Så ock på jorden sågs, sågades

7 September 2015 | 14:30

De bästa sågningarna av "Så ock på jorden"

Kay Pollaks nya tågar in på biotoppens andraplats. Men hur bra är filmen, egentligen?

Få svenska filmer blir lika älskade som "Så som i himmelen". Hyllad av kritiker och en av de mest sedda svenska biofilmer under 2000-talet med över 1,4 miljoner biobesök. 

När uppföljaren hade premiär i helgen är det inte mycket som tyder på samma succé. Recensionsbetygen är all over the place, med en del rätt vass kritik mot Kay Pollak och hans glada ensemble. 

Här är de bästa sågningarna av "Så ock på jorden":

"Kay Pollak går ogenerat rakt på de mest intensiva känslorna. För skådespelarna blir det en grannlaga uppgift att inte spela över. Vilket tyvärr alltför ofta sker (…) För att vara så fokuserad på musikens kraft är Pollak märkligt tondöv i personregin", skriver Wanda Bendjelloul i DN.

"Det är sällan jag blir riktigt förbannad av att gå på bio", skriver Karin Svensson i sin TT-recension (via Metro). "Det ju trots allt bara film, låtsaslek som vill skrämmas eller roa, beröra eller uppröra. Men när en film blir en sådan uppenbar bärare av en ideologi, när den delar upp människor i onda och goda, när man måste omvändas för att få finnas till – då får jag nästan svårt att andas i biofåtöljen."

"Fräls oss ifrån ondo" lyder rubriken hos Konstpretton, där Martin Memet Könick skriver: "Det melodramatiska reglaget är uppskruvat till 11. Allting toppas med en slutsekvens där till och med Jesus kryper ner från korset för att delta i de kvarvarande rollfigurernas festligheter".

"Provocerande uselt" säger Umeå Tidnings Daniel Brännlund: "Första filmen var dålig. Men den gjorde mig åtminstone inte vansinnig som den här bajsmackan till uppföljare gjorde mig (…) Slutscenen är det bland dummaste jag har sett på film, även nu i efterhand när jag skriver vill jag bryta tangentbordet i två delar."

Toppraffel instämmer: "Så ock på jorden är en av de sämsta svenska filmer som någonsin gjorts. Det här är en fascinerande dålig film (…) Filmjäveln varar två timmar och fjorton minuter, och jag skrattade från början till slut. Mot slutet skrattade jag så att jag grät."

Nöjesguidens Victor Schultz levererar en dödskalle i betyg, och en känga till den ende kritikern som verkligen älskade filmen: 

"Finns det något mer att säga? Kanske att Jan-Olov Andersson gjorde sig skyldig till århundradets understatement när han skrev i Aftonbladet att filmen ”ibland är lite för mycket som en Kay Pollak-föreläsning”. Det ÄR en Kay Pollak-föreläsning. Massor av trams och överdrifter. En idé om positivt tänkande och självständighet som gått helt överstyr."


Har ni sett filmen än och håller ni med om kritiken?