VARNING: Följande artikel innehåller SPOILERS för avsnitt 7 i säsong 3 av ”House of the Dragon”. Läs på egen risk!
Det näst sista avsnittet av ”House of the Dragon”s tredje säsong är äntligen här, och lyckas på samma gång vara både både ett av säsongens bästa och sämsta avsnitt. När det är som bäst (drakaction, och vår enda sanna konung Aegons storslagna återkomst) är det riktigt bra, men när det är som sämst (allt som berör Harrenhal, och allt som berör Mysaria) är det som inget vidare.
Kung Aegon II, vår sanne konung
Jag gör ingen hemlighet åt att jag lutar Team Green i den Blacks versus Greens (Rhaenyra versus Aegon)-konflikt som serien kretsar kring, mest för att de gröna i allmänhet är intressantare karaktärer, och Aegon är en betydligt mer dynamisk figur än Rhaenyra. Dessutom anser Stannis i originalserien att Aegon är den sanne kungen, och han har som bekant oftast rätt, utom när det kommer till vad som är okej att elda med.
Trots min fäbless för kung Aegon II har jag inte nämnt honom mycket i eftersnacken, av det enkla skälet att han, Larys och Tyland egentligen bara lufsat runt skogen hela säsongen. Bra scener, absolut, men när man dissekerar storpolitiken i Westeros har de känts sekundära.
När en armé från Rhaenyra-lojala huset Mooton närmar sig tvingas våra tre herrar dock in i händelsernas centrum, och får välja mellan att fly och fäkta. Lord Mooton letar efter Tyland, som gömt undan allt kronans guld, och därmed orsakat de finansiella problem som Rhaenyra brottats med hela säsongen. Varför de behöver en hel armé för att hitta honom är något oklart, om något känns det rätt ineffektivt, men så är det inte heller det viktiga i den här sekvensen.
Aegon är trött på att gömma sig, och väljer att möta armén ensam, för att få gå under med värdighet. Tyland visar sig vara en av de mest hedervärda snubbarna i Westeros och stannar för att dö med honom. Larys lägger, föga förvånande, klubbfoten på ryggen, men lovar att se till att de blir ihågkommna.
När lord Mooton sedan dyker upp med sin skallgångsarmé (och en orkester av nån anledning, återigen, de här jönsarna ska bara hitta Tyland, varför har de med sig ett halvt tivoli?) möter Aegon dem med ett eldigt tal, och sedan med faktisk eld: det visar sig att hans drake Sunfyre trots allt lever, och nu återhämtat sig nog för att ansluta sig till honom. Aegon II Targaryen och hans drake återföds med eld och blod, och är nu återigen en maktfaktor som bör skrämma både Rhaenyra och Aemond, och ge oss tittare någon som faktisk är rolig att heja på.
Var inte Sunfyre död, kanske någon tänker? Nej, tydligen inte, är svaret. Och minns att Aegon tidigare i säsongen insisterade på att han levde – bandet mellan drakryttare och drake är starkt, så Aegon visste vad han pratade om. Förmodligen låg draken bara i någon slags koma, och har nu vaknat, sönderbränd men argare än någonsin.
Jag vill också ge en elogé till Tom Glynn-Carney som spelar Aegon, och har gjort det suveränt genom tre säsonger. Han har tagit sin karaktär från en slö playboy till naiv men ambitiös kung till nedbruten flykting och nu slutligen till triumferande krigare. Det är seriens bästa karaktärsbåge och finns det rättvisa i Hollywood ska Glynn-Carney ha stora roller hädanefter. Även Matthew Needham och Jefferson Hall, som spelar Larys och Tyland, har stått för fina insatser.
En av seriens snyggaste drakscener
På tal om drakar så bränner de förvuxna flygödlorna upp halva säsongens CGI-budget här i avsnittet. Inte nog med att Sunfyre återuppstår och leker tända tusen juleljus med lord Mootons armé, vi får också en fight mellan hela fyra drakar då Rhaenyra och Addam konfronterar Daemon och Rhaena.
Rhaena har spenderat hela säsongen gömd i bergen i The Vale, efter att hon råkade klanta sig lite med sin semi-tämjda vilddrake Sheepstealer och fick prins Jacaerys dödad i säsongspremiären. Hennes far Daemon, som plötsligt kommit ihåg att han har döttrar, har hjälpt henne att hålla sig undan, då han är rädd för att Rhaenyra ska vara hämndlysten. Idag läcker hemligheten slutligen ut.
Resultatet är en av de mest visuellt imponerande draksekvenserna som serien åstadkommit. Visst, det är coolt när de flyger runt och bränner saker, men när de multar varandra på marken och deras ryttare förtvivlat försöker undvika att bli ihjältrampade får man verkligen en känsla för hur enorma de är, och de har faktiskt aldrig varit läskigare.
