Varning: Följande artikel innehåller SPOILERS för avsnitt 8 av den tredje säsongen av ”House of the Dragon”. Läs på egen risk!
Säsong 3 av ”House of the Dragon” har nu nått sitt slut, och det med den äran. Jämfört med förra säsongens avslutning, som var själva definitionen av ett antiklimax så fick vi här en riktigt episk avslutning. Jag personligen är nöjd, fast jag misstänker att många fans av George R.R. Martins böcker inte är det – saker och ting skiljer sig nämligen en del. Låt oss gå igenom alltsammans i säsongens sista eftersnack!
Både fler och färre förräderier än väntat
Avsnittet kretsar primärt kring slaget om Tumbleton, som både här och i Martins bok är en av krigets primära bataljer. Det är oerhört brutalt – Tumbleton slutar i praktiken att existera som plats – och vi får säga tack och hej till en rad karaktärer.
Det primära skälet till att Tumbleton blir vad det blir har att göra med Ulf White, som i förra avsnittet gick över till Ormunds sida i utbyte mot ett fett slott, en massa öl, och friheten att på nytt ge sig ut och supa med boysen. Ulf ger sig raskt in i supandet med sådan iver att han glömmer bort att han förväntas bidra till krigsinsatsen. När Ormund, mitt under brinnande slag, hittar honom sovandes på dass, så får han sig därmed en rejäl omgång, likt den han fick av Daemon för ett par avsnitt sedan.
Efter att nu ha lyckats bli misshandlad av ledande figurer från bägge lagen bestämmer sig Ulf för att lämna Team Black och Team Green bakom sig, och istället köra ett eget race (#TeamUlf): han bränner både Daemons armé, Ormunds män, och hela Tumbleton, med dess civila.
Fans av Martins böcker lär sura – dels för att Ulf i förlagan får sällskap av Hugh i sitt förräderi, något serien helt utelämnar, men också för att Ulf här förråder Ormund, något han inte gör i boken. Varför man valt att ändra på förräderierna är jag inte helt klar över – de är inte nödvändigtvis sämre än i boken, men inte bättre heller, och då kan man lika gärna låta det ske som skrivet.
På seriens pluskonto finns dock det faktum att både Ulf och Hugh – som i boken är osympatiska skurkar från sekund 1 – här är betydligt mer komplexa, vilket jag överlag ser som en förbättring. Serien har på riktigt intresserat sig i följderna av att i praktiken lämna över kärnvapen – drakar – till helt vanliga människor, och det är väldigt intressant att följa, särskilt i fallet Ulf, som nu blivit ett monster skapad av adelns förakt mot småfolket. Berättelserna om Westeros handlar om konsekvenserna som maktspel, ambition och krig får, särskilt för vanligt folk, och den tematiken passar Ulf synnerligen väl in i.
Vad jag möjligen inte helt är såld på är varför Ulf, som ändå verkar ha varit en ganska jordnära kille, helt plötsligt vill elda upp hundratals oskyldiga civila. Där känns det tyvärr som att seriens effektsökeri (brinnande stad? Coolt!) sprungit ifrån dess karaktärsutveckling. Men det till trots så är Ulf just nu seriens överlägset bästa skurk – och vem kunde tro det för bara några avsnitt sedan?
Vila i frid… en hel massa personer
Staden Tumbleton är inte det enda offret för avsnittets stora batalj. Vi får även ta farväl av säsongens stora skurk, Ormund Hightower, som i avsnittets inledning utökar sin ondska genom att muntert lassa upp en drös tvångsinskrivna tioåringar på Tumbletons murar som levande sköldar mot Daemon och hans drake Caraxes. Som jag skrivit tidigare känns Ormund tyvärr lite för parodiskt Bolibompaond, men James Norton är som tur är sjukt underhållande i rollen.
Ormund möter hursomhelst sitt slut i någorlunda enighet med boken – där liksom här springer han på Roderik ”Roddy” Dustin, den vitskäggige ledaren för armén nedskickad av huset Stark. Roddy är en av de karaktärer jag hoppats skulle fått mer speltid under säsongens gång: tyvärr är det först nu han får skina.
Roddys främsta mål är att få dö (i Norden är det skralt om mat när vintern kommer, så han och hans gråskägg vill kola vippen i strid för att slippa svälta hemma), vilket passar perfekt då han befinner sig i en serie baserad på verk av George R.R. Martin. Roddy och Ormund ger varandra dödliga sår (Roddy kör bokstavligen upp sitt svärd i röven på stackars Ormund), innan de bägge eldas upp av Ulfs drake Silverwing.
Dör gör även Kat, Hughs hustru som i förra avsnittet lät honom veta att det inte är okej att lämna sin fru för en drake. Hugh hittar hennes döda kropp bland Tumbletons ruiner – hur det påverkar honom i nästa säsong återstår att se.
Även Helaena Targaryen går åt, dock inte i Tumbleton. Hon gör en Tommen och hoppar istället ut genom ett fönster i King’s Landing, efter att ha tröttnat på att, för att parafrasera henne själv, ”leva endast för att inte dö”. Det är ett sorgligt ögonblick – Helaena är seriens enda genomgoda person, men är bara intressant som en bricka i spelet om tronen, ett faktum hon till sist tröttnar på.
Jag tycker att Helaenas död fungerar. Hon har genom hela säsongen tvingats vara en pjäs snarare än en person, och måste dessutom bära på vetskapen om att det barn hon bär på i värsta fall kan komma att mördas framför hennes ögon så fort det föds. Det är tillräckligt för att knäcka vem som helst.
