på det inträffade.
Ditt betyg
3.0 av 57 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Leaving Neverland
Seriepremiär
25 januari 2019
Digitalpremiär
10 mars 2019
Antal säsonger
1
Antal avsnitt
2
Avsnittslängd
Språk
Engelska
Land
USA
SÄSONG
1
SÄSONG 1
01
Leaving Neverland: Part 1
2019-03-04
02
Leaving Neverland: Part 2
2019-03-05

Recensent

Annika Andersson

5 mars 2019 | 08:00

Michael Jackson – kärleksfull idol eller monster?

Wade Robson och Jimmy Safechuck beskriver tiden de tillbringade tillsammans med sin älskade idol Michael Jackson. Baksidan var pedofila övergrepp som började när de var endast sju respektive tio år gamla. Innehållet slår hårt på känslosträngarna och lämnar en hel del att grunna på efteråt.
”Leaving Neverland” är den omtalade dokumentären om Michael Jackson, där han aklagas av två av sina före detta protegéer för pedofila övergrepp som började när de var endast sju respektive tio år gamla. Hela dokumentären är struktuerad som ett språkrör för Wade Robson och Jimmy Safechuck, där de får komma till tals och beskriva tiden de tillbringade tillsammans med sin idol. Deras parallella upplevelser har mycket gemensamt. Resultatet blir lite som i true crime-serier, där de enda "bevisen" - i detta fallet vittnesmålen om de sexuella detaljerna - portioneras ut bit för bit i berättelsen.

Den första delen beskriver hur de träffade Jackson. Robson är uppväxt på en bondgård i Australien. När han var fem år hörde han ”Thriller” för första gången och blev besatt. Han lärde sig dansrörelserna och klädde sig som en mini-Jackson, och vann med de nya färdigheterna en lokal danstävling för barn. Första pris var att får träffa sin idol, som då turnerade i Australien, och mötet blev livsomvälvande. Två år senare åkte Robson på turné till USA med en dansgrupp för barn, och mamman kontaktade Jackson som bjöd in familjen att hälsa på. Strax därpå bestämde hon sig för att ta med sina barn och flytta till USA permanent, men då hade Jacksons intresse för sonen redan svalnat...

Safechuck jobbade som barnmodell och blev anlitad att vara med i en reklamfilm för Pepsi tillsammans med Jackson. Vi ser honom smyga runt i Jacksons omklädningsrum, nyfiket prova hans solglasögon och läderjacka tills Jackson själv står i dörren. Även om Safechuck inte hade samma besatthet av Jacksons dans och musik som Robson, var han såklart imponerad. Reaktionen vi ser när han möter sångaren är från den första tagningen, eftersom filmteamet inte ville att de skulle repetera innan för att få mötet att se så äkta som möjligt. Safechuck skrattar lyckligt och ögonen tindrar. Därefter fick han följa med till Jacksons trailer, och senare till Neverland.

Även familjerna, mammor, syskon och senare fruar, ger sina versioner av händelseförloppet. En av sakerna de båda pojkarna har gemensamt är sina så kallade ”stage-moms”, som snabbt såg fina möjligheter öppnas upp genom kontakten med Jackson. Barnen fick presenter, pengar, och uppskattning. De sov hos Jackson i stora huset, medan mammorna själva njöt av gott vin i gästhuset där tjänstefolk passade upp på dem. Familjerna blev influgna hit och dit i första klass, blev upphämtade i limousiner, fick vara med på TV och i allmänhet sola sig i glansen av Jackson. De nya upplevelserna var omvälvande för dem alla, men lyckligast var nog pojkarna själva, som älskade sin idol! Bland alla tusentals fans var det just dem han valt ut, och de kände sig båda enormt priviligierade.

Medan berättartonen är saklig och torr i den första delen, intensifieras känslorna i del två av dokumentären. Det blir många tårar när mammorna ska förklara varför de inte lyckades skydda sina barn, och likaså för pojkarna som försöker förstå hur det kunde ske, och få rätsida på sina egna känslor så här pass långt i efterhand. De älskade ju sin idol, och gör det fortfarande. Efter att de växt upp hör Jackson bara av sig någon gång per år, förutom under kontroverserna 1993 och 2003 då han anklagas av Jordan Chandler respektive Gavin Arvizo för övergrepp och behöver pojkarnas vittnesmål. Han har hela tiden bankat in hos var och en av dem att får någon reda på vad de gjort hamnar både han och pojkarna i fängelse. Robson drillas för att kunna svara rätt på frågorna i rättegången 2005. Idolen måste skyddas till varje pris.

