Barndomsminnen med Star Wars

26 Mars 2015 | 15:00

Mina topp-5 minnen från att leka med Star Wars-gubbar

Man glömmer aldrig sin första Star Wars-gubbe.

Att leka med figurer från våra favoritfilmer! Jag tror att det är ett fenomen som är hyfsat välspritt, för mig var det en vardag när jag var liten. Att skriva denna text gav mig nya insikter om min barndom (jag skriver denna ingress sist), läs vidare och ni kommer att förstå. Hur som, jag vill hylla alla som leker och återskapar med sina populärkultursfavoriter och jag vill hylla Star Wars. 

Snart kommer vi att få se en ny film men tills det så vill jag komma ihåg hur mycket originaltrilogin betydde för mig och säkert de flesta av er. May the Force be With You, nu och för alltid. 

5. Infryst Han Solo




När Jabba the Hutt frös in Han Solo är ett av min barndoms mest chockerande filmminnen, i alla fall den första gången av de 3000 gånger jag såg Star Wars-filmerna. När jag hittade gubben (ja, så kallade vi dem i alla fall då, action figures är en mer korrekt term) så var det första jag gjorde efter att slitit upp honom ur paketen (ett no-no om han skulle vara värd något idag) att frysa in honom. Det gjorde jag sedan själv, eller med kompisar, varje dag i x antal år, oftast i vatten men ibland i Coca Cola, juice eller annan vätska. Han räddades på otaliga sätt i vår fantasi. 

Ett sätt som jag hatade när jag var liten, men nu kan uppskatta, är när min lillasyster låtsades att hon var en jätte från nordisk mytologi och slickade honom fri, då tyckte jag det var sjukt icke-kontinuitet (även om jag då inte använde det ordet), nu tycker jag bara det är gulligt och roligt.

4. Wicket och resten av ewokerna




Ewokerna, kanske de mest hatade varelserna från originaltrilogin, påhittade främst för att sälja leksaker till mindre barn. Gissa om min lillsyrra älskade de där små pälsbollarna. Det var i och för sig bra för mig, eftersom jag hade många så kunde jag byta dem mot diverse andra eftertraktade saker, som till exempel alla hennes ostbågar och godis i en månad. Det gjorde ju inte underverk för min kroppshydda men vad brydde man sig om sådant när man var liten. Som den väldigt ”onde” storebror jag var så hittade jag senare sätt att vinna tillbaka mina ewoker bara för att ”sälja” dem för nya ostbågar och pepparchips. Till slut tröttnade hon och bad min morsa köpa henne egna ewoker till henne. Jag svarade med att säga att de bara var kopior av mina som inte hade någon riktig själ, mer snacks blev det för att byta mina mot hennes. Sen kidnappade jag alltid hennes Wicket-gubbe, den allra äckelsötaste av ewokerna, och torterade den med lasersvärd (ja, precis som George Lucas så kallade vi då sällan svärden för lightsabers). Men min syrra fick sin hämnd (to be continued…). 

3. B-varianterna




Något man alltid pratade tyst om när man var liten var Barbie-dockornas överlägsna storlek, Min syrra och hennes kompisar utmanade ofta mig och mina vänner på krig mellan våra dockor (deras ord, inte våra). När vi skulle möta de fruktade Barbie-amazonerna tog vi alltid de fulaste varianterna av våra hjältar eller skurkar, eftersom vi visste att vi antagligen skulle förlora (även om vi aldrig skulle erkänna det). Godtyckliga som reglerna ofta är när man leker som liten så handlar det ofta om styrka och makt och inte ens Darth Vader, Han Solo eller Luke Skywalker kunde resa sig efter en bodyslam av Barbie eller Ken. 

Alla föräldrar, eller om ni funderar på att bli det i framtiden, kan ju fundera över varför Barbies så starkt förknippas med tjejer och action-gubbar så starkt med killar. 

2. The Unknown Soldier




De här snubbarna var alltid de som dog först i mina lekar. Jag tar med dem som en tribute till alla fallna fotsoldater i otaliga filmer och verkligheter. Vi diskuterar ofta hur protagonister och antagonister gör det eller det men vi glömmer all collateral damage. Snowtroopers (bilden) och namnlösa rebel troopers hade säkert sina egna liv och drömmar, men för oss bli de endast statister som slaktas när de goda och onda huvudpersonerna avfyrar sina dödliga pjäser. Min morsa höll på att bli galen när jag i ung ålder oroade mig mer för vad som hände med de där personerna och sakerna som hjältarna skadade, på vägen, än om hur filmen skulle avslutas. Hennes standardsvar var att de åkte tillbaka, efter att filmens speltid var slut, och sa förlåt och hjälpte till att återuppbygga det de hade förstört. 

1. Svartklädd Return of the Jedi-Luke Skywalker




Den här helsvartklädda Luke var min absoluta favorit (han kom med en cape men den la jag av i en byrålåda). Jag kommer ihåg att gubben i min ägo hade tappat färgen på näsan, antagligen för att jag hade med honom överallt. Vi fick inte ha gubbar i skolan men han var alltid i min väska eller ficka. Jag var lite mobbad men fann mig inte i det, utan kämpade tillbaka. Som ni säkert vet så leder sådant till mer mobbning, men jag visste att jag hade Luke Skywalker i fickan. För mig räckte det, det var vad som fick mig att orka. 

Att se den första Star Wars-trilogin om och om igen, och sedan kunna leka med hjältarna och skurkarna räddade mitt liv. Det känns konstigt att ens skriva det, jag tror inte jag har fattat det förrän jag skrev denna text, förrän just nu. Star Wars hjälpte mig att överleva. 

Nästan alla gubbar jag lekte med kom från den första utgivningen av figurer. Har ni några minnen från samma tid eller har ni lekt med andra Star Wars-gubbar? Berätta!