Huvudrollsinnehavare
RECENSION: ASKUNGEN
Vad är väl en bal på slottet?
"...och så levde de lyckliga i alla sina dagar!" Det finns nog få animerade filmer som anammar den klassiska askungesagan som just... "Askungen". Alla som sett "Kalle Ankas julafton" vid enstaka tillfälle kan en handfull odödliga repliker från den Disneys tecknade klassiker.
Det är med blandade känslor man som - som en modern filmkritiker, men ändå med barndomsnostalgi i bagaget - ser om denna glada barnsaga. För samtidigt som det finns något lockande i den härligt gammelmodiga animeringen med de sköna 50-talsfärgerna så osar det inte oväntat förlegade könsroller och familjevärderingar.
Den fattiga, ensamma flickans liv får inte meningen förrän hon räddas av en nobel prins. Och prinsen i sig har inget värde för sin far Kungen förrän han hittat en kvinna att yngla av sig med. Ja, det är den sanna kärleken...
Men utan att bli för "politiskt korrekt" eller klanka ner på en barndomsfavorit så är det ändå med en stundtals bubblande glädje man ser om filmatiseringen av den franska folksagan. Här finns ändå några catchy sångnummer (försök att INTE gunga med i den odödliga sylåten), ett smittande gott humör och roliga bifgurer.
Problemet med bifigurerna är dock (i likhet med många av dagens barnfilmer) att de helt överskuggar vår i ärlighetens namn rätt bleka hjältinna. Askungen är en sådan perfekt, präktig Disney-hjältinna att man storknar. Hon är den fagra oskulden som trots trasorna hon är klädd i ser ut som en pinuppa, har ett hjärta av guld och sjunger som en musikalartist.
Den manliga så kallade protagonisten är ännu värre - en personlighetsfriad Ken-docka vars möte med sin kära tydligen är så meningslöst att den skildras som bakgrundsscenario med kommentarer av några helt andra rollfigurer. Den elaka styvmodern är också en fantastiskt tillyxad stereotyp - en dominant överklasskärring vars drypande i ondska får Meryl Streep i "Djävulen bär Prada" att likna en bullmormor.
De rara mössen är dock nämnvärt charmiga och det är en fin sidointrig att det är just den bufflige Kungen som drömmer om barnbarn. Mössens kamp mot den lömske katten är underhållande som en kortfilm i sig. Men ofta känns mycket av detta som en distraktion från att huvudpersonen som vi förväntas relatera till helt enkelt är ganska... trist.
Storyn i sig är ju dessutom rätt banal på en parodisk nivå, med gott om logiska luckor - hur bekvämt kan skor i glas egentligen vara? Disneys "Askungen" är fortfarande av rent nostalgiska skäl vacker och sevärd. Men ska du visa den för dina barn bör du nog följa upp med något mer modernt som "Modig" eller "Frost". För hur läckert den än må vara så är det samtidigt aningen tomt och gammelmodigt.