Det är ganska lätt att vara efterklok. Jag brukar själv göra mig skyldig till att sitta hemma i tv-soffan och muttra, ”jag hade kunnat göra den här filmen så mycket bättre.” Omskrivningar av manus, divalater hos skådespelare och byråkrati hos filmbolagen ställer mer än ofta till det för regissörer och filmteam. Här är sju filmer som genomled extraordinärt osköna produktioner.
1. ”Sista natten med gänget” (1973)
Filmen som definierade den nischade genren ”teen cruiser flicks”, ”American Grafitti”, eller som den svenska översättningen lyder, ”Sista natten med gänget”, ska inte ha haft en helt friktionsfri inspelning. Med en stjärnfylld ensemble där bland andra Harrison Ford, Ron Howard och Richard Dreyfuss ingick skulle filmen om ett gäng ungdomar i början av sextiotalet – innan John F. Kennedy mördats och Vietnam-kriget engagerat USA på riktigt – bli en ganska enkel affär. Så var inte fallet.
När en hör om vilka motgångar produktionsteamet ställdes inför låter det som om ett gäng riktiga high school-elever fått möjligheten att göra en professionell film. En medlem ur produktionsteamet arresterades för att ha odlat marijuana; George Lucas hotellrum sattes i lågor; skådisen Paul Le Mat fick en allergisk reaktion mot valnötter och hamnade på sjukhus; Richard Dreyfuss skar upp skalpen efter att ha blivit nedkastad i en pool av tidigare nämnde Le Mat; Harrison Ford deltog i ett barslagsmål och kastades i finkan. Alltså en allt annat än friktionsfri inspelning, som däremot resulterade i en fantastisk film.
2. ”Hajen” (1975)
Två år efter ”American Grafitti” gjorde George Lucas vän och kollega Steven Spielberg en film som skulle rita om kartan för hur film i Hollywood ser ut, men samtidigt nästan driva Spielberg vansinnig på kuppen.
Inspelningen av ”Hajen”, som bekant heter ”Jaws” på engelska, blev snabbt dubbad till Flaws av filmens inspelningsteam då filmens mekaniska haj Bruce krånglade dagligen. Man hade också tagit det ofattbara beslutet att spela in filmen till stora delar på öppet vatten, något som inte alltid uppskattades av filmteamets mer sjösjuka avdelning. Det, tillsammans med den mekaniska hajen, var inte en optimal kombination.
Något som däremot många fans och kritiker är överens om, är att hade Bruce inte krånglat så pass mycket, budgeten stigit från fyra till nio miljoner dollar och filmens huvudrollsinnehavare Richard Dreyfuss och Robert Shaw inte hatat varandra så intensivt, skulle ”Hajen” kanske inte blivit ett sådant mästerverk med sin suggestiva ton och obehagliga aura.
3. ”Apocalypse Now” (1979)
Löst baserad på den briljanta romanen ”Heart of Darkness” av Joseph Conrad är ”Apocalypse Now” en mycket stark krigsskildring. ”I love the small of napalm in the morning” är utan tvekan en av filmhistoriens mest klassiska repliker, och det faktum att kaoset kring inspelningen av filmen blev till en egen dokumentär, ”Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse”, gjord av regissören Francis Ford Coppolas fru Eleanor, säger en hel del.
I och med framgångarna med ”Gudfadern” hade Coppola en hel del kosing att röra sig med inför nästa projekt. Därför kunde han sjösätta filmatiseringen av Conrads roman, som annars med största sannolikhet krävt en hel del övertalning av filmstudioknösarna. Tanken var att man skulle ägna fem månader åt att spela in ”Apocalypse Now”, men det drogs ut till över ett år. Lokala stormoväder på inspelningsplats i Filippinerna skulle försena flera viktiga scener som inte kunde skjutas fram. En 36-årig Martin Sheen, som ska ha rökt tre paket cigaretter om dagen under tiden för inspelning och haft ett allt mer tilltagande alkoholproblem, fick under inspelningen en hjärtattack. Scenen där han full på ett hotellrum slår sig blodig på en spegel är också helt autentisk. Sheen var ordentligt packad och skar av misstag upp handen på en glasskärva från spegeln.
Precis som i fallet med ”Hajen” fördes inspelningens kaos över till filmen, och allt slutade i ett fullkomligt mästerverk som ingen som sett filmen glömmer.
4. ”Blade Runner” (1982)
Regissören Ridley Scott hade några år tidigare gjort rymdrysaren ”Alien” (1979). En film som vid tiden för premiär knappast fick det erkännande man många år senare insåg den förtjänade. Innan Scott fick tag i manuset till ”Blade Runner”, som baserats på romanen ”Do Androids Dream Of Electric Sheep” av Philip K. Dick, hade det gått igenom otaliga omskrivningar à la klassisk Hollywood-byråkrati, som också fortsatte efter det att Scott tillskansat sig rättigheterna.
Medan ”Alien” spelats in i en studio i England skulle ”Blade Runner” göras på plats i Hollywood. Det hela började lite knarrigt då Ridley Scott, känd för att vara väldigt anal och tidvis mindre öppen till andras idéer i sitt filmskapande, i en brittisk tidning uttryckte sitt missnöje med att ensemblen och filmteamet var amerikanskt – han föredrog brittiska medarbetare. När Scott sedan återvände till filminspelningen hade stora delar av filmteamet gjort t-shirts med texten ”yes gov’nor my ass”. Scott replikerade med att dagen efter också dyka upp i en egentryckt t-shirt med budskapet ”Xenophobia sucks” (främlingsfientlighet suger).
