Carol (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Therèse Belivet jobbar i ett av Manhattans många varuhus, men hon drömmer om ett mer meningsfullt  och spännande liv. En dag träffar hon  den förföriska och vackra Carol Aird  som är fast i ett misslyckat äktenskap. En gnista tänds mellan dem, och ju djupare deras relation blir, desto mindre oskyldig blir den. Men deras vänskap och kärlek visar sig ha ett högt pris.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: CAROL

Vad gör du med mig, hoppas jag?
Cate Blanchett osar av eleganza. Rooney Mara faller pladask. "Carol" är filmen som flatorna väntat på sedan "Brokeback Mountain"; en stor, snygg och hajpad Hollywoodprodukt om förbjuden attraktion i en intolerant tid och miljö.
Inga likheter med gaycowboys i övrigt. Här handlar det om Therese (Rooney Mara), en ung och velig varuhusförsäljare som har friarna uppradade på kö, medan hon själv funderar på vad hon vill göra med livet. Och det handlar om Carol (Cate Blanchett), den äldre, världsvana överklasshustrun som skakar om hennes värld. Över leksaksdisken möts deras blickar och det blir bara början på en omtumlande kärleksaffär. 

”Carol” är inte de stora känsloyttringarnas film.  Glöm den kaxiga komma-ut-scenen där de proklamerar att det är dags att "gå hem och knulla". Dramat är subtilt, till och med den första kyssen dröjer plågsamt länge. Istället får relationen utvecklas i små, diskreta steg där varje beröring skapar rysningar, och varje nytt möte blir ett laddat spel. På den tiden pratade man inte om homosexualitet lika öppet som idag. Ingen nämner ens ordet i filmen. Det är spännande att följa hur de båda kvinnorna stillsamt känner av läget och tar försiktiga kliv framåt. Naturligtvis är filmen mer än bara en HBT-angelägenhet. Skildringen av oväntad förälskelse, och osäkerheten och rädslan som kommer på köpet, är något alla kan känna igen sig i och beröras av. 

Tankarna far gärna tillbaka till regissören Todd Haynes fina "Far From Heaven" från 2002. Julianne Moore spelade 50-talsfrun, som hittade sin man med en annan man, och som själv drogs till en svart trädgårdsmästare. Då handlade det mer om fördomar och frigörelse. Nu fokuserar Haynes snarare på kärlekshistorien och andra slags hinder: nämligen att Carol riskerar att förlora sin dotter i vårdnadstvisten med maken Harge (Kyle Chandler), för att hennes livsstil gör henne olämplig som mor. Att falla för någon av samma kön i mitten av 1900-talet var nämligen inte helt okomplicerat. Plötsligt är den gamla filmklyschan att ”kärleken övervinner allt” inte längre så självklar.

Samtidigt undviks det att prata om åldersskillnaden dem emellan, vilket är först lite märkligt men faktiskt också befriande. Hur många filmer har vi inte sett där en äldre man och en yngre kvinna får ihop det? Att andra relationer än de heterosexuella får stå i fokus i en amerikansk storfilm är också värt att lyfta fram, likaså att det kommer en riktigt bra film med kvinnliga huvudroller och historier. Ännu en liten seger är vunnen i den konservativa och mansstyrda drömfabriken.

Det är lätt att älska Carol, och Therese med för den delen, men helt betuttad i ”Carol” som film blir jag inte. Helheten är nämligen lite för polerad: fotot är som väntat perfekt. Musiken överraskar aldrig. Kostymerna är fina kostymer. De rökiga miljöerna, där det dricks dry martini som i ”Mad Men”, är oklanderligt återskapade. Men varför så förutsägbart in i minsta detalj? Det här är Oscarsbait 1.0, en felfri Hollywoodproduktion som borde gå hem i alla läger. Jag önskar bara man vågade ta ut svängarna mer och visa oss något oväntat, eget och unikt.

Den bäst förtjänade Oscarn har dock Cate Blanchetts namn på sig. Jag tror inte att hon kan göra en dålig rollprestation ens om hon ville. Här är en skådespelerska som bara blir bättre med åren. Hennes Carol är elegant, flirtig och har skinn på näsan, en rollfigur som hämtad från en filmera då Rita Hayworth och Katharine Hepburn regerade. Jag tror att Cate Blanchett själv hade trivts som bäst i Hollywoods guldålder.

Vid sidan av sin motspelerska bleknar Rooney Mara, mycket också på grund av att hennes karaktär är blyg och inte lika rättfram. Jag kan inte på rak arm komma på vem som kunde ersätta henne och göra ett bättre jobb. Filmen heter "Carol" så det kommer kanske naturligt att en av kvinnorna får ta mer fokus. Men samtidigt handlar det lika mycket om dem båda, och jag finner till och med Therese vara den som är lättare att relatera till. För har inte vi alla någon gång varit unga, med en fånig tonårscrush på helt ”fel" person? 

Patricia Highsmith skrev boken under pseudonym, och baserade den delvis på egna erfarenheter. Bara det är en historia som någon borde omvandla till film snarast. Bland Highsmiths andra filmatiseringar hittas ”Främlingar på tåg” och ”The Talented Mr. Ripley” - ”Carol” har en helt annan typ av spänning, en lågmäld men stark låga som växer för varje hjärtslag. Vad du än gör, missa inte sista scenen. Den är en absolut rysare.
Senaste kommentarer
Anton
Rätt bra. Den lever framförallt på sin estetik och musik. Storyn var jag aldrig särskilt intresserad av.
Roger
En Oscar till Cate Blanchett tack! I övrigt lite för snyggt och välpolerat för min smak.
23271-0
En väldigt vacker och elegant film, men tyvärr lyckas inte berättelsen väcka någon starkare engagemang hos mig. Dock får man njuta av en fullständigt briljant Cate Blanchett och trots den korta tiden som han naturligt får så imponerar Kyle Chandler i sin roll. 3/5
Visa fler (4)

Veckans populära filmer

Visa fler