Nasty Baby 2015

Den chilenska regissören Sebastián Silva har efter sina Michael Cera-projekt ”Magic Magic” och ”Crystal Fairy” gjort sig ett intressant namn på den chilenska indiescenen. Med sin nya ”Nasty Baby” låter han för första gången sin historia utspela sig på nordamerikansk mark, närmare bestämt New York. Dessutom har han gått ifrån sin musa Cera och skådespelar själv för första gången i huvudrollen. Här spelar han Freddy som bor med sin pojkvän Mo (Tunde Adebimpe) i en hipsterosande lägenhet i vad vi kan anta är ett av de mer hippa områdena i New York. Freddy är en konstnär som sysslat mest med konst av analog art, men nu ska röra sig över mer åt det digitala hållet med ett videokonstprojekt där han själv ska anamma olika rörelse- och beteendemönster hos ett nyfött barn.

Freddy och Mo är nämligen själva i barnskaffartagen, vilket verkar ha väckt något i Freddy som ständigt sitter och tittar på gamla bilder och filmer av sig själv när han var liten. Planen är nämligen att låta Freddys bästa vän Polly (Kristen Wiig) agera surrogatmamma åt barnet med Freddys sperma. Men när Freddys sats återigen inte fungerar och provresultatet visar att han helt enkelt skjuter för lösa skott, börjar de fundera över om det kanske är bättre att försöka med Mos gener istället.

Här börjar Silva måla upp en intressant premiss. Hur den rätt självupptagna Freddy, som mest verkar se den eventuella graviditeten som inspiration till sitt konstprojekt, plötsligt måste brottas med tanken att barnet inte biologiskt kommer att vara hans. Samtidigt som Mo, som tidigare inte haft en tanke på att han ska bli den biologiska pappan, helt plötsligt måste ta till sig alla dessa känslor. Sedan har vi också Polly, som ju är den som faktiskt ska bära barnet, och hur hennes tankegångar egentligen går. Silva utforskar en del av dessa tematiskt intressanta skeenden, men slarvar bort det med andefattiga sidospår och framför allt en tredje akt som helt ändrar tonskifte.

Skådespelarna är lyckligtvis lysande rätt igenom. Silva själv känns lite självcentrerad till en början, men det hjälper till att forma bilden av den smått egoistiska Freddy. Kristen Wiig är som vanligt en fröjd att se, och det är kul att hon fortsätter på de mer dramatiska spåren efter filmer som ”The Skeleton Twins” och ”Hateship Loveship”. Att Silva dessutom fått med sig gedigna karaktärsskådespelare som Reg E. Cathey (”House of Cards”) och Mark Margolis (”Breaking Bad”) och satt dem i bra roller är ett plus i kanten. 

”Nasty Baby” tilldelades tidigare år Teddy-priset på Berlins filmfestival, vilket är ett pris för filmer med HBTQ-tema. I juryns motivering belystes filmens intressanta porträttering av moralisk ambivalens och förmåga att samtidigt elegant skildra livet i den new yorkska LGBT-värden. Även om filmen uppenbarligen aspirerar till båda, känns de i filmens uppmålade värld så långt ifrån varandra att den duala existensen får ytterst svårt att existera. 

För den som uppskattar Brooklyn-centrerade queerdraman är dock detta en film som i alla fall stundvis faller en i smaken. Men vill man inte att mattan ska ryckas undan helt för en och lämna en med dålig smak i munnen rekommenderas att lämna innan tredje akten drar igång.