Varning: Artikeln innehåller SPOILERS för avsnitt 4 av säsong 3 av ”House of the Dragon”. Läs på egen risk!
Vi har nu nått halvvägs in i säsong 3 av ”House of the Dragon”, och än så länge har det i mitt tycke varit en stark säsong, betydligt bättre än säsong 2. Mycket har hänt, till den grad att vi först nu får en ordentlig introduktion till den karaktär som är säsongens stora skurk: lord Ormund Hightower (James Norton).
Jag har nämnt Ormund tidigare i eftersnacken, just eftersom jag vetat hur viktig han kommer bli framöver. I förra avsnittet erövrade han handelsstaden Tumbleton, och i det här avsnittet (passande nog titulerat just ”Tumbleton”) så spenderar vi mycket tid där.
Är Ormund för mycket av en Disneyskurk?
Ormund, hans högra hand Jon Roxton (Joplin Sibtain) och Alicents yngsta son Daeron Targaryen (Benjamin Evan Ainsworth), som mycket riktigt visar sig vara den väpnare som hängde efter Ormund i säsongens första avsnitt, styr och ställer i staden, på dess invånares bekostnad. För ett ögonblick ser det ut som att Ormund ändå kan tänkas vara någorlunda rättvis i sin brutalitet: han straffar en av sina soldater som försökt våldta Kat (Ellora Torchia), Hugh Hammers hustru.
I avsnittets sista minuter kommer Ormund dock ut som i det närmaste genomond: han låter döda Kats bror som försvarade henne, och tvingar stackars Daeron (som annars verkar vara en hygglig kille) att avrätta honom. Ormunds mål är att kröna Daeron till marionettkung, och han hoppas få honom att utveckla den hänsynslöshet som han känner att en härskare behöver.
Det är onödigt att göra Ormund till vad som i princip känns som en Disneyskurk. Både ”House of the Dragon” och ”Game of Thrones” tjänar på att verka i moraliska gråzoner, och att låta Ormund vara en hänsynslös erövrare som motsätter sig Rhaenyra av religiösa skäl räcker gott och väl för att göra honom till en hotfull men ändå komplex antagonist. När han nu mördar oskyldiga av rätt arbiträra skäl riskerar han att bli lite väl platt i sin ondska, och jag kan inte annat än att känna att man förstör karaktären lite.
Jag hade hellre sett att skaparna av ”House of the Dragon” gått på samma linje som vi såg i ”A Knight of the Seven Kingdoms” i vintras, där ett antal (goda) karaktärer motsatte sig huset Targaryen av kulturella och historiska skäl: de är trots allt en familj incestuösa erövrare från en annan kontinent. Ormund verkar delvis förträda den synen, men sätter man hans allmänna sadism i främsta rummet så blir han tyvärr en mycket plattare figur.
Relationen mellan Ormund och Daeron blir även den hyfsat förutsägbar: en äldre manipulativ man som försöker forma en ung kille till psykopat har vi sett förr. Än så länge finns här ingen twist som gör det ovanligt intressant, särskilt inte då vi inte får lära känna Daeron som något annat än just en nedtryckt liten kille som Ormund formar som om han vore av trolldeg.
Daemon = årets farsa?
Avsnittets andra höjdpunkt är att Daemon (Matt Smith) upptäcker att hans dotter Rhaena (Phoebe Campbell) blivit med drake och är den mystiska ryttare som Rhaenyra beskyller för Jaces död. Rhaena (som också beskyller sig själv för Jaces död) har gömt sig i en grotta med sin drake Sheepstealer, och lyckas övertala Daemon till att hålla henne hemlig. Fler skäl än så behöver inte Daemon för att glatt mörda en oskyldig fåraherde och framställa honom som den skyldige drakryttaren.
Det är nog ingen som tittar på serien som tror att Daemons lögn kommer hålla: Rhaenyra lär förr eller senare upptäcka hans bedrägeri. Vad som händer då återstår att se, men gissningsvis blir hon inte glad.
Värt att nämna kan vara att Rhaenas roll som drakryttare är något serieskaparna uppfunnit: i Martins förlaga rids Sheepstealer av en annan karaktär, Nettles, som man valt att stryka ur serien, till många fans förtret. Personligen grips jag inte riktigt av varken Rhaena eller Nettles: bland Rhaenyras drakryttare är Hugh, Ulf och Addam de intressanta, och de är med i serien.
Övriga tankar:
- Torrhen Manderly (Dan Fogler) som vi mötte i förra avsnittet har nu blivit Rhaenyras skattmästare, en roll som i böckerna går till Bartimos Celtigar (en av de gamla snubbarna som hänger på Dragonstone, spelad av Nicholas Jones). Varför man valt att byta karaktär för skattmästarrollen är smått oklart, särskilt då lord Celtigar varit en biroll i TV-serien sedan säsong 1.
- Vi får äntligen ett par scener med Criston Cole och Gwayne Hightower. Jag vet att många fans hatar Cole: personligen tycker jag att han är ganska intressant, särskilt i sina interaktioner med Gwayne, vilka allt som oftast känns som en dragkamp mellan cynism och idealism. Jag hade gärna sett betydligt mer speltid för dem.
- Det kan vara värt att hålla ordning på att Kat är hustru till Hugh, Rhaenyras drakryttare, särskilt med tanke på att Hugh nu flugit till Tumbleton på Rhaenyras order för att typ kolla läget.
- Helaena (Phia Saban) är tydligen gravid. Grattis! Graviditeter i den här serien brukar ju sluta väl…
- Ulf är en underbart rolig karaktär. Scenen i vilken han börjar be Rhaenyra om diverse tjänster åt sina polare från puben är en av seriens roligaste.
- Vad har hänt med Aemond? Förhoppningsvis får vi svaret i nästa avsnitt.
Avsnitt 5 av ”House of the Dragon” släpps måndag den 20 juli på HBO Max. Jag håller tummarna för att vi då får se lite mer av Daemons armé bestående av flodfolket och nordmännen, som nu skickats mot Tumbleton. Det finns ett par intressanta karaktärer där som kan behöva en scen eller två.
HBO har för övrigt släppt en trailer för återstoden av säsong 3. Spana in den nedan:
