För varje stor filmfranchise eller älskad klassiker så finns det för fansen ett störande irritationsmoment, inte sällan i form av en rollfigur. För ful, söt, högljudd, konstig eller barnslig – biopubliken har i alla tider hittat anledningar att hata på vissa filmkaraktärer. Men vi tycker att vissa av de förtjänar en andra chans. Här kommer försvarstal för åtta avskydda filmkaraktärer.
Ewokerna i ”Jedins återkomst” (1983)
Om det finns några filmkaraktärer som populärkultur (allt från ”Family Guy” till ”Scream 2”) älskar att håna, hata och spy galla på så är det de små, håriga figurerna från sjätte delen i George Lucas ikoniska filmserie.
Till och med Harrison Ford har erkänt sitt förakt mot dem och bara Jar-Jar Binks och Rose Tico har fått utstå samma nivå av hat från fansen. Men medan kritiken mot dessa var delvis berättigad och delvis baserad på rasism/sexism så finns istället anledningar att ge lite kärlek till de stackars ewokerna.
De må vara små, fåniga teddybjörnar med spjut men kan fortfarande sparka röv och blir en viktig del i rebellernas kamp på Endor. Och hur kan man hata karaktärer vars utseende baserats på George Lucas hund?
Lex och Tim Murphy i ”Jurassic Park” (1993)
Steven Spielbergs filmatisering av Michael Crichtons roman blev en av tidernas största kassasuccéer och vi fick nyss den sjätte delen i franchisen.
Genom filmerna har vi sett gott om både minnesvärda och irriterande, bäst glömda rollfigurer. Där originalfilmen var full av sympatiska karaktärer och skådespelare så stämplades de två yngsta i ensemblen (Ariana Richards och Joseph Mazzello) som störiga irritationsmoment. Men även om deras funktion ofta var ”barn i fara” och att smälta familj-föraktande Alan Grants (Sam Neill) hjärta så var de samtidigt smarta, kunniga och onekligen charmiga ungar som i den berömda köksscenen på egen hand lyckas överlista några hungriga dinosaurier.
Peeta Mellark i ”Hunger Games”-filmerna (2012-15)
Filmatiseringarna av Suzanne Collins dystopiska äventyr är den 21:e mest inkomstbringande filmserien med 2,97 milliarder världen över och förvandlade dess unga huvudrollsinnehavare till stjärnor.
Vid sidan av rövsparkande hjältinnan Katniss (Jennifer Lawrence) och hennes tvålfagra kärleksintresse Gale (Liam Hemsworth) fick dock John Hutcherson utstå en del oförtjänt hat som tävlingsdeltagaren Peeta. Många tyckte att han var en alltför mjäkig mes som konstant skulle räddas av den mer hårdhudade Katniss.
Men kritikerna missar poängen med att Peetas brist på traditionell maskulinitet är ett sätt att förtydliga Katniss styrka och uthållighet. Och Hutcherson är en karismatisk talang som gjorde det bästa av en i ärlighetens namn inte fullt utvecklad karaktär.
The Riddler i ”Batman Forever” (1995)
Liksom många av Batman-filmerna så är den tredje delen av Joel Schumacher med Val Kilmer som den mörke riddaren en som fått utstå mycket kritik då många ansåg att den med sin kitchsiga stil stod ut för mycket från Tim Burtons första två, mörkare filmer.
Och liksom många av Jim Carreys tidiga, mer komiska rollprestationer så är hans tolkning av Gåtan en ren smaksmak där många anser honom överspelande och påfrestande. Till och med Tommy Lee Jones, som spelade Two-Face i samma film, ska ha påpekat sitt förakt mot stjärnan.
Men är det någon som kan spela en levande seriefigur på vita duken med rätta så är det Carrey – hans gummiansikte och svajiga kroppsspråk är helt enkelt perfekt för grönklädda skurken.
Ruby Rhiod i ”Det femte elementet” (1997)
Om det var något många snabbt påpekade med Luc Bessons färgstarka science fiction var det att Chris Tuckers snabbkäftade, högljudda, komiska sidekick var en irriterande nagel i ögat.
Tucker, under sin storhetsperiod efter genombrottet med ”Friday”, gör det han gör bäst – är rapp i käften och likt en kaxig påfågel stjäl uppmärksamheten i varje rum han gör entré i. Men personligheten passar den flamboyanta, självupptagna talkshow-värden som handen i handsken och vid sidan av Bruce Willis bittra hjälte och Milla Jovovich underliga hjältinna bidrar han med välkommen, förlösande humor.
Short Round i ”Indiana Jones och de fördömdas tempel” (1984)
I världens populäraste arkeologiprofessors andra äventyr var det inte alla som uppskattade att han plötsligt fick en elvaårig sidekick.
Den kinesiska, föräldralösa Short Round (Ke Huy Quan) ansågs med sin typiskt 80-talet överdrivna accent som ett onödigt, irriterande inslag i mångas nya favorit-franchise. Men medan han tveklöst har både charm och dessutom kemi med Indy så är det ”hjältinnan” Willie (Spielbergs blivande hustru Kate Capshaw) som med sitt konstanta skrikande är filmens självklara irritationsmoment.
Det är lätt att se varför Quan fick rollen bland 6000 sökande och efter att ha flugit under Hollywoods radar i flera år är det fint att se honom göra comeback i ”Everything Everywhere All at Once”.
Wendy Torrance i ”The Shining” (1980)
Få kvinnliga rollfigurer – och rollprestationer – har fått utstå så mycket hat som Duvalls tolkning av hjältinnan i Stanley Kubricks klassiska Stephen King-filmatisering.
Inte nog med att skådespelaren själv väldokumenterat terroriserades av regissören under inspelningen. Hon nominerades även till en Razzie och flera kritiker – inklusive King själv – har både sågat och hånat såväl hennes utseende som beteende. Men att Duvall inte ser ut som en Hollywood-konventionell skönhet gör henne snarare mer mänsklig och relaterbar än exempelvis Rebecca DeMornay i den underlägsna, King-författade miniserien från 1997.
Men framför känns den frustrerade, vettskrämda skräcken i hennes imponerande skådespelarinsats som en riktig motreaktion när hennes man och pappan till hennes barn förvandlas till psykopat.
Vilka hatade filmkaraktärer tycker du förtjänar en andra chans?
