Filmstereotyper vi vill slippa

26 Augusti 2014 | 17:00

12 filmstereotyper vi vill slippa

Vi har alla lagt märke till och stört oss på dem, även i bra filmer – stereotyperna som förstärker de värsta av fördomar i vår vardag. Här är filmstereotyperna som vägrar dö ut.

Det är lätt att avfärda usla B-filmer som sexistiska, homofobiska och rasistiska. Men hur står det till med större produktioner, filmer på hög budget och kvalité, som vi faktiskt tittar på? Sedan filmfenomenet introducerades på vita duken har fördomsfulla klichébilder av olika folktyper frodats på bio. Lyckligtvis har många försvunnit men än idag finns filmstereotyper vi gärna slipper.

The Magic Negro



En typ av roll som Morgan Freeman om någon specialiserat sig på, från att han blev stjärna via ”På väg med miss Daisy”, ”Robin Hood” och ”Nyckeln till frihet”. I samtliga och de flesta därefter (”Bruce Almighty”, ”Million Dollar Baby”, Batman-trilogin) spelar han den svarta, underlägsna men vise mannen som hjälper och vägleder vår vita hjälte i rätt riktning. Ofta är det genomgoda, mystiska helgon med hjärtan av guld men utan mycket historia eller karaktärsdriv själva. Det är en slags outtalad ursäkt att berätta fantastiska berättelser från tider där svarta öppet ansågs som lägre folkslag (”Den gröna milen”, ”Legenden om Bagger Vance”) fast med vita hjältar/filmstjärnor i huvudrollerna. Eller till och med historiska skildringar, som de två filmer om Nelson Mandela (”Invictus”, ”Farväl Bafana”) där fokuset lagts på en vit protagonist (rugbyspelare respektive fångvaktare). Att Bille August, regissör till den senare, förklarade upplägget med att det sonika är enklare att sälja en film med en vit huvudroll förtydligar hur viktigt det är att vi blir av med denna förlegade sortering av svarta karaktärer/skådespelare.

Kvinnor pratar bara om män



Bechdeltestet är en omtalad prövning för filmer i syfte att utvärdera deras kvinnosyn. Det går ut på att en film ska uppnå tre enkla regler: minst två kvinnliga karaktärer vid namn, de ska ha en konversation, den ska handla om annat än män. Fånigt kan tyckas och visst är det omöjligt att helt skala ner en film baserat på detta. Men faktum är att vore det omvänt för män skulle det inte vara något problem. Att stora blockbusters sällan har fler än två kvinnliga rollfigurer (som lika sällan har scener/dialoger med varandra) är ingen nyhet men att så kallade ”chick flicks” – som är riktade mot just en kvinnlig publik – misslyckas att fokusera på målgruppens kön är antifeministisk tragik i sig.

Det ociviliserade Afrika



Hollywood har två bilder av Afrika och dess invånare – antingen är de ociviliserade vildar eller våldsamma krigsherrar. Vi har sett brutalitet och blodutgjutelse i filmer som ”Blood Diamond” och spjutviftande infödingar i ”Gudarna måste vara tokiga” (och som representation i upplösningen av ”Independence Day”). Oavsett om dessa på något sett existerar/har existerat så är det en endimensionell nidbild av Afrika som en våldsam, omodern miljö, inte sällan för att skildra vita amerikanares äventyr eller hjältedåd.

Den vite räddaren



En trist men alltför välbekant hjälte som ofta dyker upp på obekant mark (exempelvis tidigare nämnda Afrika) och räddar de hjälplösa från valfri fara. Här finns en likhet med The Magic Negro med skillnaden att dessa är riktiga huvudkaraktärer vars direkta hjälteresor vi följer vare sig det handlar om lärare som tar sig an skolungdomar i ghettot (”Farliga sinnen”, ”Freedom Writers”) eller sporttränare som tar sig an atleter från sämre förhållanden (”Cool Runnings”, ”Hardball”). Här finns även de ofta ståtliga, vita männen som infiltrera folkstammar och åstadkommer mer än de själva (exempel sträcker sig från ”Den siste samurajen” till ”Avatar”) eller verklighetsbaserade, historiska filmer som trots syftet att berätta om en förtryckt minoritet lyckas presentera en vit hjälte som löser problemet (som ”Niceville” eller den uppenbart Brad Pitt-producerade ”12 Years a Slave”…).

Psykotiska HBTQ-människor



Ända sedan Norman Bates klädde ut sig till sin mamma och gick loss med kökskniven i ”Psycho” så har sexuellt och könsförvirrade män ofta förpassats som knäppskallar och psykopater. Både i ”I nattens mörker” och ”När lammen tystnar” har psykotiska mördare personifierats som män i kvinnokläder. Även i ”Var finns Mr. Goodbar?”, ”Blodshunger”, ökända ”Cruising”, ”Basic Instinct”, ”Pulp Fiction” och ”Talented Mr. Ripley” har HBTQ-personer porträtterats som psykiskt instabila, våldsamma och perverterade mördare/våldtäktsmän som oftast gått brutala öden till mötes.

Handikappade stackare



Trots att folk världen över dagligen lever med handikapp, invaliditet eller nedsatta förmågor av något slag så verkar det alltid vara extra märkvärdigt i filmens värld. Antingen är det en gåva som resulterar i en slags superkraft eller övermänsklig intelligens (som kompensation) eller ett problem/livsdom som ska lösas. När Hilary Swank blev förlamad i ”Million Dollar Baby” var assisterat självmord enda utvägen medan Sean Astin överkom sina rädslor först när han kastade sin inhalator i ”The Goonies”. Och även om Hollywood erbjudit många finkänsliga skildringar av folk med något slags handikapp (ofta spelade av vackra skådespelare som fått Oscars för besväret) så har tonfallet oftast varit medlidande.

Lesbiska ligger med män



Det finns två slags flator i filmens värld. Dels butchflatan – gärna smått överviktig, med rakat huvud/kort hår, piercings och en högljudd/förbannad attityd. Liksom motsvarigheten Den fjollige bögen så är det en stereotyp som inte är helt frånvarande i verkligheten (om än ofta överdriven). Den andra flattypen är dock det sexiga våpet som trots uttalad läggning inte är främmande för att hoppa i säng med – män. Tydligen verkar Ben Affleck veta hemligheten då han lyckats snärja lesbiska motspelerskor i både ”Chasing Amy” och kalkonen ”Gigli”. Men även bisexuella karaktärer, som i ”Män som hatar kvinnor”, ”Basic Instinct” och ”Wild Things”, har en tendens att föredra män och använda kvinnosex som eggande förspel.

Bögar är fjollor



Hollywoodfilmers skildring av bögar speglas oftast av heterosexuella mäns (majoriteten av filmskaparna) fördomar. De är dramatiska, flamboyanta, fnittriga, brister gärna ut i sång och för sig med stora, överdrivna gester. Oftast förekommer de i komedier, antingen som sidekicks till kvinnliga huvudkaraktärer (”Sex and the City”, ”Min bäste väns bröllop”, ”Bridget Jones”) med enda syfte att klämma ur sig kul one-liners och ge några goda råd. Eller ännu värre – när påstått gayvänliga stinkbomber som ”Boat Trip” eller ”Härmed förklarar jag er Chuck & Larry” försätter heterosexuella huvudkaraktärer i gaymiljö för en komisk kulturkrock av typen stor, stark och tystlåten brandman kommer ut och börjar sjunga schlagers i duschen.

Kvinnans utseende är viktigast



Det var en scen som nästan inte behövde parodieras (även om ”Not Another Teen Movie” snabbt hakade på): en med glasögon och hästsvans nerfulad Rachael Leigh Cook, som den fula ankungen, får en löjligt simpel makeover så att hon är tillräckligt snygg för att duga åt sportfånen Freddie Prinze Jr. Är det något budskap romantiska komedier har att komma med så är det att kvinnors utseende och uppenbarelse av yttersta vikt när det kommer till att tillfredställa män (vilket verkar vara deras huvudsakliga uppgift). Från Disneys titelhjältinna i ”Askungen” som charmar Prinsen så fort hon är omstylad i balstass och Audrey Hepburns skola i lämpligt uppförande i ”My Fair Lady” till Julia Roberts som lär sig bordsskick och shoppar kläder i ”Pretty Woman” och Sandra Bullock i ”Miss Secret Agent” där den manliga kollegan inte lägger märke till henne förrän hon klär upp sig som en skönhetsmiss komplett med fejkpattar.

En kvinna behöver en man



En fortsättning på stereotyperna kring filmkvinnors ständiga prat om män och även fixeringen kring kvinnors utseende. Det är en klyscha som börjat försvinna mer med åren, tack vare bättre filmer med kvinnliga huvudkaraktärer, men fortfarande sker det. Senaste exemplet är en i övrigt sevärd film om något helt annat – biografin ”Monica Z”. Sångerskans liv var sannerligen inte det lättaste men på något sätt verkar man ge skenet av att allt löste sig då hon får gifta sig med en karl – man har till och med plankat den flygande bilen från ”Grease”. Vi har gång på gång sätt kvinnor bli ”räddade” från hemska situationer och vare sig det handlar om prostitution (”Pretty Woman”) eller sjukdomar (”Love and Other Drugs”) så verkar det ibland ofrånkomligt att de skulle klara sig utan en karl vid sin sida.

Pappor är usla föräldrar



Det är inte bara kvinnor, HBTQ-människor och etniska minoriteter som drabbas av filmstereotyper. Heterosexuella män landar oftast väldigt tryggt (då de i filmens värld nästan uteslutande utgör majoriteten). Men en stereotyp som aldrig verkar begravas är den om den komiskt dåliga fadern. Medan dåliga mammor på film oftast skildras i tragiska dramer och till och med skräckfilmer så är den lustigt inkompetente pappan alltid en stämningshöjare. Ända sedan ”Mr. Mom” med Michael Keaton som torkar sin bebis rumpa under en handfläkt på 1980-talet har komiker som Chevy Chase och Steve Martin gjort karriär på att spela pappor som i verkliga livet troligen skulle få Socialen i hälarna.

Slavar trivs som slavar



En lyckligtvis förlegad stereotyp som ändå är värd att nämnas för dess absurditet. Allt började med ökända, rasistiska stumfilmsklassikern ”Nationens födelse” där hotet skildrades av svarta som gör uppror efter att slaveriet upphört – de få med repliker spelades av vita skådespelare med svartmålade ansikten och de som skildrades med god ton var slavar som trivdes i sin situation. Hjälten i filmen är för övrigt grundaren av Ku Klux Klan. Filmen kom 1915, 50 år efter det riktiga amerikanska inbördeskriget och var kontroversiell redan då. 20 år sen kom ”Lilla rebellen” med familjefavoriten Shirley Temple som officersdottern med en sorgfri slav som bästa vän. Som om det inte vore illa nog så släpptes barnmusikalen ”Sången om Södern” 1946 (en film så smaklös att Disney tagit avstånd från den och vägrat släppa på DVD) där slavar skildrades som äppelkäcka, sjungande mysgubbar. Att dessa filmer existerar gör behovet av att återberätta historien för vad den var ännu större.

Vilka är de värsta stereotyper du vet? Dela med dig i kommentarerna nedan.