En kan vara av åsikten att när en regissör blir motarbetad av, och själv motarbetar, sitt filmteam kan det bli svårt att komma fram till ett vettigt slutresultat. Alla som däremot sett ”Blade Runner” kan skriva under på att så var inte fallet. Fejderna mellan Scott och resten av ensemblen och filmteamet kan ses i dokumentären ”Dangerous Days”. Även om det var nära att inte bli någon film överhuvudtaget; filmens sista scen hann precis spelas in innan producenterna dök upp och stängde ned hela produktionen. Samma producenter insisterade också på ett lyckligare slut, och att en berättarröst lades till. Inte förrän 1992 fick fansen ta del av Director’s Cut-versionen* som trots namnet inte gjordes av Scott själv, men godkändes av honom.
*Det finns totalt fyra olika versioner av ”Blade Runner”, där endast en version visar scenen då Rick Deckard drömmer om en enhörning. En dröm som föreslår att han själv är en replicant, något som senare har bekräftats av Ridley Scott och antagligen kommer hanteras i uppföljaren, med Ryan Gosling i huvudrollen tillsammans med Harrison Ford, som får premiär under 2017.
5. ”Gremlins” (1984)
Innan CGI-tekniken uppfunnits och förfinats var monsterfilmer ganska komplicerade och krävde stort engagemang från filmskapare. Precis som med Spielberg och den mekaniska hajen Bruce hade regissören av kultfilmen ”Gremlins”, Joe Dante, mycket att stå i när det kom till att få till så realistiska rörelser som möjligt från filmens alla gremlins, och självklart mogwain Gizmo. Back in the day hade filmskaparna inget postproduktionssnille att luta sig mot, utan fick göra allt själva på plats. Vi snackar alltså om dockor styrda av gummiband och vajrar.
Dante själv har berättat om hur de fick uppfinna tekniken själva under tiden som filmen spelades in, och fick väldigt lite stöd från filmstudion med tanke på alla avvikelser från manus på grund av oförutsedda händelser. Under varje inspelningsplats gömde sig en armé av folk under golvet, som hanterade dockorna. De fick se händelseförloppet på en skärm där bilden var spegelvänd som gjorde att de fick styra dockorna och tänka helt tvärtom.
Fun fact: scenen där Gizmo blir pepprad med pilar lades endast till för att tillfredsställa filmteamet, som efter månader av pill med dockorna, med en hel del motgångar, blivit rejält trötta på de små liven och krånglet de fört med sig.
6. ”The Island Of Doctor Moreau” (1996)
Att ta en klassisk, välskriven roman och göra det till en äventyrsfilm blir sällan bra. Därför känns det som att ”The Island Of Doctor Moreau” var dödsdömd redan från början. Det började ganska bra; regissören Richard Stanley hade lyckats få Val Kilmer att spela huvudrollen Edward Douglas, men redan under de inledande dagarna av inspelningen ändrade sig Kilmer och vill att storleken på hans roll skulle halveras. Vilket var svårt, då handlingen helt kretsar kring karaktären Douglas. För alla som sett filmen vet att Kilmer istället tilldelades en biroll. Rob Morrow tog över rollen som Douglas.
Val Kilmer fortsatte vara svår att jobba med; han vägrade läsa sina repliker så som de stod i manus, och regissören Stanley fick sparken redan efter tre dagar. En mer rutinerad John Frankenheimer anställdes för att ta över regissörsstolen, men problemen fortsatte. Rob Morrow lämnade produktionen och David Thewlis fick rollen som Edward Douglas. Filmen hade en budget på 40 miljoner dollar, en summa den knappt tjänade igen. Det är däremot inte speciellt svårt att räkna ut vad som var det egentliga problemet; Frankenheimer har sagt i en intervju att, ”There are two things I will never ever do in my whole life. The first is that I will never climb Mt. Everest. The second is that I will never work with Val Kilmer ever again.”
7. ”Alien 3” (1992)
Att följa i Ridley Scott och James Camerons fotspår kan inte vara lätt, speciellt inte om det enda du gjort innan ditt första stora filmprojekt är musikvideor. Den idag oerhört respekterade regissören David Fincher fick sitt första stora filmjobb genom att flera olika regissörer hoppat på och av projektet. När Fincher väl klev på skutan hade man redan spenderat sju miljoner dollar på att bara bygga dekoren.
Tråkigt nog verkar David Fincher bara ha tråkiga minnen från inspelningen; skådisar, filmteam och filmstudiochefer klagade, Fincher tvingades gå tillbaka flera månader och filma om scener plus att de exekutiva producenter klippte om filmen helt bakom Finchers rygg. Något som gjorde honom så förbannad att han aldrig mer ville ha någonting att göra med ”Alien”-franchisen.
Imponerande är däremot slutresultatet, som trots några väldigt tvivelaktiga beslut – bland annat att döda Hicks och Newt innan filmen ens börjat – faktiskt är helt okej när man ser till hur kaotisk filminspelningen var. ”Alien” och ”Aliens” är två helt skilda filmer med samma protagonist och monster, så varför skulle inte ”Alien3” kunna få skilja sig från de andra också?
Har vi missat någon särskilt brutal filminspelning värd namnet? Hjälp oss genom och skriv dina bästa anekdoter i kommentarsfältet!
David Johansson
