Psycho 1960

Marion Crane (Janet Leigh) vill gifta sig med sin pojkvän Sam men de har båda dåligt med pengar. I ren desperation stjäl Marion 40 000 dollar av sin arbetsgivare och flyr sedan för att återförenas med pojkvännen. Men på vägen tar hon in på Bates Motel där hon möter den mystiske ägaren Norman Bates. Och om man var rädd innan blir det inte bättre efter det här.

En av de dummaste idéerna jag någonsin har haft var att titta på "Psycho" runt midnatt för att sedan inte våga sova och istället få för mig att putsa badkaret. Som om det skulle göra mig lugnare att huka bakom ett duschdraperi efter att ha sett filmvärldens läskigaste duschscen. Jag svär att jag hörde de där skrikande stråkarna. Trots att jag har sett "Psycho" flera gånger och alltså vet vad som händer gör den mig fortfarande skakis så man kan väl helt klart säga att Hitchcock lyckades. När jag var liten trodde jag för övrigt att ordet Hitchcock betydde skräckfilm.

Vad är det då som gör "Psycho" så mästerlig? Allra viktigast är förstås att Hitchcock var ett geni men förutom det tänker jag börja med att nämna Anthony Perkins som spelar Norman Bates, för han är verkligen något utöver det vanliga. Han får fram alla de motstridiga känslor som Norman Bates har, ofta utan ord men genom ett lysande kroppsspråk och ansiktsuttryck, som till exempel när han kämpar med sig själv efter det första mordet. Han lyckas framstå som normal, nervös och galen på en och samma gång.

Hitchcock klarar på ett effektfullt sätt av att bygga upp den kusliga stämningen i filmen. Mörkret, regnet och de uppstoppade fåglarna i all ära men det som ger de obehagligaste känslorna är Bernard Herrmans musik som förtjänar ett särskilt omnämnande. De arga och disharmoniska stråkarna som ska låta som knivhugg har jag redan nämnt. Ett annat exempel som sticker ut är när Marion åker från Phoenix i sin bil. Det vi ser är ganska enkelt, hon kör sin bil samtidigt som hon emellanåt tittar oroligt i backspegeln. Det vi hör gör däremot att vi inser hur vettskrämd hon verkligen är. Musiken ger känslan av flykt.

Det används en hel del ovanliga och spännande kameratricks i "Psycho". Ett snillrikt exempel är ovanifrånvinkeln när Arbogast går in i huset och blir attackerad. Montaget i den berömda duschscenen är säkerligen sönderanalyserat men jag kan bara konstatera att det innehåller många klipp och ger en ångestframkallande effekt. Ja inte bara för Marion Crane och Norman Bates alltså utan även för oss åskådare. Riktigt snyggt är det också när bilden på avloppet förvandlas till en närbild på Marions öga.

Berättartekniskt finns det också en hel del spännande grepp i filmen. Det som händer med huvudpersonen, åtminstone den man tänker på som huvudperson, tidigare än halvvägs in i filmen bröt definitivt mot filmkonventionerna. Karaktärerna är också väldigt komplexa, inte bara goda eller bara onda. Det kan kännas igen från "Vertigo" där man inser efter ett ganska långt tag att huvudpersonen är rätt vidrig.

Filmen innehåller så många imponerade ögonblick att flera av dem nästan är större än filmen själv. Fast nej det är nog knappast möjligt. Lite kuriosa är att Hitchcock ofta gjorde små gästspel i sina filmer och så även i "Psycho". Ungefär fyra minuter in i filmen syns han utanför Marions kontor.

"Psycho" är helt klart ett av filmhistoriens största mästerverk och det verkar som att Hitchcocks taktik "att alla skådespelare ska behandlas som om de vore kreatur" (som han har sagt i ett berömt citat) var väldigt lyckat. Kanske något för nutida regissörer att ta efter lite mer?