Vi kommer att få se mycket av Helena af Sandeberg på vita duken i år. Förutom roller i Jesper Ganslandts familjedrama "Blondie" och Lasse Hallströms filmatisering av "Hypnotisören", är hon nu bioaktuell i "Mörkt vatten" - och på fredag kommer Maria Wern-thrillern "Inte ens det förflutna".
Det här blir den andra filmen i sommar där du tar en båt ut nånstans, hoppas på en lugn helg...
- ...och så går det åt helvete! (skratt) Jag vet, jag garvade åt det när jag såg trailern. Det är ganska olika filmer i övrigt. Men de är thrillers båda två och båda utspelar sig på öar, så det finns ju likheter. Men jag gör väldigt olika roller. Den här rollen (i "Inte ens det förflutna") var väldigt kul att göra, så annorlunda mot andra roller jag har gjort. Hon är så okvinnlig, tuff och hård, så som man ofta gestaltar en man. Sjukt bra på sitt jobb, ingen familj, inga barn, smart men blir inte ledsen och rädd, utan dricker sig full och är skarp. Det var något som Erik (Leijonborg, regissören) och jag pratade mycket om innan: "Du har det där i dig. Jag vill se den där pojkflickan".
Ni är många som känner varandra sedan innan. Hur är det att filma med sina vänner?
- Det var helt sjukt. Rebecca är min bästa vän, Frida och jag har jobbat ihop på teatern, Eva och jag delade loge, Vanna och jag känner varann sen jättegammalt... Vi bodde alla ihop på den där ön. En fnittrig kväll när jag kommer in i mitt rum ser jag att någon har bäddat sängen, och så hittar jag Eva och Frida i min garderob. Då känner jag att vi har degraderat, vi har blivit de här människorna som vi spelar. Det var otroligt kul det är ett sånt jäkla gäng att vara med! Dels att få hänga, men dels att få spela ihop. Det är inte så ofta vi får göra det.
Var det klart från början vem som skulle få vilken roll?
- Ja, jag tror faktiskt att jag var den första som Erik träffade. Förutom Eva, hon var självskriven. Redan då satt alla de här tjejerna på bild. Erik sa till mig att den här generationen har så mycket bra skådespelerskor. Men det är svårt, det finns inte lika mycket plats. Men han hade alltid haft lust att jobba med flera av oss, så det var faktiskt de här från början. Jag vet att jag tittade ner och såg flera av mina bästa vänner. Jag sa: "Är det de här, då orkar jag inte ens läsa manus. För jag vill bara vara med dem!" Och sen sa alla ja. Han hade heller ingen aning om att vi alla känner varandra, så det var bara fingertoppskänsla.
Man får se mycket av dig på bio framöver. "Hypnotisören" är närmast, hur var det?
- Åh, det var ju fantastiskt att få jobba med Lasse Hallström! Det är för mig en barndomsdröm, sen jag såg "Mitt liv som hund"... När jag var 18 och bodde i New York kom "Gilbert Grape" och han fick sitt stora break. Jag kan nypa mig i armen, om någon hade sagt till mig då att jag skulle få jobba med honom en dag, då hade jag varit så himla lycklig. Det tänkte jag på första gången jag träffade honom, och blev så starstruck. Jag hade provfilmat och han sa direkt: "Du får rollen". Det fina med Lasse är att han är precis den han ger sig ut för att vara. Han är precis den man tror, och han är säker på det han gör. Jag spelar Daniella Richards som är läkaren som får in det här fallet. Men hon är en hopslagning av flera karaktärer i boken. Jag har haft ett förhållande med hypnotisören, med Micke. Det kommer nog inte påtalas så mycket men man anar det. Det är jag som drar in honom i det här fallet. Sen har jag även ett gott öga till kommissarien... Vi får en slags glimt på varann. Det är en biroll, men jag fick ändå känna på att jobba med Lasse. Det som är roligt är att han improviserar så mycket. När jag fick rollen sa han: "Du, studera inte manus så mycket, för vi kommer bara köra". Man ska kunna sin grej men man får också vara väldigt fri. Men han vet alltid precis vad han vill ha. Det enda jag sa till honom var att jag vill bara ha mer! Micke och Lena och Tobias, det är de som har det tunga. Jag är bara läkare och söt... Micke sa att det är bland det roligaste han gjort, att få jobba med Lasse. Att få göra såhär tunga scener som Lena och han gjorde, med en sån regissör, det tror jag är fruktansvärt kul.
