Reese Witherspoons revansch

KRÖNIKA
2 Januari 2015 | 09:00

Krönika: Reese Witherspoons revansch

Från ”Legally Blonde” och ”Cruel Intentions” till ”Gone Girl” och ”Wild”. Efter Matthew McConaugheys massiva uppsving de senaste åren är det nu Reese Witherspoons tur. På väldigt kort tid har hon fått till en total kreativ pånyttfödelse, samtidigt som hon kämpar för att öppna upp spelplanen för andra kvinnor i filmens värld.

När man hör hennes namn är det dock inte direkt bilden av en feministisk frontfigur man får upp i huvudet. Med förenklade och stereotypiska roller i mediokra filmer som exempelvis ”Sweet Home Alabama”, ”Four Christmases” och ”This Means War” på meritlistan har hon snarare länge varit fast i den djupa problematiken kring kvinnans roll i Hollywoods mansdominerade mainstreamvärld. 



Att den rollen är begränsad finns det inget tvivel om, då oerhört skickliga kvinnliga skådespelare – trots att vi nu nått år 2015 – oftast syns som flickvännen till en vit, heterosexuell och manlig huvudkaraktär i mainstreaamfilmer. Även om vissa kvinnor för en kort stund lyckas bryta sig loss från kedjorna med någon enstaka mångsidig roll landar de snart i det begränsade facket igen. Det finns nämligen inte någon möjlighet för framgångsrika kvinnor att välja och vraka bland intressanta och komplexa roller likt framgångsrika män, för de rollerna är sällsynta. 

Visst dyker det upp en del ibland, men om man jämför de karriärvägar som en manlig respektive en kvinnlig skådespelare kan ta så blir det smärtsamt uppenbart hur skevt det är. Vi kan ta Amy Adams och Tom Hardy som exempel. De ligger nära varandra i ålder, båda har vunnit oräkneliga priser och båda hyllas till skyarna – välförtjänt – för sina insatser i diverse filmer. Men tittar man på deras meritlistor så får Hardy ständigt vara i fronten med filmer som ”Warrior”, ”Locke” och ”The Drop” medan Adams ofta reduceras till det kvinnliga kärleksintresset, exempelvis i ”Man of Steel”, ”American Hustle” och ”The Fighter”. Givetvis finns det komplexitet och givande aspekter även i roller av det slaget, men hur man än vänder och vrider på det så är det männen i filmerna som står i centrum.



Det var just allt detta som Reese Witherspoon funderade över när hon år 2012 missnöjt reflekterade över hur filmvärldens kvinnor behandlas och de roller hon själv gjort. Istället för att slås ner av den tanken bestämde sig Reese för att ta saken i egna händer. Hon kontaktade den australienska producenten Bruna Papandrea och tillsammans startade de ett produktionsbolag vid namn Pacific Standard. Deras huvudmål är enkelt; att utveckla och producera filmprojekt med spännande roller för kvinnor. På bara två år har de bevisat att det där inte bara är tomma ord, då de levererat både David Finchers ”Gone Girl” och Jean-Marc Vallées ”Wild”. Dessa två filmer är baserade på böcker (av Gillian Flynn och Cheryl Strayed) som Witherspoon och Papandrea briljant nog nöp rättigheterna till innan de ens hade givits ut. Nu är de båda bästsäljare och dess filmadaptioner blev också mycket framgångsrika.



Den kritikermässiga och finansiella framgången är dock sekundär, huvudsaken är att Rosamund Pike och Witherspoon fick chansen att verkligen visa för världen vilka enorma skådespelarkrafter de är. Båda är helt fantastiska i sina roller och har aldrig tidigare varit bättre, det enda som krävdes var att de skulle få nyanserat och välskrivet material att jobba med. Kvinnorna som de spelar är härligt mångsidiga och långt ifrån enkla, och vem vill inte se fler sådana skildringar? De projekt som Pacific Standard har på gång framöver verkar kunna bjuda på mer av den varan. Just nu håller de på med en miniserie med Witherspoon och Nicole Kidman i spetsen, baserad på boken ”Big Little Lies” av Liane Moriarty. Storyn kretsar kring ett föräldramöte på en förskola som skakas av ett mordmysterium och David E. Kelley – mannen bakom ”Ally McBeal” – har anlitats som manusförfattare. 

I maj får vi också se Pacific Standards ”Don’t Mess with Texas”, en actionkomedi om en polis (Witherspoon) och en fånge (Sofia Vergara) som ger sig ut på ett galet äventyr i Texas. Även Sean Penn och David Oyelowo är med i rollistan och regin står Anne Fletcher (”The Guilt Trip”) för. Ännu längre framöver ska young adult-böckerna ”The Outliers” och ”Pennyroyal’s Princess Boot Camp” – båda med huvudfokus på de kvinnliga karaktärerna – filmatiseras, och rättigheterna till båda är köpta och säkrade. Men det tar inte slut där heller, J. Courtney Sullivans ”The Engagements” finns nämligen också i Pacific Standards stall, en bok om en förlovningsring som färdas genom fem olika förhållanden från 30-talet till nutid.

Reese Witherspoon har med andra ord inte legat på latsidan, och då har jag bara gått igenom hennes uppdrag som producent. Även som skådespelare har hon från och med 2012 års ”Mud” börjat välja allt mer riskfyllda och kreativt krävande projekt. Där har vi ytterligare en parallell till som kan dras till Matthew McConaughey då just den filmen var en av de som skarpt markerade hans nya era. Det är lite som om att de tillsammans sa ”fuck it” och började jaga de där riktigt spännande rollerna, även om det är svårare att hitta dem. Cirkeln slöt sig fullständigt när den mästerliga regissören Jean-Marc Vallée först tog McConaughey till sin absoluta toppnivå i ”Dallas Buyers Club”, för att sedan direkt efteråt göra samma sak med Witherspoon i ”Wild”. Den råa sårbarhet och nakenhet som Vallée lockar fram ur sina skådespelare är en ren fröjd att beskåda och det ska bli intressant och se om han kan göra samma sak med Amy Adams i deras kommande Janis Joplin-film.

För skådespelerskan Witherspoon väntar nu releasen av Paul Thomas Andersons mycket efterlängtade ”Inherent Vice” runt hörnet, och jag kan inte tänka mig annat än att hon är helt magisk i hans underbart skruvade värld. Det uppsving som egentligen borde ha kommit redan direkt efter 2005 års ”Walk the Line” är nu äntligen här och jag ser omåttligt mycket fram emot att följa hennes utveckling framöver, både som skådespelare och producent. Förhoppningsvis kommer hon fortsätta att öppna dörrar för andra kvinnor vid sidan om sin egen framgång, och kanske kan fler följa hennes exempel och använda sina etablerade namn för att skapa betydande förändring. För en sak är säker, förändring är något som den sexistiska filmbranschen desperat behöver.