Walk Hard: The Dewey Cox Story (2007)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Parodi på succén ”Walk the Line”: John C. Reilly spelar den fiktiva musiklegenden Dewey Cox som satsar på drömmen om ”sex, drugs and rock´n roll”.  Han är fast besluten om att förändra världen med sina låtar, och på vägen dit ligger han med 411 kvinnor, gifter sig tre gånger, får 22 barn, blir vän med både Elvis och The Beatles, blir beroende av alla droger som kommer i hans väg och slutligen blir han kär i den eviga körsångerskan, Darlene.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WALK HARD: THE DEWEY COX STORY

Ett onödigt långt rockklyschemaraton

”Walk Hard” är en total parodi på precis alla filmatiseringar av rockstjärnors livsöden man någonsin sett på filmduken. Åtminstone känns det så. De mest uppenbara referenserna är förstås de som görs till Johnny Cash och ”Walk the Line”, som frun som blir lämnad hemma med barnen och förälskelsen i bakgrundssångerskan. Men i den fiktiva rockstjärnan Dewey Cox blekfeta lekamen har filmmakarna klämt in alla tänkbara och otänkbara rockklyschor att ironisera över och de testar verkligen gränserna. Gränserna för vad Dewey tål innan han exploderar och för vad publiken kan smälta. Eller orkar smälta. Välkomna till rockklyschemaraton. Uppskattad tid för målgång: 1 timme och 36 minuter.

Som liten pojkvasker på Alabamas bördiga slätter råkar Dewey Cox (John C. Reilly) en dag av misstag slica itu sin helgonaspirerande bror Nate med en machetekniv. Dewey blir så chockad att han tappar sitt luktsinne. Den tappra broderns sista önskan blir att den hittills medelmåttige Dewey nu ska axla allt ansvar och göra något betydelsefullt med sitt liv. Skulden och sorgen Dewey känner över sin brors öde gör att han plockar upp gitarren och sjunger ut sina blues som om han aldrig sysslat med något annat. När pappan dessutom i tid och otid påminner Dewey om att ”The wrong kid died”, flyttar Dewey som 14-åring hemifrån för att göra musikkarriär.

Tragisk barndom, check. Missförstått geni, check.

Och checklistan fortsätter. Dewey gifter sig med sin tonårskärlek, får ett skivkontrakt och handfasta karriärtips av Buddy Holly. Han hamnar i dispyt med Elvis, sjunger blues, folkrock, soul, rock n’ roll, tuggumipop (ja vilken genre bemästrar inte detta musikaliska geni?), får femtielva barn men umgås hellre med sin apa. Han blir kär i bakgrundssångerskan Darlene (Jenna Fischer), provar sjuttielva droger, träffar Beatles i Indien (filmens kanske absolut roligaste scen!) och så vidare.

Vissa skämt är riktigt komiska, som den återkommande scenen där Dewey är evigt dömd till att hitta sin trummis Sam (Tim Meadows) bakom stängda toalettdörrar testandes gud vet vilka droger som han bestämt avråder Dewey från att prova (”You definitely don’t wanna try this”). Trots, eller tack vare antidrogpropagandan faller han naturligtvis dit varje gång. Men även de bra skämten drivs ofta onödigt långt. Det blir för mycket av det goda helt enkelt. Vissa scener pushar man tills den sista mikroskopiska droppen av ironi har klämts ur dem, ända tills filmen skriker av smärta.

”Less is more” tänkte uppenbarligen inte regissören Jake Kasdan och producenten Judd Apatow när de tillsammans skrev manuset och den som förväntar sig något i stil med ”Supersugen” eller ”40 Year Old Virgin” får nog tänka om. Det som är speciellt med Apatow är hans förmåga att kombinera riktigt obscen och härlig over the top-humor med allvar. Det har han inte gjort denna gång, utan ”Walk Hard” för snarare tankarna till någon bröderna Farrelly-komedi, vilket inte nödvändigtvis är ett dåligt betyg. Det är bara helt enkelt inte Apatow som man är van vid att se honom.

Lina Jokelainen Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
lindersson
Lite för töntig för min smak. Har sina stunder dock, men det räcker inte mer än till en tvåa i betyg.
Lebowski
Bättre än förväntat, det blev en komedi med både träffande parodier och en härligt skruvad genomgång av rockhistorien. Slår filmen den parodierar med råge!
magiul
Egentligen är filmen värd fyra för att den är så snyggt gjord, så klockren i sin musikhistoria och för att John C. Reilly är så oerhört bra i huvudrollen. När det sedan flödar av kända komiker i små biroller överallt ger det lite extra krydda så fyran borde sitta som en smäck. Men vissa saker stör lite. Kristen Wig lyckas med konststycket att inte alls vara rolig och även om mycket av storheten ligger i att de lyckas få med så många klyschor så kunde någon sparats på vägen. Hur som helst så är det en enormt rolig film, men en självlysande John C. Reilly i huvudrollen och gjord på ett så övertygande sätt att den sätter senare års så populära Friedbergparodier ännu längre in i skamvrån. Det är så här parodier ska vara! Vansinnigt stark 3/5.
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler