Eftersnack: Vinyl avsnitt 1

Att Martin Scorsese och Mick Jagger tillsammans skulle göra en serie om 1970-talets musikscen var bland de bästa nyheterna inom TV. Och det nästan två timmar långa pilotavsnittet gjorde knappast oss besvikna. Här är de främsta anledningarna till att “Vinyl” är den nya stjärnan i TV-tablån och att vi fångades av första avsnittet.

De tre huvudingredienserna för temat är ständigt närvarande, redan i inledningen där vår protagonist Richie hög som ett hus vinglar in på en konsert så intensiv att väggarna skakar. Sexet är också närvarande men inget av detta är vulgärt eller romantiserat. Det är en hård värld där man måste agera skitstövel för att överleva, och ägna sig åt livets härliga men farliga för att orka vara en skitstövel.

Musiken, kläderna, frisyrerna, snacket. Via den magiska tidsmaskinen som kallas proffsproduktion är vi tillbaka på 1970-talet igen och även vi födda senare känner av outgrundlig anledning igen oss. Till skillnad från vissa filmer så blir det ingen löjlig maskerad utan en genuin återskapning. Å andra sidan borde ju Mick Jagger av någon veta hur branschen såg ut.

På 70-talet hade man kanske inte gissat att regissören till “Taxi Driver” skulle kunna skildra dåtidens musikscen så prickfritt. Men här kommer filmskaparens mångfacetterade talang till god användning. Från Richies ådror-syns-i-pannan-vredesutbrott till drömlika inslag som soulsångerskan som glider in på ett kontor med mick i högsta hugg. Här finns även det karaktäristiska våldet som i radiostjärnan Bucks död effektivt bryter av i drogdimmorna. 

Äntligen får personliga favoriten Bobby Cannavale det utrymme han förtjänar. Han växlar perfekt mellan Richies hetsiga ångvältsmentalitet till hans känsliga, medmänskliga sida. Han får fint stöd från motspelarna, främst Olivia Wilde som bidrar med lite kvinnlig värme bland alla manliga douchebags. De är ett par vars framtid man bryr sig om - kärleken finns där men med förhinder. Juno Temple stjäl varje bildruta hon är med i och, ja alla är suveräna - till och med Ray Romano är uthärdlig!

Pilotavsnittet lyckas undvika många föregångares misstag som oftast innebär för mycket eller för lite av det goda. Vi ges en handfull intressanta karaktärer som går att engagera sig i utan att man blandar ihop dem. Det finns starka intriger vi vill se mer av - mordutredningen, skivbolaget, Richies vänskap och bakgrundshistoria med Lester (Ato Essandoh). När det hela avslutas med en att en byggnad kollapsar rakt på vår hjälte som reser på sig och vinglar vidare så vill man självklart veta var!