George R.R. Martin var redan för två år sedan kritisk till hur säsongen skulle hantera Helaena, men jag förstår i ärlighetens namn inte varför. I hans version begår hon självmord efter att hennes son Maelor (som serien klippte bort) slits i stycken av en våldsam folkmassa. Det är definitivt mer brutalt, men den övergripande röda tråden – att Helaena faller ner i djup depression och tar sitt eget liv – är densamma.
Bröder återförenas
På annat håll återförenas Aegon och Aemond. Precis som i fallet med Daemon förra säsongen har Aemond ändrat perspektiv efter att ha spenderat en säsong med att vara dötrist i Harrenhal, och är nu villig att tjäna Aegon som lojal undersåte. Aegon verkar en smula besviken över detta – han hade hoppats på att få skäl att hämnas på Aemond och döda honom, men väljer istället att hjälpa honom hitta bamsedraken Vhagar så att de tillsammans kan ta Järntronen från Rhaenyra.
Trots att hela scenen är unik för tv-serien så tycker jag att det här fungerar utmärkt, särskilt tack vare Tom Glynn-Carney, som spelar Aegon. Han är en av seriens utan tvekan starkaste skådisar, och har en förmåga att göra varje scen sevärd, oavsett hur manuset för dagen råkar se ut. Nu porträtterar han Aegon med inte så lite galenskap och självsäkerhet, och ett underbart maniskt skratt – snälla James Gunn, ge honom rollen som Jokern i DCU.
Rhaenyra blir äntligen den hon ska vara
Och så har vi då Rhaenyra, som ju i grund och botten är seriens huvudkaraktär, något hon lidit av sedan åtminstone säsong 2. Rhaneyra i Martins böcker är en intressant karaktär: en kvinna med rekordeligt mycket maktbegär, som efter varje tragedi hon möter blir lite mer omänsklig. I serien har hon istället varit det närmsta vi kommit till huset Stark – lugn, fredsbenägen, hyfsat hedervärd. Tråkig. That is no more!
I dagens avsnitt får vi äntligen en Rhaenyra med såväl maktbegär som galenskap, då hon, inte helt olikt Daenerys i slutet av ”Game of Thrones”, utropar sig till gudomligt utvald despot över Westeros. Och innan dess har hon dessutom hunnit med att såväl tvångsmata sin halvsyster Helaena och beordra mordet på Westeros fantasypåve.
Rhaenyra kryper nu äntligen närmare den karaktär Martin skapat, en kvinna som på samma sätt som männen runt henne förvrids och korrumperas av maktbegär, statusjakt, hämndlystnad och rädsla. Faktum är att Daemon, som försöker sig på en halvhjärtat humanitär insats när han stöter på Ormunds barnsoldater och sedan får en shock när han ser förödelsen i Tumbleton, för en gångs skull framstår som mer sympatisk.
När säsong 4 – som blir seriens sista – nu nalkas så kan vi förhoppningsvis hoppas på att äntligen få se en riktigt eldig och brutal Rhaenyra i kamp mot den kacklande galningen Aegon. Det kan bli svinbra, om manusförfattarna bara vågar jobba inom de moraliska gråskalorna med alla sina karaktärer.
Övriga tankar
- Jag gillade att se Daemon, som i regel får rollen som seriens badass, få storstryk av Ormunds handgångne man Jon Roxton. Roxton, som tyvärr spenderat större delen av säsong 3 som glorifierad statist, lär få en större roll i nästa säsong.
- På tal om Daemon – ingen levererar bitande sarkasm som Matt Smith, som är alldeles underbar. Scenen där han vacklar runt i Tumbletons ruiner kändes i princip snodd från när Arya vacklade runt i KIng’s Landing i finalen av ”Game of Thrones”.
- Det är intressant att följa utvecklingen inom familjen Velaryon: Corlys är numera helt less på allt vad krig heter, medan hans söner Addam och Alyn fattar olika beslut rörande Rhaenyra. Alyn får i slutändan fantasypåvens (The High Septon) blod på sina händer, då han följer Rhaenyras order och mördar honom.
- Gwayne Hightower har överraskande nog blivit en av seriens huvudpersoner i de senaste avsnitten, och fyller ut sin roll ypperligt. Freddie Fox kan ta mig sjutton spela vad som helst.
- Vi får äntligen veta vem häxan Alys är – hon visar sig vara änka till Harren the Black, den tyrann som byggde Harrenhal för över hundra år sedan, och dödades av Aegon Erövraren, Westeros första Targaryenkung. George R.R. Martin har aldrig avslöjat Alys riktiga identitet, så frågan är om det är något som kommer från honom, eller något som seriens showrunners hittat på själva? Bägge sakerna känns ungefär lika troliga.
Hur har säsong 3 av ”House of the Dragon” varit som helhet nu då? Jovars, inte alls dålig. Jag tycker fortfarande inte att den lever upp till säsong 1, som hade mest djup, mest komplexitet, och en intressant struktur. Men den är en klar förbättring över en i delar rätt segdragen andra säsong, och ändringarna från böckerna fungerar okej, åtminstone än så länge.
Nu återstår alltså inget annat än att inleda en lång väntan på säsong 4 av ”House of the Dragon”. Showrunner Ryan Condal utlovar något ännu större än det vi fick den här säsongen, vilket inte säger lite. Sannolikt får vi se hur allting slutar sommaren 2028.
Läs också: George R.R. Martin har haft ett jobbigt år: ”Kämpar med depression”
Läs också: Eftersnack: Nu blev Aegon den bästa karaktären i ”House of the Dragon”
Läs också: Jag är lite besviken – sabbade ”House of the Dragon” precis säsongens stora skurk?