MZ summerar Sundance 2014

Erik Augustin Palm
29 Januari 2014 | 18:01

Festivalrapport från Sundance 2014, del 2

Sundance Film Festival 2014 är nu över, och därmed tio dagar av frossande i det allra senaste och - på flera håll - mest intressanta, i independentfilmvärlden. MovieZines Erik Augustin Palm tar vid från första festivalrapporten, och går igenom snackisar, guldkorn och favoriter bland vinnarfilmerna, liksom årets svenska Sundance-bidrag.

(Se också första festivalrapporten samt vinnarlistan.)

Det tar några dagar att samla sig efter den cyklon av intryck som är Sundance Film Festival, och då inte enbart från filmerna. Alla möten, diskussioner och allmänt inspiratoriskt kaos tar också sin tid att smälta. I år skedde dock mindre av det sistnämna på det klassiska Sundance-sättet - i köerna - på grund av den nya e-väntelistan i Sundance-appen, där man två timmar innan en öppen visning kunde logga in och få ett könummer. Det blev visserligen en hel del köande trots detta (och journalister erbjöds ingen e-väntelista för pressvisningarna), men det rörde sig om relativt uthärdliga tidsramar. Skönt, såklart.

Men en lätt nostalgi infann sig hos undertecknad. Istället för att babbla om filmtroper och dela på en flaska billigt vin med en främling i den två timmar långa kön utanför the Egyptian Theatre - och genom det få en ny nära vän - innebar årets effektivisering av kösystemet att diskussioner och nya möten i större utsträckning skedde i sociala medier. Fast då återstod förvisso alla paneldiskussioner (som den årliga Women In Film-panelen, där "Love Child"-regissören Valerie Veatchs beskrivning av Hollywood som "del av sexismens hjärta" rönte stor uppmärksamhet), och de hundratals olika festerna längs Main Street, som varje år blir allt flottare och just Hollywood-betonade. Bodde man som jag dessutom kollektivt, med en lobby där en brasa alltid väntade, fick man definitivt sitt lystmäte gällande filmnördssamtal. Sundance är således fortfarande Sundance.

Kollektivt boende är något som den iransk-amerikanska superförmågan Desiree Akhavan till viss del undersöker i sin suveräna Brooklyn-komedi "Appropriate Behavior", där hon själv spelar huvudrollen - som är starkt inspirerad av Ahkavan själv. Precis som Shirin i filmen, är Akhavan - bland annat känd från sin fantastiska webb-tv-serie "The Slope" (som enligt henne själv handlar om "ytliga, homofobiska lesbiska kvinnor" i Park Slope) - en bisexuell, kreativ hipster som försöker att balansera dekadensen och mångfalden i Brooklyn, med sin persiska familjs konservativa syn på sexualitet och förväntningar på familjebildande. Resultatet är det roligaste och mest originella porträtt av hippa New York-twentysomethings som jag har sett sedan det första avsnittet av "Girls". Men även om alla neuroser och problem i "Appropriate Behavior" är precis lika självcentrerade som Lena Dunhams, gör det lesbiska temat och den iransk-amerikanska kontexten att de känns mer betydelsefulla. Man vill höra henne klaga.

Det i min mening bästa bidraget i komedigenren på årets Sundance var debutantregissören Justin Simiens enormt välgjorda "Dear White People", som tilldelades U.S. Dramatic Special Jury Award for Breakthrough Talent. Filmen är ett lika pinsamt träffsäkert som hysteriskt roligt återgivande av rasmotsättningar på det fiktiva Ivy League-universitetet Winchester, med karaktären Sam White (Tessa Thompson), i centrum. I sitt skolradioprogram "Dear White People" ger hon sylvassa betraktelser över de afroamerikanska studenterna tillvaro, liksom de vita studenternas hycklande hajp av svart kultur (till exempel, "Dear white people: knowing Lil Wayne-songs doesn't make you an honorary black person, it just reminds me you say nigga"). Simien infogar dock lika mycket kritik av afroamerikaners förhållningssätt till vita, genom allt från Sams hemliga relation med en vit kille, till den kändiskåta Coco Conner (Teyonah Parris), till Sams revolutionära vänners avsky för allt som inte är svart. Sammantaget är filmen det smartaste inlägget på länge om moderna rasrelationer i USA.

William H. Macys regidebut "Rudderless" - som kretsar kring en pappas sorg efter att hans son har dött i en skolskjutning - visade sig vara plågsamt dagsaktuell under en vecka där vansinnesskjutningar ägde rum i både South Carolina och Maryland, den sistnämnda av dem samtidigt som jag såg filmen på festivalens största biograf Eccles Theatre (ett meddelande om tragedin dök upp i min telefon samtidigt som eftertexterna började rulla). Men det är inte USA:s urspårade vapenkultur som står i fokus i "Rudderless", utan musik som helande kraft under en livskris. För att undvika en massiv spoiler vill jag inte kommentera den döde sonen för mycket, men han visar sig ha varit en begåvad singer/songwriter, vars hemmainspelade låtar blir vägen ut ur det svarta hålet av sorg för pappan, som spelas av Billy Crudup (vars fallenhet för gitarrspelande roller först demonstrerades i Cameron Crowes "Almost Famous").

