De flesta förknippar nog Henrik Dorsin och Sissela Benn med komedigenren. Snabba repliker, absurda karaktärer och skratt som sitter i ryggmärgen. Men i “Den svenska länken” är tempot ett annat.
Den nya Netflix-filmen utspelar sig under andra världskriget och kastar ljus på den hittills okände diplomaten Gösta Engzell som med list och mod lyckades rädda livet på mängder av judar. Ett allvarligt ämne – där humor ändå hela tiden fanns närvarande under inspelningen.
– När man är komiker vill man bara att folk ska skratta hela tiden, man söker det ju konstant, säger Sissela Benn till MovieZine.
För båda handlade arbetet därför lika mycket om återhållsamhet som gestaltning. Att hitta en människa i rollen och våga låta bli skämtet. Vi pratar om den processen, men även om byråkrater, biokrisen och varför det inte görs fler historiska filmer som denna i Sverige.
Läs också MovieZines recension av ”Den svenska länken” där filmen fick högsta betyg.
Hur bekant var du med Gösta Engzell och hans berättelse?
Henrik Dorsin: Jag kände inte till den alls. Jag hade ingen aning om vem han var. Det var när Marcus och Therese presenterade projektet som jag blev helt fascinerad. Man har ju hört talas om Raoul Wallenberg och det han gjorde – men just att Engzell var förutsättningen för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt, det var helt okänt för mig.
Vem var Gösta Engzell? Hur skulle du beskriva honom?
Henrik Dorsin: Jag ska säga att det inte finns så mycket att gå på, så det kan vara vissa saker som skiljer sig mellan den verklige Engzell och den roll jag gör. Men jag skulle beskriva honom som en noggrann och plikttrogen tjänsteman och diplomat – men med ett patos och ett gott hjärta. Någon som hade en känsla för vad som är rätt och fel.
Sissela, din rollfigur Rut Fogel – hon är påhittad för filmen?
Sissela Benn: Ja, hon är påhittad. Men alla de kvinnliga karaktärerna är inspirerade av kvinnor som faktiskt fanns där på riktigt. Rut är en i teamet på rättsavdelningen hos Gösta, jobbar nära honom och kommer in och ersätter en kollega. Hon är väldigt orädd och drivs av en stark övertygelse om att det är ett viktigt arbete – både professionellt och på ett privat plan.
De flesta känner er från mer komiska sammanhang – Solsidan, Sune och mycket annat. Hur skulle ni beskriva tonen i den här filmen?
Henrik Dorsin: Den använder sig av andra berättargrepp än vad som är vanligt i en epokfilm. Den är ganska snabbt och effektivt berättad, och med musiken och allt det där använder man sig av en lite modernare ton.
– Det är en väldigt allvarlig och dramatisk film – men i och med att det handlar om svenska byråkrater uppstår en viss komik. Mötet mellan den här stora apparaten och det hemska Nazityskland, kontra de svenska paragrafryttarna. Däri uppstår humor av sig själv.
Sissela Benn: Jag tycker också att humor är underanvänt i dramafilmer. Det kan berätta så mycket om karaktärer och om deras relationer till varandra. Man behöver inte ha en renodlad komedi eller en renodlad dramafilm. Livet innehåller allt.
Henrik Dorsin: Det kan bli lite så i svensk film och tv: ”nu är det drama, och då är allt allvarligt, ingen humor”. Fast i verkligheten går ju livet och humorn och svärtan hand i hand. Ta den skrattande/gråtande masken, se på Shakespeare, Spielberg – även när det handlar om nattsvarta ämnen finns det alltid lite utrymme för det. Och det tycker jag är kul. Det har jag tänkt på redan innan vi gjorde det här.
Hur svårt var det att träffa rätt ton som skådespelare – att inte gå över och bli en rolig figur?
Sissela Benn: När man är komiker vill man bara att folk ska skratta hela tiden, man söker det ju konstant. Men vi undersökte och testade, och ibland har de klippt bort det när det blivit för tramsigt. Ibland funkar det.
Henrik Dorsin: Det fanns frihet att pröva tagningar åt olika håll. Och egentligen är det samma arbete att mejsla fram en karaktär oavsett om det är komedi eller drama – men här får man bara skala bort det roliga. Även om vi båda kommer från humorhållet jobbar vi med karaktärer, och vi lägger lika mycket jobb på dem oavsett genre. Men här säger man helt enkelt: den här instinkten tar vi bort. Eller så säger regissören ”prova att göra så här”, och då provar man det.
Sissela Benn: Man förstår ändå rätt snabbt utifrån manuset var gränserna går. Vissa scener ska absolut inte skämtas om. Men sen kan det vara jättekul när karaktärerna pratar om vilket fikabröd de ska köpa. Då får man bjuda på sin karaktär fullt ut.
