Recension: Den svenska länken (2026)

Byråkratisk kamp mot nazismen roar, fängslar och berör – årets bästa svenska film?

Med humor, allvar och starka skådespelarinsatser berättas historien om Gösta Engzell – byråkraten som använde pappersarbete som motstånd mot nazismen.

Publicerad:

Andra världskriget och kampen mot nazismen har länge varit en dominerande faktor inom historiska krigsfilmer, i allt från ”Schindler’s List” till ”Jojo Rabbit”. Men medan våra nordiska grannar gett oss norska ”Max Manus” och finska ”Sisu” har svensk film på temat mestadels lyst med sin frånvaro.

Tills nu. För även om bristen till stor del kan förklaras av Sveriges påtagliga neutralitet under kriget, är historien bakom byråkraten Gösta Engzell lika viktig som den är perfekt för en filmatisering.

I händerna på långfilmsdebuterande Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson har det dessutom blivit en engagerande film som använder det kanske effektivaste vapnet i en historia om byråkrati, politik och pappersarbete: humor.

Handlingen utspelas 1942, när Sverige håller låg profil för att undvika tysk ockupation. Engzell arbetar på utrikesdepartementets rättsavdelning, där de flesta judiska visumansökningar staplas på hög.

Men den nya medarbetaren Ruts (Sissela Benn) ifrågasättande, i kombination med rykten om förintelseläger, inspirerar Engzell att initiera en plan. Med hjälp av blanketter och juridiska gråzoner ska man rädda svenska judar i Norge och Danmark.

Detta är långt ifrån en renodlad komedi, men filmen bär temats allvar ansvarsfullt på sina stadiga axlar. Eftersom mycket av handlingen utspelas i maktens stela korridorer behövs en förlösande torr humor, ofta förmedlad genom huvudrollsinnehavaren Henrik Dorsins pålitliga karisma.

Hans lika mänskliga som känsliga porträtt av Engzell är ljusår från de knasiga kufar han spelat i ”Solsidan” och ”Jönssonligan”. Vi har anat hans seriösa sida i bland annat ”Triangle of Sadness”, men här får han dominera skärmen i en huvudroll som mycket väl kan komma att uppskattas som den bästa i hans karriär.

Han har dessutom fint stöd av en ensemble som inkluderar några av Sveriges främsta skådespelare. Benn bevisar att hon har mer att erbjuda än Filippa Bark och andra komiska figurer, i rollen som en både stark och sårbar hjältinna.

Jonas Karlsson är inte oväntat utmärkt som filmens antagonist – en politiker vars vilja att skydda Sverige har kostat honom grundläggande medmänsklighet.

Minsta biroll är rollsatt med sevärda proffs som bidrar med färgstarka insatser, även i ett fåtal scener. Figge Norling, Johan Glans, Marianne Mörck, Loa Falkman och Simon Norrthon – så många imponerande namn samlade ser man sällan i en och samma film.

Men detta är framför allt Ahlbeck och Olssons film. Duon, som även skrivit manus, har tidigare gjort TV-serier och kortfilmer, däribland Olssons Oscarsnominerade ”Stora & små mirakel”, men visar här att de behärskar både långfilmsformatet och en större budget, samtidigt som de levererar en film som både roar och berör.

Redan i inledningen etableras ett medryckande tempo och en tydlig berättarglädje som ger filmen en behaglig personlighet. Ett stycke svensk historia får här den bästa sortens behandling, både bakom och framför kameran.

Här finns en subtil men tydlig glimt i ögat i skildringen av politikers hetsiga maktspel, men framför allt en hyllning till den ihärdige underdogen i den underskattade, bortglömda källarvåningen. Frustrerade kontorsnissar finner mening i sitt arbete i lokaler som – till Jonas Malmsjös vredesutbrott – delas med illaluktande, högljudda toalettrör.

Samtidigt kompromissas aldrig allvaret i situationen. Mellan gnabb och konflikter på utrikesdepartementet påminns vi ständigt om att det är verkliga människors öden som diskuteras – om de ska offras eller räddas. Till vilket pris?

Vi lämnas också med en klump i halsen när vi stundtals, men aldrig för ofta, bevittnar den hårdhänta och omänskliga behandlingen av judiska människor och de familjer som splittras.

Filmen har en tydlig relevans som kan kopplas till världsläget i dag, från inhemsk invandringspolitik till det amerikanska ICE-våldet, utan att vifta med moraliska pekpinnar eller vältra sig i den väl etablerade krigsmisären.

I grunden handlar det om att, likt Engzell, använda den lilla makt man har för att rädda liv. Om att minnas värdet i varje människa i en värld präglad av byråkrati, maktpositioner och politiska beslut.

Engzell är tveklöst en bortglömd hjälte vars gärningar förtjänar att uppmärksammas, inte bara på film. Det är heller ingen slätstruken biopic som invaderar hans privatliv. I stället skildras den kollektiva kampen tillsammans med källarteamet, där mod, tålamod och list används för att hitta genvägar och kryphål.

Det är ett engagerande arbete att följa när de sicksackar förbi både svenska och tyska makthavare för att nå sitt mål: att rädda så många judiska liv som möjligt.

Trots en fängslande historia och en mäktig rollista går den största äran ändå till Ahlbeck och Olsson. Att göra detta stycke historia rättvisa, hantera en Netflix-budget och samla så många av våra främsta skådespelare i en film som både underhåller och berör, förtjänar en stående ovation. Bravo!


Snabbfakta: ”Den svenska länken”

  • Regi och manus: Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson
  • Skådespelare: Henrik Dorsin, Sissela Benn, Jonas Malmsjö, Carl Jacobson, Richard Ulfsäter, Figge Norling, Stefan Gödicke, Jonas Karlsson, Johan Glans, Marianne Mörck, Oscar Töringe, Loa Falkman
  • Genre: Drama/biografi
  • Speltid: 102 minuter
  • MovieZines betyg: 5/5