Nu har Lasse Hallström gjort Hollywoodfilm i en massa år. Hur märks det, har han en annan approach än svenska regissörer?
- Det stora var att vi hade tiotimmars arbetsdagar. I Sverige har man ju alltid åtta, men Lasse sa att man måste ju åtminstone hinna börja... Mest märkte man det på alla andra, för att om Lasse vill något så blir det så. Det finns ett förtroende för honom. Men annars märker man inte så stor skillnad, mer än att han är så trygg. Han har gjort mycket, och är lugn... Man märker att han vet vad han vill, fast han låtsas inte riktigt om det så att man inte ska bli nervös. Jag var och eftersynkade den förra veckan, och då såg jag lite av filmen för första gången. Det är otroligt snyggt, jag kan säga att det finns en ung fotograf som heter Mattias Montero som har plåtat det. Det är otroligt bra foto av det jag har sett. Han är en kommande stjärna.
Och senare i höst kommer "Blondie"...
- "Blondie"! Hela mitt hjärta ligger i den filmen! Det kommer ner till Jesper Ganslandt, först och främst. Han är en regissör som har betytt otroligt mycket för mig. Han kom precis i rätt läge. Han jobbar med en otrolig noggrannhet, och han har en otroligt stark idé. Men han gav mig också ett otroligt stort förtroende, så jag lyckades känna mig trygg men ändå som att han kräver något av mig. Jag utvecklades väldigt mycket av att jobba med honom. Han är speciell, och jag smittades nästan lite av honom - han litar till sin idé. Han säger såhär: "Jag kanske inte är bäst i världen på allt, men jag är bäst på att göra det jag gör". Han sa till mig så smarta saker, han sa: "Våga vara obegriplig, Helena". Han sa: "Det finns ett vansinne inom dig. Låt det vara där. Du är som fantastiskast när det kommer fram". Och jag först bara... "Va?" Men jag fattar, han har liksom fattat mig, på ett jätteunderbart sätt. Ibland slogs jag med honom också. Alltså inte fysiskt, men när jag inte fattade och kände mig osäker. Men han blev otroligt viktig, och jag kände att det hände saker med mig som skådespelare. Jag pratade med Olle Sarri, som spelar min man i filmen, och han hade känt precis likadant när de gjorde "Apan". Jesper tar liksom tag i en. Jag fick rollen nästan ett år innan vi gick igång. Vi repade och höll på att improvisera i ett halvår innan jag fick manus. Det finns en sån grund i relationen när man väl börjar filma. Jag hoppas filmen blir lika bra, jag har sett lite i eftersynk och då kände jag mig väldigt glad.
Vad kan du berätta om filmen?
- Det är som en modern "Fanny och Alexander" med en touch av Ganslandt. Det som kommer att överraska är att det är mycket mer av en varm komedi än vad folk tror, men just med en liten Ganslandt-touch. Den handlar mycket om familj, om relationer... Nu har jag inte sett hela, men det är så jag upplever den. Att han verkligen undersöker relationerna i en familj. Det var viktigt att vi skulle känna varann, så vi har hängt så mycket... Carolina (Gynning) och jag blev jättetajta. Man hade gått igenom så mycket ihop under så lång tid. Det föds något ur den grejen.
Du spelar storasyster till Carolina Gynning och Alexandra Dahlström.
- Jag spelar ett kontrollfreak, supersyrran som är läkare, har två barn, gift... Fix-it-syrran som styr och ställer och tycker själv att hon är den som håller ordning på allt. Men hon är helt kaotisk, hon har haft en älskare som hon först trodde att hon hade under kontroll. Men sen visar det sig att hon har ingenting under kontroll. Kaos-inre med kontrollfreaks-yttre. Carolina är mellansyrran, Alexandra är lillasyrran och Marie Göranzon är mamman. Det som finns i filmen som jag redan nu kan se, är att det finns något drömskt över den.
Det märks verkligen att du brinner för "Blondie".
- Ja, men det är verkligen fantastiskt att få en sån upplevelse som skådespelare. Dels av längden på den, men dels också av Jesper... Han blir så glad när jag säger det: Lars von Trier är ju min idol, och Jespers också. Jag känner alltid att jag dealar med någon som ändå jobbar i von Triers anda.
Så det kommer att bli något stort av honom?
- Av Jesper Ganslandt? Herregud, ja! Verkligen.
Du har pluggat till skådis i New York, hur hamnade du där?
