Regnbågsfilm att se fram emot

3 Augusti 2015 | 08:15

Många regnbågsfilmer att se fram emot i höst

Inte mindre än åtta filmer med HBTQ-tema väntar på premiär.

Den färggranna veckan som gått har burit med sig flaggor, parader och på många håll en behaglig paus från konservativa normer och annan sedvänja. Pride är slut för i år och regnbågsflaggornas svajande har så sakteliga stannat av. Dock manar jag er att fortsatt hålla dem högt, vifta åtminstone lite lätt emellanåt och egentligen aldrig sluta göra det. Festen må vara över för den här gången, men allt den manifesterar har egentligen bara börjat. 

Wikipedia står att läsa att queerfilm är en karaktärsbaserad genre där handlingen kretsar kring queerteman som homosexualitet, bisexualitet och/eller könsidentitet och uttryck. 


Det låter bra och är också det. Alla tankar och yttringar utanför den traditionellt fyrkantiga, normativa boxen är av absoluta godo och kan inte bli för många, men jag vänder mig ändå mot ordet "genre" i beskrivningen, vilket enligt mig är något missvisande. 


Queerfilm handlar mer om mångfalden i innehållet inom en viss övergripande genre (eller flera sammanslaget) än om en genre i sig. Queerfilm är egentligen helt vanlig film, fast med ett mer nyanserat tema som modigt men helt självklart bryter mot de strömlinjeformade intriger vi är vana att annars se och uppleva på tv och duk. Och framförallt ger den plats åt individer som i mången annan film hamnar i skymundan. Oavsett om det alltså är en cowboyromantisk film (”Brokeback Mountain”), ett drama om föräldraskap och relationer (”The Kids Are All Right”) eller en sci-fi/action/musikal (”Dyke Hard”) så löper längs den röda storytråden ett normkritiskt synsätt och ett breddande av befintliga system och strukturer, vilket vi bör omfamna också de övriga av årets alla 52 veckor.


Den stora skillnaden mellan queer och ”vanlig” film är således egentligen bara att det med regnbågen, som per automatik nästan, följer väldigt många goda saker på köpet. Regnbågen (i film och annanstans) lär oss och våra barn acceptans, mångfald, tolerans och medmänsklighet, samtidigt som vi får oss en skön dos mod, styrka och stolthet förkunnat. Kärlek, säger den, är aldrig fel och betonar samtidigt att du får vara den du är och att du är bäst just så. Och vad är väl ett bättre budskap än det? 


Jag skulle önska att fler filmer, alltså även de utan uttalad queermärkning skulle kunna få sig en injektion av det nämnda, så att man till sist kunde slippa benämningar åt något håll, utan bara ha film om alla, för alla. Punkt. En dag kanske vi kommer dit, men vi har en bit kvar. 

Filmer med HBTQ-tema hamnar fortfarande lätt utanför radarn. De kommer och går, men får kanske inte den uppmärksamheten som de många gånger förtjänar, det vill säga om man inte lyfter fram dem. Så jag tänker göra just det, lyfta fram och slå ett slag för några färgglada filmer som vi alla oavsett sexualitet, kön eller hårfärg har att se fram emot även efter att festen tagit slut och alla gått hem. 

En underbar jävla jul (Helena Bergström)





Filmen beskrivs som en svensk ”gaykomedi” som är en blandning mellan ”Tomten är far till alla barnen” och ”Patrik 1,5”. Den är regisserad av Helena Bergström som tillsammans med Edward af Sillén och Daniel Rehn även skrivit manuset. ”En underbar jävla jul” handlar om tolerans och acceptans av det som vid ett första ögonkast verkar vara annorlunda, men egentligen är lika naturligt och äkta som allting annat.

The Danish Girl (Tom Hooper)





Det här är ett porträtt av Lili Elbe, den första personen att någonsin på kirurgisk väg korrigera sitt kön. Filmen, i vilken Eddie Redmayne och Alicia Vikander spelar huvudpersonerna får sin världspremiär under Venedigs filmfestival i höst. Detta gripande drama om kärlek och relationer, handlar också om identitet och vikten av att vara sann mot sig själv.

Nasty Baby (Sebastian Silva)





En rolig, dramatisk och rätt skruvad film som tar upp barnlängtan när det inte bara är att göra de efterlängtade små. I ”Nasty Baby” spelar regissören huvudrollen Freddy som tillsammans med sin pojkvän försöker bli gravida med sin bästa vän, singelkvinnan Polly spelad av Kristen Wiig. Fantastiskt välspelat och väldigt roligt om allvarliga saker. Filmen får sin Sverigepremiär under Way Out West.

Carol (Todd Haynes)




Kritikernas favorit under årets Cannesfestival var utan tvekan ”Carol” med Cate Blanchett och Rooney Mara som spelar ett omaka kärlekspar i 50-talets USA. Filmen tar upp det befängda med att inte få älska den man älskar och är en otroligt vackert skildrad saga om kärlek och åtrå, för alla oavsett kön och sexualitet.

Freeheld (Peter Sollett)




Julianne Moore och Ellen Page spelar ett par som under 1970-talet slogs för rätten till sin kärlek och allt vad den rätten mer bokstavligt, men också rent juridiskt innebar. Detta är en sann berättelse om två av kärlekens förkämpar som kom att förändra villkoren för många andra i liknande situationer.

Stonewall (Roland Emmerich)




Katastrofkungen och kärnfamiljsvirtuosen Emmerich har tonat ner sig och berättar för en gång skull något sant och riktigt. Borta är eskapaderna, explosionerna och den explicita vurmen för katastrofer till förmån för en mer lågmäld och berörande historia om hur gayrättsaktivister i slutet av 1960-talet fick nog och slog tillbaka. 

I Am Michael (Justin Kelly)




Verklighetsbaserad historia i vilken James Franco gör sin bästa prestation på länge. Han spelar den gladlynte Michael Glatze som under 90-talet definierade gaykulturen i San Fransisco. Sedermera blev samme Glatze svårmodig och straight, till stor sorg för sin pojkvän. Filmen tar inte parti för eller emot den smått absurda omvändelsen utan belyser bara skammen och skulden som tyvärr fortfarande alldeles för ofta förknippas med erkännandet av sin identitet som gay. 

Tangerine (Sean Baker)





En mörk komedi filmad med bara tre Iphones som vackert berättar det inte alltid så vackra i en värld av horor och hallickar. Filmen tar upp homosexualitet, könsroller och vad som påverkar vår identitet. Det är ofta provocerande, väldigt roande och oroande i en allt annat än salig blandning.

Se också: 2000-talets bästa queerfilmer