Apan 2009

Drama Thriller
Sverige
80 MIN
Svenska
Apan poster

Synopsis

Krister, make och far, vaknar upp i efterdyningarna av en tragedi. Fångad i vardagens krav finns det snart ingenstans att fly och Krister blir tvingad att konfrontera sina handlingar. Apan handlar om viljan att hålla fast vid alla de saker som redan gått förlorade. Om att långsamt vakna upp till en ny verklighet och förstå vad som finns kvar då allt du en gång hade är förlorat.
Ditt betyg
2.7 av 121 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Daniel S Ogalde

21 oktober 2009 | 16:39

Hur gör djur?

Jesper Ganslandts nya apfilm skapar mer frågor än svar och även om syftet är spännande på sitt eget lilla sätt är känslan alltför otillfredställande. För när halva behållningen ligger i det tänkvärda och den andra i den efterföljande diskussionen är det här film som kräver sin kraft och likaså ett gott och kreativt sinnelag. Inget för sinnessvaga bokstavligen.

Som en av regissörerna till "Farväl Falkenberg" finns det många förväntningar att uppfylla och fastän Ganslandt själv säger att hans gamla och hans nya är väsenskilda filmer är den gråa dysterheten lätt att känna igen. Och antagligen utan intention är "Apan" ett intressant och aktuellt inlägg i samhällsdebatten. Ett samhälle där vi dagligen läser om mord, våldtäkt och allsköns tragedi. Att det sedan är svårt att hitta någon vidare logik är myntets baksida.

Det är egentligen enklare att förklara vad "Apan" handlar om än vem den handlar om. Det skulle kunna vara vem som helst, när som helst, var som helst. Det råkar vara Krister som vaknar nedblodad i toaletten till sin förortsvilla. En helt vanlig Svensson med mörka hemligheter, inte heller de ovanliga. För under en frustrerat ansträngd vardagsrutin kan man skönja en fruktansvärd historia.

Trots ovanan att se just Olle Sarri i en allt annan än komisk roll känns han obehagligt gjord för den. Från de inledande scenerna där Krister griper om de sista halmstråna i sitt en gång så vanliga liv, till utförsbacken ner i helvetet.

Här har Ganslandts improvisatoriska arbetsmetod om att inte avslöja dialogen haft en fantastiskt realistisk effekt. En där kameran känns antingen påträngande nära eller förföljsamt bevakande. Dialogfattigt och näst intill utan musik är det svårt att undvika symboliken eller åtminstone försöket till symbolik. För samtidigt som det där i "Apans" styrka ligger är det också där det börjar bli alltför komplicerat. Experimentellt om man så vill.

För när Ganslandt överlämnar arbetet med tolkning åt sina biobesökare är gränsen mellan konst och underhållning så pass hårfin att en enkel historia känns mer som en enkel för att inte säga klyschig utväg. Samtidigt är "Apan" ingalunda en simpel film utan likt en trasmatta lämnar den många obesvarade frågor som kanske retar mer än stimulerar. När så filmen efter en intrikat engagerande inledning börjar tappa tempo känns vattentrampandet överväldigande, i synnerhet i en film som knappt tar sig över timmen.

| 21 oktober 2009 16:39 |