Filmtips för 1:a maj

30 April 2015 | 12:00

6 filmer som visar varför 1 maj behövs

"Ensamma är ni svaga. Tillsammans är ni starka."

Den 1 maj firas årligen arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Sedan rörelsen uppstod i samband med den industriella revolutionen har den på olika vis samlat arbetare, fackligt och politiskt, världen över. Klart att den då också har satt sitt avtryck i filmhistorien. Här är 6 filmer i vilka arbetarrörelsen spänner sina muskler, och visar varför den behövs.

Joe Hill (1971)


Large 1ebef54ad96a4b20e2edbf4361affb51 joehill

I den biografiska dramafilmen "Joe Hill" berättar Bo Widerberg om den svensk-amerikanske fackföreningsaktivisten Joe Hills liv och gärning.  I filmen spelar Thommy Berggren Gävlesonen Joel Hägglund - som Joe Hill från början hette - som tillsammans med sin bror reser till USA under det tidiga 1900-talet, för att försöka skapa ett bättre liv åt sig själv. Han får snabbt jobb i det nya landet - han arbetar som lantbruksarbetare, byggarbetare, hamnarbetare och skogshuggare - men reagerar på de orättvisor som råder på arbetsmarknaden. Han väljer att organisera sig i IWW, Industrial workers of the world, ett förbjudet fackförbund som har bildats ur ett missnöje mot det stora amerikanska fackförbundet American federation of labor. Som diktare, talare och artist börjar han arbeta för att locka och organisera medlemmar till IWW. Det råder förbud mot demonstrationer och agitationstal, men Joe Hill kringår förbudet genom att framföra protestsånger i Frälsningsarméns namn. Allt fler människor lyssnar till hans politiska budskap, men Joe Hill skaffar sig samtidigt fler och mäktigare fiender.

Trots att "Joe Hill" blev en internationell framgång och belönades med jurypriset i filmfestivalen i Cannes var filmen länge försvunnen! De kopior av den som återfanns i filmarkiv runtom i världen hade antingen inbrända textremsor eller var av så usel teknisk kvalitet att de knappt gick att visa. En planerad samlingsbox med Bo Widerberg-filmer fick på grund av detta skjutas på framtiden, gång på gång. Men tidigare i år skickade filmbolaget Paramount - som en gång i tiden finansierade filmprojektet - en fungerade kopia till Kungliga bibliotektet i Stockholm. Så har alltså Widerbergs film getts nytt liv, 100 år efter att Joe Hill avrättades i Salt Lake city.

Norma Rae (1979)


Large ff9d2c730c8cc65dbba93da3524ed26e normarae

Sally Field belönades med en Oscar för sin roll som Norma Rae Webster. Hon spelar en underbetald fabriksarbetare som börjar engagera sig fackligt, sedan en agiterande fackman från New York anlänt till hennes hemstad i North Carolina för att försöka förändra arbetsvillkoren på stadens enda industri - bomullsfabriken som Norma Rae, hennes pappa, hennes mamma och ja, mer eller mindre alla andra i den lilla staden är beroende av.

Att ena kollegorna i en gemensam facklig kamp ska visa sig svårare än vad Norma Rae från början kunnat tro, men hon vägrar vika sig i sin strid mot arbetsgivarna. I en av filmens starkaste scener ställer sig Norma Rae upp på ett av fabrikens bord, efter att ha blivit konfronterad av sina chefer. I händerna håller hon en kartongbit med ordet "UNION" skrivet i stora bokstäver. Utan att säga något visar hon upp ordet för sina kollegor, som en efter en stänger av sina maskiner tills lokalen blivit helt tyst.

I en tid då det ofta påstods att USA:s arbetarklass hade hunnit anskaffa sig medelklassens levnadskomfort blev filmen "Norma Rae" för många amerikaner en insiktsskapande inblick i den samtida arbetarklassens villkor och vardag. Filmen var ju baserad på den sanna berättelsen om Crystal Lee Sutton och hennes kamp för att ge arbetarna på J.P Stevens Mill i Roanoke Rapids, North Carolina, möjlighet att organisera sig. Sutton vann striden 1974. Sedan dess har bomullsarbetet i hennes hemstad gradvis försvunnit. Idag är det istället textilarbetare i länder som Kina och Malaysia som kämpar för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Bröd och rosor (2000)


Large 1b0d4c7a89e2c14a45ba251a9d5ae069 breadroses

Ken Loach är en av den politiska filmens mästare. Hans socialt engagerade filmer utspelar sig nästan alltid i arbetarklassmiljö, så också "Bröd och rosor". Filmen handlar om två latinamerikanska systrar som arbetar som städerskor i en kontorsbyggnad i Los Angeles. Precis som de andra illegala invandrarna som arbetar i byggnaden är de livrädda för att bli rapporterade till myndigheterna, vilket får dem att acceptera övergrepp som många annars hade protesterat mot. Det är först när den fackliga organisatören Sam Shapiro (Adrien Brody) involverar dem i sin kampanj "Justice for janitors" som systrarna börjar samla mod för att protestera mot orättvisorna som pågår på deras arbetsplats.

Om systrarna, som en av karaktärerna påstår i filmen, är osynliga uppe i "white collar America" har de i kontorsbyggnadens källare - nere bland de andra blåa kragarna - ständigt sin överordnades ögon på sig. I rollen som den mobbande förmannen briljerar ståuppkomikern George Lopez i sin första seriösa dramaroll. Scenen där han avskedar en äldre städerska efter att hon anlänt två minuter för sent till sitt skift är en så obehaglig och trovärdig studie i översittarfarsoner att den nästan inte går att titta på.

Även om filmen ibland tenderar att bli för tydlig i sitt politiska agiterande - den är ju trots allt namngiven efter en välkänd slogan och dikt inom den västerländska arbetarrörelsen ("Bread and roses") - vågar den också ofta vara mjuk och ömsint, och stundtals riktigt rolig.

Jag minns min gröna dal (1941)


Large ff9d2c730c8cc65dbba93da3524ed26e valley

Den vann vann fem Oscars, bland annat för Bästa film - och slog därmed "Citizen Kane" som också var nominerad i samma kategori. John Fords storslagna filmatisering av Richard Llewellyns bästsäljande roman "Jag minns min gröna dal" tillhör onekligen filmhistoriens främsta verk. 

Filmen utspelar sig i en walesisk gruvstad runt förrförra sekelskiftet och följer den hårt arbetande familjen Morgan som bor där. Likt "Vredens druvor" (1940) - baserad på John Steinbecks roman -  är "Jag minns min gröna dal" ett viktigt socialt dokument och beskriver precis som Fords föregående film frustrationen bland hårt pressade arbetarmän på ett intressant vis. Inom Morgan-familjen är man inte överens om hur man bäst förbättrar villkoren för stadens gruvarbetare. Pappan i familjen anser att "en bra arbetare är värd en bra lön, och kommer få det". Den rastlösa sonens prat om att gå ut i strejk avfärdar som "socialistiskt nonsens". Stadens präst föreslår ett slags mellanväg:

"Först och främst, ha ert fack. Ni behöver det. Ensamma är ni svaga, tillsammans är ni starka. Men kom ihåg, med styrka kommer ansvar, för er själva och för andra."

När arbetarna i filmen ändå väljer att gå ut i strejk lyckas facket förhandla sig till bättre villkor för de anställda, men en sak har facket svårt att göra något åt: Maskinerna som i takt med industrialismens framfart har börjat ersätta arbetare nere i gruvan. När arbetarna efter strejken ska återvända till jobbet suckar berättarrösten:

"Nu fanns det fler män än jobb och en del var tvungna att inse att det aldrig igen skulle finnas jobb åt dem i deras egen dal."

Flickorna i Dagenham (2010)


Large ff9d2c730c8cc65dbba93da3524ed26e dagenham

Den brittiska dramakomedin "Flickorna i Dagenham" kretsar kring 1968 års strejk på Fords bilfabrik i Dagenham, en förort utanför London, då de kvinnliga fabriksarbetarna protesterade mot att de fick mindre i lön än sina manliga kollegor. Regissör Nigel Cole beskriver händelserna på ett lite för tillputsat och ansträngt charmigt sätt. Det får förvisso får effekten att filmens budskap når rakt in i hjärtat på ett "girl power"-aktigt feel good-vis, vilket absolut inte behöver vara av ondo.

I filmen leder fackkvinnan Rita O'Grady (fint spelad av Sally Hawkins) de organiserade protesterna mot den könsbaserade diskrimineringen på fabriken där hon och de andra kvinnorna arbetar med att tillverka bildelar. Även om Rita är en fiktiv karaktär är själva handlingen ganska så lojal mot den sanna berättelsen. De kvinnliga Ford-arbetarnas krav på att få lika mycket betalt som de män som arbetade på fabriken orsakade stor uppståndelse i brittisk media i slutet av 60-talet och orsakade en politisk debatt som till slut landade i inrättandet av "Equal pay act" 1970.

Filmens theme song "(There's) Always Something There To Remind Me" är skriven av den politiska singer-songwritern Billy Bragg. Den framförs av Eurovision-popsångerskan Sandie Shaw som själv har sina rötter i Dagenham-området och som en gång i tiden arbetade på Ford-fabriken.

Pride (2014)




En av 2014 års bästa feel good-filmer plockar fram en förbisedd historia från Thatcher-eran, nämligen den om hur en grupp gayrättsaktivister i London 1984 bestämmer sig för att börja samla in pengar till stöd för de familjer som drabbats till följd av de omfattande brittiska gruvstrejkerna.

Det nationella gruvfacket är rädda för att ta emot pengarna från gayaktivisterna, eftersom de oroar sig över hur deras varumärke skulle kunna påverkas av ett sådant samröre. Istället skänker aktivisterna de insamlade pengarna från den så kallade "Gays and lesbians support the miners"-kampanjen direkt till ett litet gruvsamhälle, Onllwyn, i Wales. Trots en stapplande start, och trots elaka påhopp i media, växer sig relationen mellan Londonborna och facket i Onllwyn stark och tillsammans utvecklar de nya strategier för att samla in pengar, allt medan många Onllwyn-bor tvingas ompröva sin syn på bögar och lesbiska. Det är rörande att se de vänskaper som uppstår. Ben Schnetzer och Paddy Considine har särskilt fin dynamik när de i sina roller möts som representanter för varsin organisation.

Trots att "Pride" rör vid många tunga teman tappar den aldrig sin lättsamma charm. Stundtals har den rent av likheter med "Footloose" och andra medryckande och musikfyllda tonårsrullar från 80-talet. Med tanke på det är det kanske inte särskilt konstigt att det finns planer på att adaptera "Pride" till teaterscenen, just som musikal.