Dokumentären lämnar ett starkt avtryck och många funderingar kring övergrepp på barn. Det är ju vanligt att offer inte börjar bearbeta sina trauman förrän årtionden efter att de hänt, vilket gör det ännu svårare med bevis och att säkra eventuella vittnesmål, och i det här fallet är inte den anklagade vid liv längre. Efter att Robson bestämde sig för att gå ut offentligt med vad som hänt 2013, inspirerade han Safeschuck att göra detsamma. Båda stämde var för sig Jacksons kvarlåtenskap, men alltför lång tid hade gått efter dennes bortgång. Processen har dock tagit flera år, och man kan ganska säkert förmoda att den ätit upp en hel del pengar också. Kritiska röster har fördömt dokumentären, och menar att det är just pengarna som lockar för att de är utblottade, att de är ett par opportunister som inte går att lita på eftersom de ljugit under ed förr.

Men regissören Dan Reed utgår ifrån att pojkarnas berättelser är sanna. I del två nämns att en städerska sett Jackson duscha naken tillsammans med Robson, och att hon hittat en gömma med barnporrbilder. En av jurymedlemmarna berättar nu att han visst kan se Jackson som förövare. Reed har förklarat att han inte velat involvera Macaulay Culkin och Brett Barnes, som också varit Jacksons protegéer, för att det inte är hans jobb att tvinga folk att gå ut offentligt med eventuella trauman. I mitt tyckte känns detta rätt och respektfullt. Men av alla dessa hundratals barn som kommit och gått i Jacksons liv under årens lopp, och staben av tjänstefolk och alla anställda, nog måste det ha gått att hitta några fler personer att intervjua som kunnat backa upp anklagelserna?

Inte heller finns där någon som ifrågasätter vad som presenteras i filmen. Problemet med en såpass vinklad film är att den gör oss i publiken till jurymedlemmar som får avkunna domen, men till skillnad från en verklig jury har vi bara ena sidans vittnesmål att går efter. Hur ska vi som lekmän kunna avgöra om det är sant eller ej? Hur många av oss förstår oss på trauman, har kännedom om hur pedofiler fungerar, eller vet hur man läser av vittnen? Inga expertutlåtanden finns med, utan vi får ta till oss pojkarnas berättelser och spekulera i sanningshalten bäst vi kan.

I vilket fall som helst blir man kvar med en dålig smak i munnen, för vad som presenteras är manipulation på högsta nivå. En älskad idol som utnyttjar sina fans och kallar det kärlek. Lockar bort dem från föräldrarna, får dem att känna sig så upphöjda och utvalda. Som fnissande lär dem masturbera, en hemlighet som stärker banden dem emellan. Och pojkarna gör allt för sin älskade idol! Finns där andra barn blir de svartsjuka om han försvinner in med en annan pojke på toaletten.

