Carol 2015
Synopsis
Therèse Belivet jobbar i ett av Manhattans många varuhus, men hon drömmer om ett mer meningsfullt och spännande liv. En dag träffar hon den förföriska och vackra Carol Aird som är fast i ett misslyckat äktenskap. En gnista tänds mellan dem, och ju djupare deras relation blir, desto mindre oskyldig blir den. Men deras vänskap och kärlek visar sig ha ett högt pris.
Info
Originaltitel
Carol
Biopremiär
25 december 2015
DVD-premiär
25 april 2016
Digitalpremiär
25 april 2016
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Scanbox Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Vad gör du med mig, hoppas jag?
Cate Blanchett osar av eleganza. Rooney Mara faller pladask. "Carol" är filmen som flatorna väntat på sedan "Brokeback Mountain"; en stor, snygg och hajpad Hollywoodprodukt om förbjuden attraktion i en intolerant tid och miljö.
Inga likheter med gaycowboys i övrigt. Här handlar det om Therese (Rooney Mara), en ung och velig varuhusförsäljare som har friarna uppradade på kö, medan hon själv funderar på vad hon vill göra med livet. Och det handlar om Carol (Cate Blanchett), den äldre, världsvana överklasshustrun som skakar om hennes värld. Över leksaksdisken möts deras blickar och det blir bara början på en omtumlande kärleksaffär.
”Carol” är inte de stora känsloyttringarnas film. Glöm den kaxiga komma-ut-scenen där de proklamerar att det är dags att "gå hem och knulla". Dramat är subtilt, till och med den första kyssen dröjer plågsamt länge. Istället får relationen utvecklas i små, diskreta steg där varje beröring skapar rysningar, och varje nytt möte blir ett laddat spel. På den tiden pratade man inte om homosexualitet lika öppet som idag. Ingen nämner ens ordet i filmen. Det är spännande att följa hur de båda kvinnorna stillsamt känner av läget och tar försiktiga kliv framåt. Naturligtvis är filmen mer än bara en HBT-angelägenhet. Skildringen av oväntad förälskelse, och osäkerheten och rädslan som kommer på köpet, är något alla kan känna igen sig i och beröras av.
Tankarna far gärna tillbaka till regissören Todd Haynes fina "Far From Heaven" från 2002. Julianne Moore spelade 50-talsfrun, som hittade sin man med en annan man, och som själv drogs till en svart trädgårdsmästare. Då handlade det mer om fördomar och frigörelse. Nu fokuserar Haynes snarare på kärlekshistorien och andra slags hinder: nämligen att Carol riskerar att förlora sin dotter i vårdnadstvisten med maken Harge (Kyle Chandler), för att hennes livsstil gör henne olämplig som mor. Att falla för någon av samma kön i mitten av 1900-talet var nämligen inte helt okomplicerat. Plötsligt är den gamla filmklyschan att ”kärleken övervinner allt” inte längre så självklar.
Samtidigt undviks det att prata om åldersskillnaden dem emellan, vilket är först lite märkligt men faktiskt också befriande. Hur många filmer har vi inte sett där en äldre man och en yngre kvinna får ihop det? Att andra relationer än de heterosexuella får stå i fokus i en amerikansk storfilm är också värt att lyfta fram, likaså att det kommer en riktigt bra film med kvinnliga huvudroller och historier. Ännu en liten seger är vunnen i den konservativa och mansstyrda drömfabriken.
Det är lätt att älska Carol, och Therese med för den delen, men helt betuttad i ”Carol” som film blir jag inte. Helheten är nämligen lite för polerad: fotot är som väntat perfekt. Musiken överraskar aldrig. Kostymerna är fina kostymer. De rökiga miljöerna, där det dricks dry martini som i ”Mad Men”, är oklanderligt återskapade. Men varför så förutsägbart in i minsta detalj? Det här är Oscarsbait 1.0, en felfri Hollywoodproduktion som borde gå hem i alla läger. Jag önskar bara man vågade ta ut svängarna mer och visa oss något oväntat, eget och unikt.
Den bäst förtjänade Oscarn har dock Cate Blanchetts namn på sig. Jag tror inte att hon kan göra en dålig rollprestation ens om hon ville. Här är en skådespelerska som bara blir bättre med åren. Hennes Carol är elegant, flirtig och har skinn på näsan, en rollfigur som hämtad från en filmera då Rita Hayworth och Katharine Hepburn regerade. Jag tror att Cate Blanchett själv hade trivts som bäst i Hollywoods guldålder.
Vid sidan av sin motspelerska bleknar Rooney Mara, mycket också på grund av att hennes karaktär är blyg och inte lika rättfram. Jag kan inte på rak arm komma på vem som kunde ersätta henne och göra ett bättre jobb. Filmen heter "Carol" så det kommer kanske naturligt att en av kvinnorna får ta mer fokus. Men samtidigt handlar det lika mycket om dem båda, och jag finner till och med Therese vara den som är lättare att relatera till. För har inte vi alla någon gång varit unga, med en fånig tonårscrush på helt ”fel" person?
Patricia Highsmith skrev boken under pseudonym, och baserade den delvis på egna erfarenheter. Bara det är en historia som någon borde omvandla till film snarast. Bland Highsmiths andra filmatiseringar hittas ”Främlingar på tåg” och ”The Talented Mr. Ripley” - ”Carol” har en helt annan typ av spänning, en lågmäld men stark låga som växer för varje hjärtslag. Vad du än gör, missa inte sista scenen. Den är en absolut rysare.
| 17 maj 2015 19:50 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Julens snyggaste film, man riktigt känner cigarettröken som blandas med parfym och tweed, i denna underbara dock förbjudna kärlekshistoria som utspelar sig i 50-talets New York mellan två kvinnor....
Kate Blanchette är utsökt som den världsvana, stiliga dock gifta (äldre) kvinnan Carol Aird som drar bort mattan under fötterna på den unga och osäkra tjejen Therese Belivet (Rooney Mara) när hon förför och drar in henne i sin glamourösa dock problematiska värld av förbjudna lustar och en kärlekskrank och hjärtkrossad exmake som drar till med alla medel för att hindra deras kärlek...
Egentligen händer det inte så mycket i filmen, men allt är så välgjort och det är en magisk skimrande hölje över hela filmen, som drar in en i en drömsk värld precis som filmstjärnorna i Hollywood gjorde på 50-talet. Man sitter hänförd och låter sig förföras av alla vackra bilder, kostymer och make up som ett litet barn på julaftons morgon :)
Otroligt snygg!! Betyget blir en stark 3a
AAA+