Dramatiskt fungerar sekvensen också: vi får se en ny sida av Daemon, som för en gångs skull visar lite ånger och självreflektion: han har försummat sin dotter och är villig att visa sårbarhet i ett försök att hjälpa henne. När han sedan tvingas avliva hennes drake medan Rhaenyra släpar bort henne gör det ont att titta Men än är dramat inte över: Sheepstealer lyckas fly undan Daemon, så vi har förmodligen inte sätt slutet av Rhaenas ”Draktränaren”-inspirerade sidostory.
Tråkigheter i Harrenhal
När ”House of the Dragon”s manusförfattare inte riktigt vet vart de ska göra av en karaktär så skickar de dem på menlösa uppdrag till Harrenhal. Vi såg det förra säsongen med Daemon, och den här säsongen har det varit Aemonds och nu även Alicents tur. Upplägget borde på pappret kännas spännande: en mor ska mörda sin son, och dessutom finns en häxa involverad som joker i leken. Men i praktiken blir det sömnigt.
Kanske är det här en storyline som funkar bättre om man inte har läst boken, i vilken (spoiler) Alicent aldrig drar till Harrenhal. Jag vet därmed på förhand att hon inte kommer göra något som leder någonvart. Och mycket riktigt, Aemond dör inte: trailern för nästa veckas avsnitt visar tvärtom att han mår rätt bra.
Det hjälper inte heller att varken Alicent, Aemond eller Alys Rivers har särskilt mycket att jobba med manusmässigt, mest för att ingen av dem vågar berätta för någon annan vad de faktiskt vill. Alys upprätthåller fasaden av att vara en välvillig helare, Alicent vill såklart inte avslöja att hon tänker mörda sin son, och Aemond verkar mest vara intresserad av att stå halvnaken och veva runt med sitt svärd. Kan karaktärerna inte öppna upp kan de inte heller interagrea med varandra på ett sätt som blir annat än ytligt.
Allt han ville ha var en öl och lite uppskattning…
Med allt ovan i åtanke är avsnittets sista minuter trots allt kanske ändå avsnittets viktigaste: Rhaenyra förlorar nämligen en av sina drakryttare. Ulf White är trött på att bli sparkad på, och väljer att byta sida till Ormund, som erbjuder honom allt han vill ha (det visar sig vara en stor stark och ett slott).
Ulf har varit en av mina favoriter den här säsongen, och jag visste att det här skulle komma, dels för att jag läst Martins bok, men också för att serien byggt upp till det rätt väl. Rhaenyra och Daemon har inte mött Ulf med annat än illa dolt förakt, av enda skäl att han är en lågättad festprisse och saknar adelsblod. Ironin är att det inte krävts mycket för att hålla Ulf nöjd: när han ber Ormund om ett slott önskar han Honeyholt, som är en såpass mesig befästning att Ormund börjar skratta.
Ulf är ett exempel på en karaktär där ”House of the Dragon” faktiskt lyckats bättre än Martins förlaga (jodå, det händer ibland). I boken är han en endimensionell drygpelle, men här blir han både sympatisk och någon som blottlägger det klassbaserade förakt som präglar Westeros.
En elogé ska gå till Tom Bennett här: han är en hyfsat okänd skådis, men som Ulf har han konstant stått för lagom mycket comic relief, och samtidigt lyckats teckna en lite småsorglig figur som känns både relaterbar och sympatisk. I avsnittets sista ögonblick förmedlar han allt det, men också en känsla av skrämmande blodtörst, när han låter meddela att hans gamla allierade nu ska brinna. Det lär de göra nästa vecka. Go, Team Green!
Övriga tankar
- Jag har klagat på Mysaria förr, men jag gör det igen. Accenten är sådär, och manuset är sämre. Mycket tror jag har att göra med att vi sällan ser henne faktiskt göra något. Jämfört med Varys eller Littlefinger, som alltid hade femtioelva bollar i luften, så står Mysaria för väldigt mycket snack och väldigt lite handling.
- Torrhen Manderly (Dan Fogler) verkar ha som enda funktion att dyka upp på ett möte per avsnitt och gnälla lite. Jag hade väntat mig mer av den karaktären. Överlag önskar jag att ”House of the Dragon” gjort mer av sina bifigurer. Blandar man runt karaktärerna med varandra öppnas nya sidor av dem, så om Mysaria nödvändigtvis måste stå och gaffla kan hon väl göra det med Torrhen ibland, eller Alyn. Utnyttja karaktärsgalleriet: varje scen måste inte kretsa kring Rhaenyra, Alicent eller Daemon!
- Corlys har nu ett finger mindre med i spelet (bokstavligt talat). Det blir intressant att se hur det påverkar huset Velaryons relation till Rhaenyra, och vad hans roll blir i säsongsfinalen.
- Criston Coles huvud gjorde en cameo. Vi håller tummarna för att det dyker upp nästa vecka också.
Nästa vecka är det dags för den stora finalen av ”House of the Dragon”. Spana in trailern för det nedan, och så hörs vi då!
Läs också: MZ möter häxan i ”House of the Dragon”: ”Jag tror att hon älskar honom”