”Pragmata” utannonserades för många år sedan med en trailer som inkluderade vår hjälte Hugh och den märkligt mänskliga/omänskliga Diana. De var huvudpersonerna i ett landskap som var vitt och öde, men samtidigt påminde hade både en och två likheter med välkända Times Square i New York.
Nu, många år senare får vi svaren på vad det egentligen var för ett märkligt landskap vi fick bevittna i den där tidiga trailern. Och jag trodde personligen inte jag skulle skriva det, men det har varit väl värt väntan.
En historia från en annan tid, om mekanik och kött och blod
Vad är då ”Pragmata”? Själva begreppet i sig utvecklas i detalj i takt med att vi spelar spelet med samma namn. Men i korta drag beskriver begreppet Pragmata vad den till synes mycket unga blonda huvudersonen är. En slags verklighetstrogen android som kan påverka omgivningen och fiender genom att hacka sig in i dem. Det är en otroligt behändig färdighet att ha spelet igenom. Det är något av ett raison d’être för det här spelets stridssekvenser.
Så vad är detta för ett spel egentligen, och vad har tagit så lång tid att utveckla? (”Pragmata” utannonserades först år 2020, då med siktet inställt på release år 2022) Gissningsvis kan vi tänka oss att utvecklingen påverkats av pandemin, likt många andra spel från den tiden. Och visst kan vi spekulera i att spelet från början såg långt annorlunda ut än det spel du kan hålla i handen år 2026.
Handlingen i korthet inleds med att vi axlar spelarens karaktär, Hugh i en framtid där man upptäckt ett häpnadsväckande nytt material på månen. Hugh är en typ av mekanisk ingenjör så han åker med en samling kollegor till den ambitiösa månbasen där de har en 3D-printer stor som en skyskrapa, som kan skapa ”i stort sett vad som helst” med det nya månmaterialet. Kort efter ankomst sker en jordbävning och Hugh mister sina kamrater i kaoset. Sen möter han spelets hjältinna, den unga Diana och spelet tar fart på riktigt.
Självsäker action, charmtroll till liten android
I korta drag, ”Pragmata” är ett spel som vet precis vad det är och varför. Det är kärnfullt och engagerande. Spelet är hyffsat linjärt och har en rak historia och jobbar framgångsrikt med kontraster. Under spelets gång möter du inte många människor i kött och blod. Men androiden Diana är något av det mänskligaste vi sett på spel på länge.
Visst skildrar miljöerna ofta en steril månbas med laboratorium och kall, vitmålad mekanik. Men soundtracket och den och övertygande enkla historien har puls och blod i sig – det är som om ett spel från Xbox 360-eran (cirka 15 år sedan) fått oöverträffad budget och utvecklingstid. Låt dig väl smaka, säger vi. Det är en välsmakande soppa.
En action-cocktail med mängder med influenser
Det är egentligen oförskämt att ”Pragmata” fungerar så bra som det gör. Vi har flera gånger förr hört historier om development hell, ett utvecklingshelvete, på spel som tar flertalet år att utveckla. Och vi vet förstås inte hur historien bakom kulisserna ser ut, om inte Capcom själva väljer att tillkännage det. Spelutveckling är fortfarande en ökänt hemlighetsbenägen bransch. Oavsett hur det ligger till, har utvecklingen gett bländande resultat.
Konstruktionen ”Pragmata” kan sägas vara en greatest hits av tidigare intressanta spel, ett slags Frankensteins monster som fungerar. Du har par-dynamiken från Sony-klassikerna ”Ico” och ”The Last Guardian” – den ena karaktären klarar sig inte utan den andre. Och likt i de tidigare nämnda spelen finns här ett par minnesvärt emotionella sekvenser på förändring i duons balans.
Rent visuellt tar spelet viss inspiration från Stanley Kubricks rymdbas i ”2001: A Space Odyssey”. Men lika mycket är detta ett spel som älskar andra videospel. Du har ett tempo och en taktkänsla i hur du bemöter fienderna som påminner om det mästerliga ”Resident Evil 4”. De fientliga robotarna och deras rörelsemönster påminner om Xbox 360-erans ”Binary Domain” från Sega. Även i detta spel faller robotarna isär på minnesvärda sätt.
Låter lika väl som det smakar, från crunch till swoosh
Och för den som minns Platinum Games ”Metal Gear Rising: Revengeance” finns här också inspiration att hitta, inte minst i ljuddesignen.
Att hacka sig in i fienderobotar följs nämligen av mängder med tillfredsställande ljud. Först och främst har du de behagliga ljuden den fysiska utrustningen vår manliga huvudroll Hugh bär på. Kombinera sedan den med digitala blipp-ljud från Dianas simultana hacking (styrt på de fyra högra knapparna på en handkontroll). Dessa ljud följs sedan av crunchy öppningen av en robot-kropp, vilket låter lika behagligt som att poppa en god dos med bubbelplast.
Oväntad fysisk tyngd och starkt skådespel
I korta drag är ”Pragmata” ett spel med påtagligt fysisk vikt. Det upplevs som att utvecklarna brytt sig om varje liten interaktion i världen. Att scanna öppningen till en dörr med Dianas sensorer går snabbt och känns löjligt skönt. Att lunsa runt med Hugh i den tunga rymddräkten kontrasteras med riktigt smidigt boostande för att nå nya plattformar och undvika fiender. Att tillochmed öppna en digtal låda känns givande, inte minst för att jakten på samlarföremål har riktigt värde.
Det låter kanske märkligt att säga, men den riktiga huvudrollen i spelet, kan vi med glädje tillkännage, tillhör Diana – den lilla androiden på framsidan av spelet. Kontrasten med vår manliga huvudroll fungerar utmärkt och jag tänkte flera gånger att silhuetten för vår människa Hugh lika gärna kunde vara en robot själv, när Diana är så mänsklig. Sällan har ett spel väckt känslor av att vilja att den där lilla androiden ska ha det så bra som det bara är möjligt. En kombination av röstskådespel och mimik övertygar hela vägen.
En flört från det förlutna var precis vad vi behövde
”Pragmata” är ett spel som inte är för alla – och tur är väl det. I vår tidsålder blir AAA-spelen allt dyrare att utveckla och upplevelsen allt som oftast stavas ofta öppen värld. Eller så riskerar utvecklarna miljontals dollar på intressant multiplayer för att kunna sälja in till de stora massorna. Jag blev flertalet gånger påmind om stunder från oväntat ”Nier: Automata” och det är högt beröm.
Det må vara ett tämligen linjärt spel som har båda fötterna och sin struktur tydligt planterat i gånga tiders nivåer och miljöer. Men det är ett spel som mitt i högoktanigt actionkaos tillåter sig vara melankoliskt och stilla. Det har gott om övertygande oväsen, och ser helt klart dyrt ut.
Vad som än må vara historien bakom ett spel som utannonserades för sex år sedan, vi är tacksamma för att valen de gjorde ser ut just så här. Ett minnesvärt litet mästerverk, med en göllig android av kött och blod.
”Pragmata”
Genre: Action
Plattform: PS5, Xbox Series X/S, PC, Switch 2
Utvecklare: Capcom
Utgivare: Capcom
Släpps: 17 april
Läs också: ”The Last of Us” i rymden? 5 spel som släpps i april
Läs också: Robotflicka och rymdsoldat på unikt äventyr i ”Pragmata”