- Jag gick teaterlinjen på Södra latin och min mamma fick cancer när jag var tolv. Jag har släkt i New York, jag hade varit där några somrar och hade blivit förälskad i New York, som man ju lätt blir. Jag hade en dröm om att plugga teater där, först tänkte jag bara gå ett år och sen åka hem och söka scenskolan. Min mamma hade varit sjuk från och till, vi trodde att hon kanske kunde bli bra, så jag åkte iväg. Jag sökte på ett år och kom in. Under det året dog min mamma. Då ville jag bara aldrig mer komma tillbaks till Sverige. Jag kände att Sverige under hela mina tonår stod för cancer, död och sjukdom. Jag hade fått ett helt nytt liv där, och då kunde man gå och utbilda sig i tre år. Då valde jag det. Sen bodde jag kvar i 1,5 år till och jobbade väldigt independent. Då var det faktiskt en svensk regissör som såg mig på skolan, som sen gav mig min första roll i en kortfilm. Där spelade jag mot Rebecca Hemse, där blev vi bästa vänner, och Micke Persbrandt som då var okänd, och Jonas Karlsson. Micke jag har sen dess jobbat mycket ihop med, och Jonas också - vi gör GW-trilogin ihop och innan dess "Kim Novak". Och Mikael Marcimain var regiass på den! Han tipsade mig om att söka till "Nudlar och 08:or" som han castade då. Jag fick rollen, jag var 23 år och då flyttade jag hem. Då kom jag hem! Jag undrade om jag måste gå scenskolan, men har haft rätt flyt ändå och haft jobb sen dess.
Vad kan man lära sig av en amerikansk scenskola, tycker du, som man inte kan lära sig i Sverige?
- Det grundläggande, det jag tyckte var bra var Lee Strasberg Method som just lämpar sig väldigt bra för filmskådespeleri. Det handlar om att bli rollen med hela sig, så det inte finns några skarvar där folk ser att man gör en roll. Det lärde man sig väldigt bra där, det finns en sån amerikansk skådespelartradition. Det man också lärde sig var, ännu mer än här, är att konkurrensen är mördande. Enorm! Så de tre P:na: "prompt, present and prepared". Närvarande, punktlig och förberedd. Ett av de rykten jag har i branschen är att jag är ganska enkel att jobba med. Det lärde jag mig där. Jag sköter mig. Där har jag snarare blivit mer oregerlig nu, efter att jag mötte Ganslandt, haha! Han gjorde mig vild igen. Sen finns det bitar med utbildningen där jag kände att jag hade en del brister, när jag skulle in på teeatern i Sverige. Jag hade inte gjort textbearbetning på svenska och sånt. Det har jag fått förskaffa mig av äldre kollegor.
Vad har du på gång framöver? Du nämnde GW-trilogin...
- Den håller vi på och filmar. Vi är nästan klara nu, har bara en vecka kvar i september. Vi har filmatiserat för SVT Drama, det ska bli fyra timslånga delar. Det är jag, Rolf Lassgård och Jonas Karlsson i huvudrollerna och det handlar om Palmemordet. Det utspelar sig både nutid och 1985, precis innan det hände. En otroligt fascinerande historia, måste jag säga, och otroligt fascinerande att - jag vet inte hur du känner, men alla man känner vet precis var man var när Palme sköts. Jag var liten men jag minns det så väl. Och nu har jag fått springa i mördarens fotspår, för jag spelar en polis som försöker lösa... Jag löser ju faktiskt Palmemordet, det känns ju bra (skratt). Enligt GW:s teori, då. Men jag har haft sjukt kul, och jag är väldigt kär i Rolf Lassgård... Och Jonas Karlsson, de är ju så jäkla bra. Det här sänds nog precis efter jul eller efter nyår.
Några andra biofilmer på väg?
- Jag har ju gjort en till, som är gjord redan och som nog är rätt speciell... "Förtroligheten" heter den, vi spelade in den förra året. Lite "Ice Storm"-känsla iallafall i manus. Om ett villaområde där skräcken kommer in. Jag spelar mamman till en dotter som blir våldtagen. Det handlar om vad som händer med den här familjen och några andra familjer. Sen har jag en långfilm på gång som jag inte får säga något om... Men det är en komedi, och jag har inte gjort komedi på länge. Det har varit rätt mycket tragedi. Så det ska bli roligt. Det är ett jättefint manus. Det är något lustfyllt, som jag inte heller har gjort. Jag tycker det blir roligast att söka mig mot det jag inte har gjort.
"Hypnotisören" släpps på bio den 28 september, "Blondie" har premiär 23 november. "Inte ens det förflutna" kommer ut imorgon fredag.
