West Side Story 2021

Romantik Drama Musikal
USA
156 MIN
Engelska
Spanska
West Side Story poster

Synopsis

En nyinspelning av klassikern "West Side Story", en Romeo & Julia-inspirerad historia som utspelar sig på New Yorks gator på 1950-talet.
Ditt betyg
3.4 av 32 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
West Side Story
Biopremiär
10 december 2021
DVD-premiär
7 mars 2022
Digitalpremiär
2 mars 2022
Språk
Engelska, Spanska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

4 december 2021 | 14:00

Medryckande musikal i ursnygg nytolkning

En onödig remake på en tidlös klassiker? Jo, kanske det. Men också en praktfull musikalisk hyllning till gamla goda tiders Hollywood-filmskapande. När Steven Spielberg tar sig an "West Side Story" sätter han den i en urläcker förpackning, men har lite svårare att träffa rätt med de romantiska scenerna.
Vem kunde ana att det bodde en liten romantiker i Steven Spielberg? Filmskaparen, som genom åren fått sin publik att tro på utomjordingar och återupplivat dinosaurier, gjort oss rädda för badplatser och påmint om krigets fasor, har efter 50 år bakom kameran ännu aldrig gjort en renodlad kärleksfilm eller en musikal. Förrän nu. Någon gång måste vara den första, och skulle det också råka bli den sista, då är det ju lika bra att hugga in på en av genrens allra största klassiker. Så bestämde han sig för att "West Side Story", scenmusikalen från 1957 som blev film några år senare, ska filmatiseras för en ny generation.

Denna medryckande musikal utspelar sig på 50-talet i invandrartäta Manhattan-kvarter, med fokus på rivaliteten mellan Jets och Sharks. Två hårpomadsglänsande, motoroljestinkande grabbgäng som löser sina konflikter med knytnävar och glåpord och ger polisen ständig huvudvärk.

Jets är barn och barnbarn till polacker och irländare som flytt till USA några generationer tidigare, men ser sig själva som äkta jänkare. Sharks är puertoricaner med både sin hudfärg och brytning emot sig. Vad båda gänget har gemensamt är en oförklarlig kärlek till sina rivningsklara kvarter och en stark plikt att värna om sitt revir. Maktkampen om gatorna blir allt mer intensiv och blodig. Spänningarna ökar, och en stor sammandrabbning är runt hörnet. Men mitt i våldet blomstrar också kärleken på mest oväntade vis.

Bland dessa piruettande, hormonstinna och bångstyriga unga trubbelmakare möts Tony och Marias blickar och världen stannar av. Han har varit ledare för Jets, hon är syster till ledaren i Sharks. En relation under dessa förutsättningar låter dödsdömd, men de kan bara inte sluta sjunga om varandra. Två ungdomar från skilda världar och en förbjuden romans - en tidlös pojke-möter-flicka-saga tar sin början. Hopplöst uttjatat eller evigt romantiskt?

"West Side Story" är inspirerad av William Shakespeares klassiska "Romeo & Julia", alla kärlekssagors urmoder, så även om du missat originalfilmen från 1961 har du antagligen stött på ett antal snarlika berättelser på film genom åren. Det är svårt att komma ifrån att historien som berättas inte är speciellt nyskapand - om än säkert stark och effektiv för unga tittare som upplever den för allra första gången.

Han man blivit cynisk på äldre dar, eller är vi numera för bortskämda med filmer som skildrar kärlek mer nyanserat och realistiskt? Visst kan man argumentera för att musikaler alltid har varit lite ytliga, och kanske ligger det just deras charm i den där lättsamma, bekymmersfria synen på kärleken.

Men ska publiken förväntas tro på kärlek vid första ögonkastet, den typen av naiva tonårsförälskelse som bara finns på film, som får en att sjunga serenader på brandtrappan och planera för ett helt liv tillsammans efter en enda kväll ihop, då krävs det något mer än två söta skådisar i vacker ljussättning. Då behövs en stark personkemi mellan huvudpersonerna, och där brister det mellan Andel Elgort och Rachel Zegler. Mitt problem med Spielbergs "West Side Story" är att jag inte köper hans version av Tony och Maria som ett par.

