Krönika: Vår tids action får storstryk av 50 år gammal biljakt

Nyligen såg jag William Friedkins "The French Connection" (1971) för första gången på drygt tio år. BD-skivan gled in i spelaren och två rappa timmar senare satt jag med hakan i golvet, totalt och handlöst överkörd. Pulsen, nerven, smutsen och trubbigheten - allt håller så sanslöst bra. Så här över 50 år efter premiären är det fortfarande en helt otrolig film vars statyetter från 1972 års Oscarsgala (bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa regi, bästa manus efter förlaga och bästa klippning) känns lika skinande välförtjänta nu som då.

Varje gång jag ser den slås jag hur monumental Gene Hackman är i Doyle-rollen, hur Friedkin lyckas fånga New Yorks sjaskiga innanmäte med dokumentär precision och hur det inte finns ett enda ögonblick där autenticiteten sviktar. Känslan är den av en verklig värld, med verkliga människor och verkliga insatser. Den här gången, när jag såg filmen i ungefär samma veva som exempelvis "John Wick: Chapter 4" och "Ant-Man and the Wasp: Quantumania" drogs även tankarna mycket till hur action har utvecklats (eller kanske snarare devalverat?) över tid.

 

Gene Hackman som "Popeye" Doyle i "The French Connection". 

 

De sparsamma men tunga actionscenerna i "The French Connection" tillhör nämligen tidernas bästa. Fotjakten med Doyle i tomtedräkt sätter ribban högt redan fem minuter in i filmen men sen tas allt till nästa nivå, den högsta nivån, när Doyle gör allt i sin makt för att stoppa ett gäng knarksmugglande "frogs" (hans föredragna ord för fransmän) som försöker fly undan New York-polisens grepp.

I filmens starkaste sekvens, 12 mästerliga minuter, tar han upp jakten på en krypskytt (Marcel Bozzuffi) som försöker eliminera honom när han är på väg hem från jobbet. Både skildringen av själva skjutningen och den fotjakt som först följer är fantastiska i sig och pulsen går upp rejält redan där, men det är när förövaren lyckas hoppa ombord på ett tunnelbanetåg som filmens mest ikoniska, omtalade och odödliga del drar igång. Doyle ser nämligen ingen annan utväg än att konfiskera en bil (en ljuvlig Pontiac LeMans) och febrilt jaga tåget under de upphöjda spåren som det färdas på. 

Det som följer är ren och skär filmisk perfektion och den råa nerv och intensitet som strömmar genom scenen är oöverträffad än idag. Kameraarbetet är uppfriskande stökigt och kombinerar bilmonterade POV-bilder med handhållna tajta närbilder på Hackman vid ratten. Att tydligt se och veta att det är han som kör i stora delar av scenen (stuntföraren Bill Hickman stod dock för de farligaste sträckorna) gör att man är där med honom helt och hållet, i desperationen och den brinnande vreden som han porträtterar på lysande vis. Ta en titt nedan och njut. 

 

 

Friedkin har på senare år klandrat och rannsakat sig själv för att han spelade in biljakten helt utan tillstånd(!) mitt i den kaotiska New York-trafiken. Otaliga människoliv sattes på spel under flera veckors tid, något han i efterhand känner är etiskt oförsvarbart och inte "värt det" för något så jämförelsevis banalt som en filminspelning.

Samtidigt som han såklart har helt rätt i det så talar resultatet sitt tydliga språk. Det faktum att det vi ser händer på riktigt (exempelvis tio sekunder in i klippet ovan då Hackman krockar med en bilist som inte hade något med inspelningen att göra) ger händelseförloppet ytterligare ett lager av kittlande autenticitet och kraft som höjer hela filmen. Även om man inte känner till de kontroversiella produktionsmetoderna på förhand så skänker tillvägagångssättet onekligen filmen en väldigt unik och påtaglig känsla som i slutändan är en vital del av det "hemliga receptet" här. 

Jämfört med 2000-talets action är det också en så förbluffande enkel och avskalad scen, helt utan krusiduller och med väldigt personliga insatser snarare än globala. Målet med jakten är tydligt, karaktärernas motivation är solid som stål och geografin tappar man aldrig greppet om (bilderna där man ser fordonen i förhållande till varandra, exempelvis när tåget skymtar mellan gränderna på en parallell väg till den som Doyle kör på, är magiska). Tidernas bästa biljakt är ett helt givet epitet och möjligtvis även tidernas bästa actionscen, om inte annat uppe vid den absoluta toppen.

 

Tröttsam CGI-fest i "Ant-Man and the Wasp: Quantumania".

 

Vissa kommer säkert få lite "old man yells at clouds"-vibbar när jag nu konstaterar att jag önskar att vår tids moderna action var lite (mycket!) mer som den vi ser i "The French Connection". Just nu är det nämligen så att inte ens de dyraste och mest muskulösa Hollywood-produktionerna kan få till action som klår det som Friedkin åstadkom för ett halvsekel sedan. Det är deppigt att skriva det, men så är det. Inget i superhjältegenren, inget i John Wick-filmerna eller valfri Nolan-tårta passerar ribban för spänningsnivå och hantverk som "Billy" satte.

Genren hemsöks av plastig estetik, ansiktslösa CGI-arméer, blåa laserpelare i skyn och insatser som hela tiden måste spännas och höjas. Först låg planeten i vågskålen, sen universum och nu hela "multiverse"-strukturen. Effekten blir inte att spänningen höjs, utan snarare att den urvattnas till noll. Det är otroligt mycket mer engagerande att följa en karaktär som har ett tydligt och personligt mål, hur småskaligt det än är, än att se någon försöka rädda världen om och om igen. 

Jag generaliserar nu, det ska erkännas, och att ställa "The French Connection" mot exempelvis Marvel Cinematic Universe kan te sig som onödigt eftersom de har så få beröringspunkter. Faktum är dock att de som söker actionfilm på 2020-talet ofta vänder sig till den typen av franchisefilmer, en hungrig best som är på god väg att svälja hela genren och biolandskapet. Det är också franchisefilmerna som har mest resurser och svängrum till förfogande för att göra något unikt och imponerande med sina actionscener, men det händer inte. Istället repeteras samma mönster i all oändlighet. 

 

Bild från scenen vid Triumfbågen i "John Wick: Chapter 4". 

 

Även när man tittar på de mer kritikerrosade titlarna i actiongenren, filmer som "Mad Max: Fury Road", "The Raid 2" och årets "John Wick: Chapter 4" så går det inte att finna något som klår Doyles elektriska vansinnesfärd. Åtminstone de två förstnämnda älskar jag helhjärtat och de serverar sylvass action i scen efter scen, men en viss känsla av det artificiella och konstruerade går inte att komma ifrån. Allt känns så koreograferat, polerat och uppknäppt, eller i värsta fall poserande.

Ta den omtalade och hyllade scenen vid Triumfbågen (Paris) i "John Wick: Chapter 4" som exempel. Kombinationen av biljakt och pistolaction är onekligen imponerande men inte för en sekund känns det som att Keanu Reeves (eller hans titelkaraktär) svävar i någon fara. Visst, bilar susar förbi till höger och vänster men varje rörelse Reeves gör, varje kameraryck och varje klipp känns planerat och styrt ner på atomnivå. Det är också väldigt tydligt att en stor del av bilarna är digitala skapelser, vilket underminerar spänningen ytterligare. 

Jag säger inte att den svunna erans mer riskfyllda och dumdristiga "allt för konsten"-filmskapande borde göra comeback, men det finns ingen tvekan om att vår tids actionfilmskapare har mycket att lära av dåtidens kompromisslösa vildhjärnor.