För 6 år sedan skrev vi i vår recension av ”Death Stranding” att ”det inte liknar något annat”. När jag spelar uppföljaren ”Death Stranding 2: On the Beach” vandrar liknande tankar genom min skalle.
Det liknar så klart det första spelet en hel del, men Kojima Productions har verkligen skapat något unikt som sticker ut i en ibland ganska oinspirerad spelbransch – i alla fall när det kommer till stora produktioner med hög budget.
Regissören Hideo Kojima har kanske fått lite för lösa tyglar när det gäller manuset och har sällan några spärrar eller några som helst tankar på att ”kill your darlings” kan vara bra ibland, men för det mesta dras jag in i hans udda värld och accepterar de vansinniga idéerna som strösslas ut genom resan.
En skruvad promenad genom nya platser
Efter händelserna i det första spelet har Sam Porter Bridges (spelad Norman Reedus) gömt sig från omvärlden med sin adoptivdotter Lou. När hans tidigare polare Fragile (Léa Seydoux) dyker upp med ett nytt uppdrag är det dock bara att snöra på sig vandringskängorna och trä på sig ryggsäcken igen.
Den här gången vill de ansluta Mexiko (och senare Australien) till nätverket som Sam etablerade över de postapokalyptiska landskapen i USA i det första spelet, där saker och ting fortfarande inte är som de ska. Märkliga varelser från den andra sidan hotar fortfarande de levande, samtidigt som ett gäng rödklädda cyborgpräster verkar ha något skumt på gång.
Precis som i det första spelet levereras en ganska ojämn berättelse som ibland känns lika övertung som Sams packning. Det är i grunden en stark berättelse och en häftig värld som målas upp, som görs väldigt trovärdig med de galet realistiska skådespelarna – men det är även tydligt att Sony låtit Hideo Kojima göra vad han vill utan några som helst begränsningar.
När jag befinner mig i världen slukas jag av all galenskap och älskar det, men så fort jag börjar fundera över alla begrepp och karaktärer blir det rätt rörigt i skallen. Det är även en berättelse som tar sin tid och det dröjer många timmar innan vissa karaktärer introduceras. Inget fel med det, tvärtom, men det blir verkligen baktungt ibland och jag hade nog önskat att de kapat berättelsen en del. Beståndsdelarna är bra, men det blir många bollar att hålla i luften till slut.
Men samtidigt – i vilka andra spel får man springa genom en skogsbrand med en känguru på ryggen?
Vi går över daggstänkta berg, fallera
Precis som i det första spelet från 2019 handlar ”Death Stranding 2” till stor del om att leverera paket. Till en början gäller det ofta att helt enkelt planera sin packning så att det inte blir för tungt, ta med sig den utrustning som krävs och sen försiktigt ta sig till målet. Med tiden får du tillgång till vägar, fordon och bättre utrustning som gör dina leveranser enklare.
Den största skillnaden mellan ettan och tvåan är att det här är mycket mer actionbetonat och att du kan ta dig an de olika hindren lite som du vill. Ska du ta dig förbi en fiendebas kan du antingen skjuta hejvilt med en rad olika vapen, smyga likt Solid Snake och göra dig av med vakterna i tystnad eller ta en svårare omväg runt basen. Jag kan tycka att man får tillgång till lite väl mycket vapen och utrustning på kort tid, till den grad att det är svårt att välja vad man ska ta med sig på de olika uppdragen.
Jag gillar verkligen det här konceptet och jag tycker att studion har lyckats förfina det i uppföljaren. Det är väldigt smidigt att packa sin väska och planera sin rutt, samtidigt som det finns något meditativt i att utföra själva resan. När en vacker miljö målar upp sig bakom ett krön och en fin låt av Woodkid eller Low Roar som noga valts ut av musiknörden Hideo Kojima drar igång vid exakt rätt tillfälle är det få spelupplevelser som kan tävla mot det här.
En udda resa som inte liknar något annat
”Death Stranding 2: On the Beach” är en fin vidareutveckling av det första spelet som är minst lika välskrivet, knasigt och snyggt. För det här spelet är vansinnigt grafiskt imponerande och kanske det snyggaste jag har spelat på Playstation 5. Både miljöerna och karaktärerna ser stundtals verkliga ut och bidrar till helhetsupplevelsen.
Miljöerna bjuder dessutom på en del farliga nyheter som sandstormar och jordbävningar, vilket ser oerhört häftigt ut i spelet. Det finns även en del bossfajter som även de får mig att tappa hakan. Bara faktumet att filmregissören George Miller (”Mad Max”) medverkar som karaktären Tar Man i spelet får mig att höja på ögonbrynen av glad förundran.
Hideo Kojima och hans team har helt enkelt gjort det igen. Ibland känns det lite som en feg fortsättning som inte riktigt vågar ta några stora kliv framåt, men när stigen det tar är så pass vacker gör det inte särskilt mycket.
”Death Stranding 2: On the Beach”
Genre: Action/äventyr
Plattform: PS5
Utvecklare: Kojima Productions
Utgivare: Sony Interactive Entertainment
Släpps: 26 juni
Obs! Recensionen är skriven utan att ha klarat spelet.