Mad Max: Fury Road (2015)

En sak som slår mig när ”Mad Max: Fury Road” är över. De hade kunnat klippa bort Tom Hardy helt, utan någon större förlust för filmen.

Det kanske inte är vad man vill höra om man väntat på Mad Max återkomst sedan 1985. Men tiderna förändras, filmklimatet är annorlunda och klichén om den ensamme hårdingen känns omodern. Max Rockatansky bidrar med det kända franchise-namnet, men det är George Millers postapokalyptiska vision och den sjuhelvetes actiontripp som väntar, som är den egentliga anledningen till att se filmen. 

En energikris har förvandlat Australien till helvetet på Jorden. De överlevande gömmer sig i grottor. Folk är sjuka, förgiftade och förbannade. De pendlar mellan desperation och hopp. Vatten och bränsle är en dyr handelsvara, den som kontrollerar det är kung. 

Filmen tar sitt avstamp i ett samhälle som styrs av Immortan Joe, tyrannen med ett folk som lyder hans minsta vink och en armé av bleka, unga män villiga att dö för honom. Just idag är en tråkig dag att vara Joe. Hans högra hand, Imperator Furiosa, lurar alla och sticker med massa bensin och alla hans fruar. Härskaren samlar sina soldater och styr ut mot öknen i jakt på att återfå det som är hans. Högst motvilligt blir Mad Max inblandad i en konflikt som inte ens angår honom, men om han ska ha en chans att överleva måste han spela med. 

Sen är det gasen i botten som gäller, genom förrädiska landskap där vädret är lika oberäkneligt som människorna på vägen. 

Den stora nyheten mot de senaste filmerna är att handlingen hålls till ett nödvändigt minimum. När ovanstående är avverkat, på kanske fem minuter, blir filmen inget annat än en lång och intensiv biljakt. Inget skitsnack, bara ren rasande action som tillåter få andningspauser. Och vilken biljakt det är! Det saknas inte påhittighet när det kommer till fordonen och vapnen som används. Inget är det andra likt. Detaljrikedomen är fantastisk. Pulsen är på topp. Det är som att se en skruvad western, cirkusshow och rockkonsert i ett. 

Max och Furiosa gasar på i sin bensintruck, förföljda hack i häl av vad som närmast kan liknas vid bandet Lordi på turné. Ett gäng fullkomligt orädda monster som kastar sig in i eld och plågsam död för sin ledare. I detta sällskap framstår Mad Max själv som en ganska sansad kille. 

Men han har också helt andra demoner att handskas med. Minnen av en familj som han inte kunde rädda undan döden hemsöker honom. Inte konstigt man blir ”mad”. Det här är en miljö som antingen tar livet av folk eller gör dem fullkomligt livsfarliga. 

Det finns inget att klaga på hos Tom Hardy som nu tar över den här ikoniska rollen. Han spelar Max som en tystlåten och plågad hjälte, säger aldrig mer än tre ord i taget. Han är ingen macho-fighter, snarare en vanlig om än ovanligt modig snubbe som tvingas slåss för livet. Men Max har en tillbakadragen roll i den här - han är enbart medhjälpare i Furiosas film. Hon är en enarmad vägbandit lika farlig som Sarah Connor, orädd som Ellen Ripley med också sårbar som de allra bästa filmhjältarna är. Med snaggat hår och svart krigssminkning dundrar hon fram som en amazonkrigare. Stackars Max, Furiosa behöver ingen man som räddar henne. Och Charlize Theron har aldrig varit coolare.

Samtidigt som filmen tar feministiska kliv framåt, genusfailar den lika hårt så fort fem vackra flickor i nöden kliver in i bild. Förvånansvärt fräscha för att leva i denna misär. Kläderna är minimala och ibland blöta.

Och sen är det dags att ta in ett gäng hårda tanter, beväpnade till de sista tänderna de har, och redo att kriga till slutet. Ja, vad ska man säga, mer än att ”Fury Road” har fullt av överraskningar i bagaget.

Mad Max filmdebuterade redan 1979, då spelad av Mel Gibson. Tre filmer hann det bli. Den fjärde har vilat och växt till sig i George Millers huvud i 25 år, ständigt försenad och framskjuten. När den nu släpps lös är det med en vild kraft och kreativitet som bara väntat på att få komma ut på vita duken. Regissören, som spenderat tiden med ”Babe - Den modiga lilla grisen” och två ”Happy Feet”-filmer, verkar ha hunnit bygga upp ett nytt enormt hunger för den värld av våld och galenskap som han en gång skapade.

George Miller lär någonstans ha kallat filmen för ”interquel”, kronologiskt sett ligger den alltså efter ”Mad Max” och innan ”Road Warrior”. Det har ingen superstor betydelse för handlingen. ”Fury Road” går att se utmärkt som uppföljare, reboot eller en uppdatering för 2010-talet. Är du helt ny i Mad Max universum så behövs det ärligt talat inte mycket till förkunskaper. Men har du sett de tidigare filmerna så finns en del roliga detaljer att titta efter, skådespelaren bakom Joes andningsmask har till exempel varit med förut. (Tyvärr ingen Mel Gibson-cameo, vad jag kunde se.)

Toppbetyget hänger i luften. Filmen lämnar mig helt mörbultad och överkörd. Jag landar på en stark fyra, då finalen gott kunde få bli häftigare. Miller bränner av sina bästa tricks tidigt i filmen, det blir inte mycket krut kvar till den sista akten. 

Men var det inte lite väl mycket familjemys i nya ”Fast & Furious”, tycker ni? Och känns ”Avengers”-teamet för barnvänligt? Karaktärerna i ”Mad Max: Fury Road” lär inte dyka upp som några plastfigurer vid köp av cheeseburgare. Men de kan hemsöka dina mardrömmar med sina tomma ögon och hysteriska skratt. Det här är sommarfilmen för riktiga actionälskare: rå, vild och utan pardon.

Alexander Dunerfors Skribent