Inherent Vice (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Privatdetektiven Doc Sportellos ex dyker upp från ingenstans med en otrolig historia om en planerad kidnappning. "Inherent Vice" är en psykedelisk 60-talstripp med ett persongalleri av miljardärer, lånehajar, surfare, knarkare, snutar och en saxofonspelare på undercover-uppdrag.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: INHERENT VICE

Oemotståndligt skruvad humor
Så fort man slutat försöka klura ut vart historien är på väg och accepterat att svaret nog är ”ingenstans”, så kan man luta sig tillbaka och njuta av den brokiga skaran karaktärer, vilka skapar oemotståndligt skruvad humor i Paul Thomas Andersons senaste verk.
New York Film Festival har blivit känd som en festival där många av de Oscarsvinnande filmerna premiärvisas. "Inherent Vice" är ett av verken som har omgivits av ett visst buzz, men även om regissören Paul Thomas Andersons alster ofta brukar kamma hem ett par nomineringar så är det bara hans "There Will Be Blood" som har fått med sig några statyetter hem. 

Min gissning är att "Inherent Vice" kommer att gå samma öde till mötes. För den är verkligen inget upprepande av det episka Daniel Day-Lewis ledda oljedramat från 2007. Det är snarare en "Boogie Nights" som möter Terry Gilliams "Fear and Loathing in Las Vegas" ihop med en dos humor som nästan tar Wes Andersonska proportioner. Resultatet, som det mesta signerat Paul Thomas Anderson, är helt enkelt för skruvat för att kunna bli Akademi-juryns gunstling. Men det kanske vi bara ska vara glada över, för "Inherent Vices" förtjänst ligger inte i att den passar in i finsalongerna, utan snarare hur den går rakt emot allt vad sans och förnuft heter. 

Handlingen utspelar sig i en fiktiv del av Los Angeles, skapad i författaren Thomas Pynchons roman från 2009. Året är 1970, eller mer beskrivande – i efterdyningarna av ”flower power”-eran där bara en handfull stackars hippies inte insett att de är hopplöst passé. I fokus – dock med väldigt ofokuserad blick – står privatdetektiven Doc Sportello (Joaquin Phoenix). När hans ex, Shasta Fey, försvinner efter att ha hintat om en plott att försöka lura nya pojkvännen, Mickey Wolfmann, på hans förmögenhet – något Mickeys fru och hennes älskare tydligen ska ha planerat – dras Doc in i ett fall som är lika förvirrande för honom som filmens handling är för oss i publiken.   

Men det är det som är poängen, för det räcker med en blick på Docs schaskiga hippie-nuna inramat av vilda mastodontpolisonger för att vi ska förstå att den här spanaren inte är den skarpaste kniven i lådan. I alla fall inte efter den kopiösa mängd joints han sätter fyr på. Och det leder till nästa insikt: Att det bara är att glömma att röda tråden (om det ens finns någon sådan) i det här mysteriet kommer att drivas framåt mot någon slags lösning. Så fort man accepterat det kan man börja njuta av den härligt brokiga skaran karaktärer som till synes slumpartat får sina minuter på vita duken under Docs jakt på svar.  

Förutom Doc och Shasta har vi i denna ”all-star cast” dubbelagenten Coy (Owen Wilson) som vill bort från alltihop, hans före detta heroinmissbrukande fru Hope (Jena Malone), advokaten Sauncho (Benecio Del Toro) som försöker hjälpa Doc trots att hans specialitet är marin-lag, tandläkaren Dr Blatnoyd (Martin Short) som älskar kokain och unga kvinnor, åklagaren och tillika Docs älskarinna Penny (Reese Witherspoon) och framför allt tjockhuvade polisen Bigfoot Bjornsen (en underbar Josh Brolin) – för att bara nämna några. I press-kitet vi fick ta del av vid premiären fanns hela 28 karaktärer beskrivna – en nästan omöjlig mängd att hålla reda på, så låt bli att ens försöka. 

Men det är förstås i dessa sköna och färgstarka typer som filmmagi skapas, framför allt med humor – ju mer absurd, desto bättre. Nej, jag tänker inte ge mig på något försök att ge exempel på dessa underfundigheter eftersom det är som upplagt för att misslyckas. Genialiteten ligger i det obeskrivbara, och tar form genom både skriven dialog och i det visuella. Anderson är bland annat en mästare på ”off screen”-komik.

Bättre ihopparning av regissör och material skulle verkligen bli en utmaning att hitta. Och lika träffsäkert sitter skådespelarna i sina roller. Phoenix är briljant igen, även om Brolin stjäl de flesta scener han är med i, och jag har svårt att tänka mig ett annat gäng jag hellre skulle vilja springa i cirklar med. Så den som gärna går vilse i pannkakan i 70-talets Kalifornien bland droger, oralsex-bordeller, Charlie Manson-kulter och något mystiskt vid namn ”The Golden Fang” som man definitivt ska vara försiktig med, har något att se fram emot i vinter. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Phip
Gillade den här väldigt mycket! Känns som en blandning mellan The Big Lebowski och The Long Goodbye. Härliga karaktärer, visuellt snygg och väldigt rolig! Ger den en 4.a nu men kan tänka mig att höja den efter en andra titt. 4/5.
Moviemaster
Sköna Los Angeles miljöer och härlig känsla. Den bjöd på ett antal skratt, men utöver det så känns den inte tillräckligt engagerande och aningen rörig. Känns som man måste se den mer än en gång för att hänga med. 3/5
Hedda89
Starka knasiga karaktärer i en slumpmässig handling. Stundtals underhållande. Mestadels rörig. Inte särskilt minnesvärd. Duger gott som tidsförströelse.
Visa fler (31)

Veckans populära filmer

Visa fler