Henrik Dorsin: Och lyckas man med det – när det sedan blir allvarligt har publiken en mycket starkare relation till karaktärerna. Än om det bara är folk som är jätteallvarliga hela tiden.
Vi är ju inte så bortskämda med historiska filmer här. Hur var det för er att kliva in i Sverige på 1940-talet?
Henrik Dorsin: Jag älskade det. Kläderna och miljöerna och allting. Hatt och portfölj…
Sissela Benn: Vilken hållning det ger! Man sträcker på ryggen, man är artig. Jag tänker att det borde återinföras.
Henrik Dorsin: Och sedan miljöerna och scenografin – vi filmade delvis på location i Bratislava i gamla pampiga byggnader, men också i studio där allt var uppbyggt med en enorm detaljrikedom. Det älskar man ju. Och ibland visste man nästan inte var kameran var när vi var på kontoret – alla satt och jobbade på sina stationer, man syntes kanske i bakgrunden. Det blev väldigt naturalistiskt på det sättet.
Varför tror ni att det inte görs mer svenska historiska berättelser? Norge är jätteduktiga på det.
Henrik Dorsin: Nummer ett: det är dyrt. Om du bara ska ha statister på gatan måste alla ha kostym och kläder, du måste byta ut skyltar och så vidare. Det tror jag är det allra första hindret. Om du kommer och säger ”jag vill göra en film om Gustav III” så är det i princip bara Netflix som har råd med det.
– Men sen tror jag också att det finns ett lite dåligt svenskt självförtroende – en känsla av ”inte ska väl vi, vi är väl inte så intressanta?” Det är en högst personlig åsikt. Men det finns hur mycket som helst om man petar på ytan. Det finns fler historier från andra världskriget.
“Den svenska länken” gick kort på mindre biografer innan Netflix-premiären. Hur känner ni kring att det inte blev en större biorelease?
Sissela Benn: Bio är underbart, och det är klart att en sådan här film också hör hemma där. Men att biofilm inte går så bra överhuvudtaget – det är en stor sorg tycker jag. Den koncentration och den maximala upplevelse man får på bio är något alldeles speciellt. Jag är inte bara ledsen för den här filmen, utan för bio-Sverige i stort.
– Man hoppas att det vänder. Men som jag har förstått det var filmen egentligen tänkt att gå direkt till streaming, så jag ser det mer som en lyx att den faktiskt får en biovisning.
Henrik Dorsin: Ja, att den får göra det. Det handlar återigen om ekonomi, och Netflix har resurser att kunna satsa på det här. Det känns väldigt kul att det görs. Och om det sedan visas bara på Netflix så må det vara hänt – det når ju ut till en enormt stor publik där. Men det finns något speciellt med när en film går upp på bio. Det liknar mer en teaterpremiär, ett event. På en streamingtjänst finns det så oerhört mycket från olika länder och alltihopa – om det är en svensk film är det ju härligt att det faktiskt blir ett event av det.
Det pratas mycket om biokrisen och hur lite vi ser på svensk film på bio. Ser ni något ljus i tunneln? Vad måste hända?
Sissela Benn: Jag tänker att det har funnits en väldigt lång trend av remakes och uppföljare – att man försöker göra filmer där man redan vet att det finns en publik. “De gillade ju den, så vi gör en uppföljare. Den här var populär då, vi gör en remake.” Absolut, men den kakan kanske har varit lite för stor. Som publik längtar man efter originalverk och nya berättelser som har självförtroende nog att säga: det här är något nytt. Släpp fram nya historier, nya idéer och nya filmskapare.
Henrik Dorsin: Jag längtar efter det också. Och även storfilmer, de publika filmerna – det fanns ju en tid då en miljon gick och såg “Sällskapsresan”. Dit kanske vi inte kommer tillbaka. Men precis som Sissela säger måste man hitta något nytt. Publiken har förändrats, vad vi vill se och uppleva tillsammans har förändrats.
– Den yngre generationen är till exempel mycket mer intresserad av genre – skräck till exempel. Mina barn är helt skräckgalna, och deras kompisar med. När jag växte upp var skräckfilm nästan en subkultur, något fult – om det inte var “The Shining”. Nu är det mainstream. Och det handlar om nostalgi också – vi äldre vill se remakes för att vi såg dem när vi var små. Men vi måste hitta det nya. Vad är det nya “Sune”? Den nya “Jönssonligan”? Den nya “Sällskapsresan”? Det är frågan.
“Den svenska länken” finns nu att streama på Netflix.
Läs också: Svenska filmer 2026 – alla premiärer på bio och streaming
Läs också: De 45 bästa filmerna på Netflix just nu