Wallander - Hemligheten (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
11-årige Johannes hittas död i en bergsskreva, våldtagen och ihjälslagen. Kriminalinspektör Stefan Lindman är via skytteklubben vän med offrets pappa och informerar honom om mordet. Pappan kräver nu att Stefan får fatt i den skyldige, något som Stefan ger sitt ord på.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WALLANDER - HEMLIGHETEN

Lyckad avslutning på en medioker serie

”Hemligheten” är den trettonde och sista filmen i den nya Wallandersviten som inleddes med ”Innan Frosten” för nästan två år sedan. Det finns två ting som är utmärkande för de filmer som ingår i serien och som samtidigt skiljer dessa från de filmalster som brukar räknas till den, i brist på bättre ord, gamla Wallanderserien. För det första att Kurt Wallander gestaltas av Krister Henriksson och inte av Rolf Lassgård. Och för det andra att de nya Wallanderfilmerna inte, med undantag av ”Innan Frosten”, är baserade på Henning Mankells kriminalromaner. Däremot har Mankell varit med och utformat manuset till några av dessa filmer, bland annat till ”Hemligheten”.

En ung pojke hittas mördad. När det visar sig att han blivit utsatt för systematiska övergrepp, får fallet en personlig prägel för Stefan Lindman (Ola Rapace). Men eftersom han är misstänkt för misshandel av en gärningsman från ett tidigare fall, tvingas han att gå på tjänsteledighet. Detta vägrar Stefan att acceptera, så medan Linda (Johanna Sällström) och Kurt Wallander (Krister Henriksson) håller i den ordinarie utredningen, bedriver han en privat mördarjakt.

Istället för att lämna biografen likgiltig respektive missnöjd som jag gjorde i fallet med ”Innan Frosten” och ”Mastermind”, blev jag denna gång berörd. Och när jag sitter och skriver denna recension flera timmar senare har jag fortfarande inte lyckats skaka av mig den obehagliga och sorgsamma känslan som genomsyrar filmen. En relevant fråga i detta fall är varför just denna film gör en sådan upplevelse möjlig när varken ”Innan Frosten” eller ”Mastermind” lyckades med det. Tja, jag skulle kunna vara cynisk och skriva att om någon har som ambition att beröra sin filmpublik emotionellt, är det ett enkelt och resultatgivande knep att ta med inslag som barnövergrepp och oväntade dödsfall. Eller så skulle jag kunna vara finkänslig och skriva att det är ett välskrivet manus och goda skådespelarinsatser kombinerat med ett tydligt samhällsengagemang hos författarna som ligger bakom de framgångar som ”Hemligheten” har skördat inom detta område. Var finns då sanningen? Där den vanligen brukar finnas. Mitt emellan.

Oavsett vilket, det råder ingen tvekan om att jämfört med de två tidigare nya Wallanderfilmerna som visats på den vita duken är ”Hemligheten” ett riktigt lyft och är utan konkurrens den bästa filmen i hela serien. Förmodligen har filmmakarna lärt sig av de tidigare begångna misstagen och därmed slipper vi nu se dåliga karaktärsteckningar, ljumma skådespelarinsatser och en stundtals seg handling som dessutom är fylld med en mängd ologiska element. Vilket verkligen är upplyftande

Dock finns det en sak som drar ner betyget. Och det är alla de frågetecken som handlingen skapar men inte rätar ut. Nu är jag inte av åsikten att filmmakarna skall hålla åskådaren i handen och komma med detaljerade förklaringar till filmens samtliga scener och instruktioner om vilka tolkningar som skall göras. Men i fallet med ”Hemligheten” beror inte denna informationsbrist på att manusförfattarna och regissören ville aktivera publikens grå celler utan på att filmen inte är tillräckligt bearbetad och fått för lite tid att förfoga över.  

Trots att ”Hemligheten” på ett tydligt och för filmvärlden modigt vis sätter punkt för det som utgjorde kärnan i den nya Wallanderserien, har Krister Henriksson uttalat sig om att han inte ställer sig främmande inför förslaget att producera en ytterligare serie filmer. Jag hoppas dock på att de ansvariga filmmakarna är av åsikten att man skall sluta när man är på topp. Och trots att jag flitigt följt den nu avslutade serien, är jag tveksam till om jag överhuvudtaget skulle bry mig om en eventuell ny. För när femtio procent av anledningarna till att jag såg Wallanderfilmerna har försvunnit i och med slutet i ”Hemligheten”, skulle det känns ganska meningslöst att bänka sig inför ytterligare tretton filmer.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Användare borttagen
Håller med recensenten:
"Lyckad avslutning på en medioker filmserie"
Den var faktiskt spännande  för att vara Wallander
Stabil 3:a

Veckans populära filmer

Visa fler