Ansel Elgort saknar den där energin, charmen och gnistan som jag vill se i en leading man. Han känns något malplacerad bland de övriga i ensemblen, som uppenbart har mer musikalvana. Motspelerskan Rachel Zegler är söt och kan sjunga, och det räcker visserligen långt i Hollywood (hon syns snart också som Disneys Snövit), men visar ingen spännande bredd som skådespelare utöver det.

Vill man se begåvade stjärnor får man istället vända sig till birollerna. Där finns fantastiska prestationer från exempelvis Mike Faist som Tonys bäste vän Riff, Ariana DeBose som kaxiga Anita, och inte minst veteranen Rita Moreno som butiksägaren Valentina. (Moreno vann en Oscar för sin roll som Anita i den äldre filmen, och det är en kul bonus för fansen att återse henne här i en omskriven roll som ursprungligen tillhörde "Doc".)

Trogna fans kommer upptäcka fler små ändringar. Spielbergs trogne manusförfattare Tony Kushner ("München" och "Lincoln") har försökt utveckla och fördjupa vissa karaktärer samt göra historien mer relevant för vår tid, utan att för den skull modernisera filmen alltför mycket. Spielberg står kvar i samma tidsera och miljö, och filmar sin "West Side Story" som om den gjordes förr i tiden. Den är en absolut njutning att se på. Scenografin med tegelhusen, de tidsenliga butiksfasaderna, varenda sandkorn ligger rätt. Kostymerna där minsta färgval verkar noga genomtänkt. Är det något som imponerar på mig i denna nyversion av "West Side Story" så är det hur jäkla snygg filmen är! Det här är en mästare i sitt rätta element.

Att Spielberg har fått en fantastisk låtskatt på köpet skadar inte heller. Sångerna, lika medryckande och vackra som de är underhållande skrivna, visar upp den framlidne textförfattaren Stephen Sondheims ojämförliga begåvning med ord och musik.

Här finns tidlösa teman som definitivt många kan känna igen sig i. Tonåringarnas splittrade syn på världen för 60 år sedan är inte så annorlunda mot idag. Där en del sjunger hoppfullt om den amerikanska drömmen, väljer andra en cynisk inställning till en värld där de vita och rika styr och de själva saknar framtidstro. Att Jets och Sharks är gjorda av samma skrot och korn är ju plågsamt uppenbart för alla utom möjligen dem själva, då de är alltför upptagna med att försvara sitt barrio.

Lin-Manuel Mirandas "In the Heights" som kom tidigare i år är även den starkt influerad av "West Side Story", och visst finns flera likheter, från tematiken om att skapa sig ett hem i ett främmande land till explosionen av färg och energi när det spontandansas på gatorna. Här väljer dock Spielberg bort de snabba klipp som en annan otålig regissör kunde ha valt att falla tillbaka på. Istället låter han långa kamerasvepningar fånga koreografin i all dess prakt. Hans häftiga, storslagna musikalnummer andas old school Hollywood.