När blir man gammal nog att förstå att man blivit utnyttjad och inte är medansvarig, trots att man så gärna velat vara den utvalda på toaletten? Både Robson och Safechuck fick sina respektive uppvaknanden när de själva blev pappor. Barn, så försvarslösa, så sköra, hur kan man ens tänka sådana tankar? Det finns helt enkelt ingenting som kan rättfärdiga ett sådant beteende. Nej, det är fruktansvärt, men i ärlighetens namn lämnar det oss inte klokare på om det verkligen inträffat eller ej, eftersom vi varken har redskapen, kunskapen eller all information för att kunna avgöra den saken. Men jag tror att vi kommer få veta sanningen så småningom, när fler av de övriga barnen eller personerna kring Jackson väljer att tala ut. ”Leaving Neverland” må ha en del brister i hur den är strukturerad som dokumentär, men innehållet slår hårt på känslosträngarna och lämnar en hel del att grunna på efteråt. Rekommenderas.
| 5 mars 2019 08:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (3)
1
Problemet är att SVT kallar Leaving Neverland för dokumentär när det i själva verket är en propagandafilm: Definition av propaganda: "Propaganda is information that is used primarily to influence an audience and further an agenda, which may not be objective and may be presenting facts selectively to encourage a particular synthesis or perception, or using loaded language to produce an emotional rather than a rational response to the information that is presented" Leaving Neverland är en emotionellt manipulerande film baserad till största del på lögner som avslöjats. Vi har alltså en film som innehåller ett 60-tal bevisade lögner, scenarion där samma person gett 2 eller 3 helt olika versioner av samma händelse, vittnesmål som direkt motsäger varandra, omtagningar i syfte att förvilla tittaren, fejkade scener, manipulerade videoklipp för att lura tittarna. Bilder och videor helt tagna ur sitt sammanhang för att manipulera tittaren. Sist men inte minst har det utelämnats ett ton med information och fakta som talar för att det som beskrivs i filmen inte inträffat. Michael Jackson används som affisch-namn för att öka uppmärksamheten och få igång en diskussion om grooming och pedofili i allmänhet. Problemet är bara att ingen vet om Jackson gjort sig skyldig till något brott, och därför är det djupt olämpligt att utnyttja honom i syftet jag beskriver ovan. TV4 ställde tom frågan i sin studio, är det inte värt att sända filmen oavsett om Jackson är skyldig bara för att få igång diskussionen och öka uppmärksamheten kring ämnet? Man använder alltså en död människa som posterboy för att han var världens kändaste man och för att han som död och varken kan protestera eller försvara sig och dessutom genererar stora pengar åt samtliga inblandade parter! Med en 4 timmars film där man endast presenterar sin egen berättelse som utelämnar alla element som inte passar in i den historia man vill förtälja - och dessutom har en regissör som frångår alla journalistiska principer och tillsammans med media underlåter att ifrågasätta något alls. Lägg därtill att den anklagade är död, vilket innebär att de inte riskerar att ställas tills svar för förtal oavsett vad som sägs eller hävdas i filmen och du har en plattform för att göra i princip vad som helst. Och i metoo eran vågar ingen ställa kritiska frågor eller granska något eftersom man då anklagas för victim shaming, abuse enabling och utsätts för allehanda hatkampanjer på sociala medier oavsett om man är journalist eller privatperson. Ett fullständigt haveri av alla rättsliga principer således och moraliskt oförsvarligt! SVT - ni kanske kunde nämt att de två herrarna som berättar historier i filmen har begått mened 3 ggr vardera och påkommits med att medvetet undanhålla bevis i rätten? Att domaren i fallet underkände Wade Robsons hela vittnesmål för att han ljugit så grovt? Samt att Safechuck & Robson stämmer Michael Jacksons dödsbo på hundratals miljoner USD och anklagelserna startade i samband med att herrarna hamnat i ekonomisk knipa? Det kanske hade varit bra att informera tittarna om så att de kunde ha det i åtanke medans de såg TV-showen? Fotnot: Ingen hade hört från James Safechuck på ca 20 år, sedan skedde följande: Den 13:e maj 2013 blev James Safechucks familjeföretag stämt på 20$ MILJONER USD för bedrägerier. Två dagar senare, den 16:e maj 2013 fick James/Jimmy Safechuck en "uppenbarelse" om att han blivit sexuellt utnyttjad av Michael Jackson 25 år tidigare och gick till en psykolog för att bekänna det hela! Wade Robsons rättsfall kastades ur rätten 2017 med följande motivering: "No rational jury could believe Robsons sworn statement" Einstein sade: "Condemnation without investigation is the height of ignorance".
Läs mer
2
Helt obegripligt att den här dokumentären är 4 timmar lång. Viktigt budskap absolut, men var fanns klipparna?
Läs mer
4
En bra dokumentär, där de som vittnade är mycket trovärda, både i hur det började, hur det fortgick, och hur det kommer sig att de inte vittnade mot MJ i rätten, vare sig som barn eller vuxna. Jag tycker att den var lite för graphic och detaljerad när de beskrev övergreppen, jag behövde inte veta allt det som de berättade. Men kanske var de tvungna av olika orsaker att göra det, för att de annars skulle bli anklagade för att ha missförstått vanlig ömhet för övergrepp, kanske? Jag tror på killarna som berättat, inte på MJ.
Läs mer