Så ock på jorden (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Uppföljare som utspelar sig några månader efter "Så som i himmelen" från 2004. Livet i den norrländska byn Ljusåker går vidare efter att dirigenten Daniel Daréus lämnat den. Kvar finns hans kärlek Lena, som väntar hans barn. Med tvekan går Lena med på ta hand om musiken i byns folktomma kyrka. Det drar igång en händelsekedja som väcker människors längtan och lust. Samtidigt är Lenas arbetsmetoder starkt provocerande för vänner av ordning.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: Så OCK På JORDEN

En himmelsk röra med härlig värme
Som en riktigt excentrisk filmskapare kastar Kay Pollak in alla möjliga känslor i sin omotiverade ”Så som i himmelen”-uppföljare, och hoppas att något ska fastna. En himmelsk röra blir det emellanåt, men man kommer inte ifrån att ”Så ock på jorden” också är ett trivsamt lyckopiller.
En och en halv miljon svenskar vallfärdade till biograferna hösten 2004. Kay Pollaks musikaliska feelgood-drama blev en av tidernas stora svenska biosuccéer, och tog honom hela vägen till Oscarsgalan. Man kan lätt tycka att en uppföljare handlar om att mjölka ett vinnande koncept. Man kan lätt undra vad det tjänar till. Kanske var det bara för möjligheten att få till den perfekta andra titeln, isåfall en fullt godtagbar ursäkt.

Så som i himmelen, så ock på jorden.

I himlen sitter nu Daniel Daréus, den världsberömde dirigenten, och blickar ner över den norrländska by som han en gång kom och skakade liv i. Kvar på jorden är Lena med en liten nyfödd och bitterljuva minnen. Bara några månader har gått i filmens värld. Sen sist vi såg henne har Lena gått och blivit lokal countrystjärna. Hon drar storpublik till sina uppträdanden. Samtidigt gapar kyrkans bänkar tomma under prästen Stigs gudstjänster. 

Prästen Stig är nydumpad, nersupen och under stor press. Kyrkans jubileum närmar sig och med den en stor konsert, som ska tv-sändas. Lena erbjuder sin hjälp, först motvilligt, sedan sveps hon med av utmaningen. Här ska det sjungas ”Halleluja” för fulla hus med hela den glada kören! Hon river ut bänkar och fyller kyrkan med dansglada gäster, medan högre makter ojar sig över en potentiell katastrof. Ska ett gäng bondlurkar vanhedra självaste Händel? I Guds hus? Är de sofistikerade nog att visas upp i direktsändning? Det här med att jobba i motvind kan bli en jäkla drivkraft, om det nu är något som Lena lärt sig under sin senaste kärleksaffär.

Männen står på kö för att säga åt Lena att ”du ska inte tro att du är något”. Björn Bengtsson är ett bittert gammalt ex, Thomas Hanzon spelar grinig körledare. Men en snäll karl kliver också in för att bara hålla om henne lite. Det är inte en sekund för tidigt som norska stjärnskottet Jakob Oftebro har lånats in till sin första stora svenska filmroll. Och som han skiner i den. Hantverkaren Axel kommer bli många kärlekskranka biobesökares filmcrush i år.

Och oj, vilken känslostorm som Kay Pollak vill dra med oss i! Knappt en scen går utan att karaktärerna kastas mellan skratt och fulgråt, hopp och förtvivlan, kärlek och sorg. Pollak gör inte film ofta, men när han väl gör det så krämar han tamejfan ut allt han kan. Under en väl tilltagen speltid på närmare två och en halv timme. Men det är rätt härligt, en frisk fläkt inom svensk film där inget gärna ska sticka ut. Nej, här är gesterna yviga och när det skriks, så skriks det extra högt. Ibland blir det överdramatiskt, nästan som en parodi. Slutet drar mer än önskat åt det pretentiösa hållet. Tonmässigt träffar filmen inte alltid rätt, men när den väl gör det väntar drama med en finfin värme.