"West Side Story" är i händerna på Spielberg är en prålig, publikfriande och passionerad kärleksförklaring till ungdomen och kärlekens makt. En storslagen produktion med hjärtat i varenda detalj, och - trots ovan nämnda brister som jag tyvärr inte kan blunda för - en visuell dröm för en cineast. Håll Oscarsstatyetterna redo! Såna här filmer görs inte längre.
| 4 december 2021 14:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
Mästerregissören Steven Spielberg som ligger bakom klassiker inom såväl SciFi-genren med “E.T. the Extra-Terrestrial" och “Jurassic Park” som mer verklighetsbaserade draman som “Schindlers List” och “Saving Private Ryan” har nu testat nytt territorium i musikalens värld och regisserat Broadway-musikalen “West Side Story”. Den filmen har jag nu sett på bio och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte, men först lite om filmens handling. Steven Spielberg tar sig an den framgångsrika Broadway-musikalen från 1957 som är en berättelse om ungdomlig kärlek och gängrivalitet i 1950-talets New York. De rivaliserande gängen Jets (bestående av europeiska invandrarkillar) och Sharks (bestående av puertoricanska killar) slåss om herraväldet över Upper East Side i 50-talets New York samtidigt som en omöjlig kärlekshistoria uppstår mellan Tony (Ansel Elgort) och Maria (Rachel Zegler). Jag har länge hoppats på att regissören Steven Spielberg skulle gå tillbaks till sina rötter att leverera en SciFi-film där allt faller på plats som i klassikerna “E.T. the Extra-Terrestrial" och “Close Encounters of the third Kind”. Han har lyckats för några år sedan med Tom Cruise filmerna “War of the worlds” och “Minority Report” för att sedan ge sig in på att hylla 80 och 90-talets populärkultur i filmen “Ready Player One” ganska nyligen. Det blev också en misslyckad filmatisering av Roald Dahls ungdomsbok “The BFG” och några tråkiga verklighetsbaserade draman i krigstider. Nu ger han som sagt sig in i en av honom outforskad genre. Musikaler med spektakulära dans och sångnummer. En sida man inte anade att man skulle få se hos honom. Dessutom visar han prov på att kunna ge liv åt en romantisk kärlekshistoria. Man märker verkligen av hans kärlek till det visuella med dess detaljrikedom. Få gånger har 50-talets slumkvarter i New York gestaltats så vackert och estetiskt tillrättalagt som i den här fina musikaliska historian. Och det är just en musikal. Så faktafel behöver man inte leta efter. Det är ingen historisk dokumentär. Bara en fin kärlekshistoria med gängrivalitet som grundram. Filmens styrka är skådespelaren Ansel Elgort som spelar Tony. Hans energifyllda skådespeleri och kaxiga aura har jag länge beundrat. Första gången jag såg honom var i det lågmälda och fina dramat “The Fault in Our Stars” där han var den ena parten i ett förälskat cancerdrabbat par. Redan i den filmen imponerade han och jag önskade att han skulle får rollen som Han Solo i den icke så framgångsrika spin-off filmen om den karaktären. I “West Side Story” visar han att han trots brist på erfarenhet av sång kan leverera som musikalstjärna. Rachel Zegler som spelar hans stora kärlek Maria har mer sångerfarenhet, är vacker att titta på och har även blivit castad i rollen som “Snövit” i Disneys kommande live-action version av den sagan. Att hon har talang märks tydligt. Och det är just kemin mellan henne och motspelaren Ansel Elgort som lyfter filmen till höga höjder. Deras duetter tillsammans ger gåshud och deras kärlek känns trovärdig. Men även birollsinnehavarna gör bra ifrån sig i både dans och sång. Inga direkt kända namn finns där mer Rita Moreno som butiksägaren Valentina. Moreno var även med i en äldre filmatisering av musikalen och hon briljerar i sina scener. Detsamma gör kärleksparets respektive vänner i de olika gängen. Filmmusikalen “West Side Story” kan starkt rekommenderas om man gillar musikaler och romantik. Historien känns ifrån starten uppenbart inspirerad av William Shakespears “Romeo och Julia”. Det handlar om förbjuden kärlek som uppstår mellan två personer i rivaliserande gäng. I det här fallet puertoricanska och europeiska invandrarkillar. Och att Tony är en amerikan vilket komplicerar det hela ännu mer. Fejder mellan olika kulturer och de missförstånd som kan ske är med andra ord det som färgar den här historien. Och mitt i allt detta växer kärlek mellan en vit kille och en färgad tjej fram. Man får både uppleva glädje och sorg. Allt är kryddat med ljuv musik och bra skådespelarprestationer i ett visuellt vackert stadslandskap med smutsiga slumgator och brandstegar där det dansas och sjungs. Romatik vidareutvecklas dessutom på en brandstege utanför ett fönster i scener som är som direkt hämtade ur “Romeo och Julia. Jag blir helt och hållet tagen och charmad av den söta kärlekshistorian även om jag inte känner att den är direkt nyskapande. Jag tycker även att Steven Spielberg visar sin kärlek för genren och levererar som regissör. Och jag älskade hur Stephen Sondheims vackra musikallåtar framförs. Så väl de romantiska låtarna som de inne inne i en klädbutik bland skyltdockor där filmens kvinnor sjunger om de amerikanska drömmar de har. Och männen levererar även i sina sånger på slummens gator. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “West Side Story”.
Läs mer