HTBQ-filmerna var många i festivalprogrammet, med ett flertal lesbiska sådana. Några av dem - som "The Foxy Merkins" (en rörig, absurdistisk skildring av lesbisk prostitution i New York, där Desiree Akhavan gör en cameo) - förtjänade inte sin "buzz", medan andra levde upp till den, och mer därtill. Till dessa hör den australiensiska World Cinema Dramatic-vinnaren "52 Tuesdays", som handlar om 16-åriga Billie (underbara Tilda Cobham-Hervey) och hennes lesbiska mamma (Del Herbert-Jane), vars relation försvåras av den tidsmässiga krocken mellan mammans vilja att byta kön, och Billies frigörelse och utforskande av sin egen sexualitet. Som titeln antyder är filmen enbart inspelad på tisdagar, varje vecka, under ett år. Men filmen är banbrytande på fler sätt, inte minst genom att den lyckas kombinera ett djupt rörande tonårsporträtt med ett undersökande av transsexualitet (och hur den långa vägen till ett könsbyte kan påverka familjedynamik), där det universella tilltalet är konstant.

Steve Coogan och Rob Brydon möts åter i "The Trip to Italy" av Michael Winterbottom (som jag fick en lång intervju med på festivalen), regissörens andra segment i sin exposé över självcentrerad och medelålderskrisande manlig vänskap on the road, inramad av ett oändligt antal Michael Caine-imitationer och odrägligt lyxiga restaurangupplevelser. Den här gången är det på italienska breddgrader och rollerna i den hatkärleksbetonade relationen mellan (de halvt fiktiva versionerna av) de två brittiska kändisarna, har kastats om. Allt eftersom de tar sig djupare in i den italienska landsbygdens pastorala fägring, visar sig Coogan mer och mer bekväm med sin plats i livet, medan Brydon testar det här med att vara otrogen. Snoppmätartävlingen pågår emellertid fortfarande, och Coogan är inte superförtjust i att Brydon får en roll i en Michael Mann-film. Melankoliskt, galghumoristiskt, lite machosunkigt, men väldigt mänskligt - precis som föregångaren. Jag ser fram emot den längre tv-serieversionen av filmen, som ska visas på BBC senare i år.

Om Kristen Stewart inte har lyckats kasta av sig "Twilight"-masken tidigare, så gör hon det garanterat i Peter Sattlers Guantanamo Bay-drama "Camp X-Ray", där hon spelar en oerfaren vakt på den ökända militärbasen. Till stor del är det här ett kammarspel, där Stewart gör sin troligtvis starkaste rollprestation hittills, genom sin dialog och framväxande vänskap med Ali (Peyman Moaadi), till synes oskyldig till de terroristbrott han har fängslats för och efter åtta år i fångenskap en spillra av den man han en gång var när han levde i tyska Bremen. Det enda han bryr sig om är att få läsa sista delen i Harry Potter-böckerna, och - visar det sig - leendet från Stewarts fångvaktare. Vi får även se hur livet utanför murarna ser ut för henne; en torftig, Bud Light-drickande tillvaro där alfahanar leder och kuvade blondiner följer. Filmens Gitmo är förmodligen lika vidrigt som verklighetens, men Sattler låter sig aldrig hänfalla åt ett politiserande (kanske för att filmen inte skulle överleva det i USA). Det är empati han vill berätta om här, i en miljö där den kokas ner till sin allra renaste form.

Jag såg alldeles för få dokumentärer på Sundance i år, men prickade in "Web Junkie", där israeliska duon Shosh Shlam och Hilla Medalia följer några pojkars "rehabilitering" på en kinesisk anstalt för internetberoende. Kina är det första landet i världen som klassar detta globala fenomen som ett riktigt sjukdomstillstånd, och även om det framstår som en extrem förenkling av ett problem med många komponenter, tycks situationen onekligen vara flera steg värre där än i till exempel Sverige och USA. Detta är killar som tar på sig blöjor när de spelar World of Warcraft, eftersom de betraktar minsta paus som ett hot. Fördomar om Kina infrias på löpande band, med våldsamma och nedtryckande föräldrar som enbart bryr sig om sina barns skolbetyg, inte deras känslor. Det är oklart om Shlam och Medalia inte har fått filma alla moment, eller om den faktiska terapin är nästintill icke-existerande och att tiden som pojkarna är inlåsta - i vissa fall upp till fyra månader - mest handlar om bestraffning. Tydlig är i alla fall bilden av ett land vars ekonomiska och tekniska framfart ligger långt före den vedertagna inställningen till ungdomars situationer, och relationer största i allmänhet.

På Sverigefronten på årets Sundance bjöds det som sagt på "Black Power Mixtape"-regissören Göran Hugo Olssons arkivmaterialsdokumentär "Concerning Violence", om befrielsekampen mot kolonialmakter i Afrika, samt Ninja Thybergs porrbranschkortfilm "Pleasure" och Patrik Eklunds sci-fi-noir-kortfilm "Syndromeda". Olssons fenomenala talang för att svarva en gripande historia av gamla snuttar från SVT:s arkiv gör sig här åter påmind, och greppet att låta Lauryn Hill läsa upp partier ur Frantz Fanons bok "Jordens fördömda" från 1962, gör bilderna ännu starkare. Att kolonialherrar är motbjudande typer har sällan varit så glasklart på film som här. Thybergs blick på människorna och hierarkierna bakom kulisserna på en normativ muskelman-sätter-på-en-blondin-p-rulle, är rörande i sin transparens. Och Patrik Eklunds besynnerliga historia om en mans möte med aliens i karg svensk landsbygdsmiljö, är en särdeles intressant genrehybrid. Någon "Searching for Sugarman"-storslam blev det inte för någon av filmerna, men alla är högkvalitativa bidrag som håller den svenska independentfilmfanan högt. Se till att kolla in "Concerning Violence" och Ninja Thybergs nya film "Hot Chicks" på Göteborg Film Festival.

Se där, ett antal av alla de filmer jag såg i Park City den här vändan. Ett helt klart godkänt 30-årsjubileum av USA:s mesta filmfest. Härnäst blir det filmdelen på South By Southwest.

Skribent
Skribent