Dock märks Michael Nyqvists frånvaro. Han var både det trygga ankaret och motorn som drev historien framåt. Här får Frida Hallgren axla rollen, den som nytänkaren som utmanar alla nej-sägare med sina okonventionella metoder. Det gör hon visserligen bra och med en frisk energi, även om Lena kan vara en vimsig karaktär som man inte alltid får grepp om.

Samtidigt står inte lika mycket på spel i den här historien. Där den förra filmen handlade om att stärka svaga och nedtryckta människor med nytt självförtroende, går den här mest ut på att Lena ska få ge Jante en smäll på käften och följa sitt kall. Pollak lämnar oss inte riktigt med samma fina budskap som sist, men ändå känner jag mig upprymd av skön musik och härliga karaktärer efteråt.

Den blir inte nödvändigtvis samma biosuccé här som ”Så som i himmelen”. Inte heller är ”Så ock på jorden” en lika omedelbar svensk filmklassiker. Men jag säger som Daniel Daréus en gång sa: Det är mycket som är fint här.
EN VACKER FILM OM ATT KÄMPA OCH OM ATT VÅGA TRO PÅ SIG SJÄLV TROTS OMVÄRLDENS FÖRUTFATTADE MENINGAR.
Den efterlängtade uppföljaren på Kay Pollaks mästerverk "Så som i himmelen" har nu äntligen haft premiär. Jag har nu varit och sett "Så ock på Jorden" som uppföljaren heter och ska nu berätta vad jag tyckte med denna filmrecension. Men först lite om handlingen. Livet går vidare för människorna i den lilla norrländska byn Ljusåker efter att deras körledare, den världsberömde dirigenten Daniel Daréus, lämnat dem. Kvar finns hans livs kärlek Lena, som väntar hans barn. Lena älskar egentligen svängig folkrock och country, men under stor tvekan tackar hon ändå ja till att ta hand om musiken i byns folktomma kyrka. Det blir startskottet för en kedja av händelser som väcker upp människors lust och längtan. Samtidigt är hennes arbetsmetoder starkt provocerande för etablissemanget och vänner av ordning. Det var med höga förväntningar jag satte mig på biografen med viss oro att inte filmen skulle leva upp till samma kvalité som sin föregångare "Så som i himmelen". Riktigt lika bra var den inte. Men inte långt ifrån. Det som man saknar är framför allt Michael Nyqvist karaktär som av förklarliga skäl inte är med. Och Helen Sjöholm känns det lite tomt utan också. Men förutom detta så är allt som man kan förvänta. Tragik blandas med komik i en mycket fin historia om att man ska våga tro på sig själv trots att omgivningen säger att man inte ska tro att man är något. Frida Hallgrens karaktär Lena får ytterligare nyanser som gör att hon är väldigt passande att bära upp en hel film. Det är väldigt svårt att inte tycka om denna mångfacetterade karaktär. Hallgren gestaltar henne så bra att hon borde få en Guldbagge för sin insats. Hennes kamp emot det lilla samhället Ljusåkers förutfattade meningar är en resa som är intressant att följa. Jag kan starkt rekommendera filmen. Den har i princip allt det som "Så som i Himmelen" hade förutom Mikael Nyqvist och Helen Sjöholm som inte är med längre. Men det är en väldigt vacker film med ett fint budskap om att kämpa och att våga tro på sig själv oavsett de motgångar man stöter på för att uppnå sitt mål. En fyra av fem möjliga får filmen "Så ock på Jorden" av mig i betyg.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
David Brent
Stor besvikelse. En massa överspel och en tunn story som inte hängde ihop särskilt väl. Svag tvåa.
grungemelvin
Helt okej uppföljare.  Frida Hallgren gör en bra insats, lite väl många arga män kanske.
Gomer Pyle
Gap, grin och överspel. Inte direkt filmen som använder sig av de små gesterna.
Visa fler (1)

Relaterade filmer