Utvandrarna 2021

Jag minns att jag var optimistisk för sex år sen när man utlyste att man skulle göra en ny filmatisering av "Utvandrarna". Även om jag älskar Jan Troells filmer "Utvandrarna" och "Nybyggarna", så ser jag mig som öppen för vissa nya tolkningar. T.ex. så fanns det en sak som den nya filmatiseringen kunde göra bättre än den förra: Småländskan. När Jan Troell skulle göra sin film, ville författaren Vilhelm Moberg att alla skådespelare skulle tala rikssvenska. Regissören, i all sin genialitet, gick inte med på detta utan lät varje skådespelare tala sin egna dialekter, fast med tungrot. Ingen perfekt småländska, med andra ord, men något som skulle kunna korrigeras med en nyinspelning. Med Daniel Espinosa i registolen och Peter Skavlan som manusförfattare såg det ut som att det var vad vi skulle få. Tyvärr var det den vägen som regissören Erik Poppe och manusförfattarna Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig skulle ta. Jag störde mig på att såna klassiska repliker som t.ex. "Vi är de goaste vänner", inte sades på småländska. Det är ett grovt fel från regissörens sida, och den åsikten står jag för. Hoppas även att ni som vill se den här filmen, inte tyckte om någon av de manliga karaktärerna från boken eller de förra filmerna, för alla är antingen grovt förminskade, eller borttagna helt ur historien, tillförmån för scener där Kristina och Ulrika plaskar i badkaret. Bland det första i filmen som sägs om Karl-Oskar är att han är högmodig, och visst är karaktären Karl-Oskar något högmodig, men här är det draget upp till max, så pass så att han är väldigt osympatisk. Uppenbarligen verkar vissa tro att Kristina hade en för liten i filmerna från 70-talet. Först förstod jag inte vad de pratade om, men nu förstår jag... Alla de som var rädda för att den här filmen skulle vara väldigt PK, hade ganska rätt. Den är oerhört PK. Gud nåde att man visar indianerna i ett dåligt ljus. Som de är nu är de bara ett exotiskt inslag i filmen, men gör inget betydande. Jag tror att jag inte känner samma avskildhet från verkligheten i denna som jag gjorde i de förra filmerna. När utvandrarna i den här filmen drar svengelska repliker, känns det inte som dagens svensk-engelskt-blandade slang. Det tar en verkligen ur filmen. Jag minns i de förra filmerna hur mycket tid som lades i att visa eländet i Sverige i mitten av 1800-talet, hur socken såg ut, de religiösa förföljelserna, missväxten etc. Då filmskaparna denna gång ska fylla alla de fyra, tjocka böckerna av Vilhelm Moberg i en 2,5 timme lång film, ges detta inte tillräckligt med utrymme. Eländet i Sverige känns inte tillräckligt nog för att det ska kännas troligt att denna familj ska resa till Amerika. Det blir, med andra ord, en medioker filmatisering. Hade man bara filmat första boken (som var den ursprungliga planen) hade man kanske kunnat ge mer utrymme för detta, men som det är nu så skulle man nödvändigtvis tränga in en historia som kräver ca. 4-5 timmar att berättas i en 2,5 timme lång film. De manliga karaktärerna reduceras till en film som lutar åt "Female empowerment" så mycket att när filmen slutar, och man ser flera bilder på dagens flyktingar, känner jag att flyktingsituationen inte utforskades tillräckligt. Istället är Ulrika en modern kvinna som säger "Du måste stå upp för dig själv, kvinna". Jag försökte tänka om det berodde på att det var en ny version av en film som jag älskat så länge, men nej. Jag var taggad på de två senaste rebooterna av "Jönssonligan" och jag vill se Tomas Alfredsons nya version av "Bröderna Lejonhjärta". Jag ser mig själv som öppen för vissa nytolkningar. Men "Utvandrarna 2021" valde att fokusera på fel saker och berätta en för stor historia i en för liten film, att jag inte kan rekommendera den. Karl-Oskars och Kristinas kärlekshistoria väger mindre för filmskaparna, än Kristinas relation till sin mamma, känns det som, och det är inte "Utvandrarna" för mig. Bra skådespel (tycker dock att någon annan än Tove Lo hade kunnat spela Ulrika) och vackra kostymer. Men det tänkte jag på när jag satt i biografen: Kostymerna ska inte vara vackra i "Utvandrarna", de ska vara nedsmutsade, lortiga, slitna. Lisa Carlehed var bra. Men manuset var mediokert och en anna regissör hade behövts. Kanske Espinosa hade gjort det bättre. Mitt betyg blir 2/5.

Vilhelm Mobergs böcker om det Amerikaemigrerande paret Karl-Oskar och Kristina har nu fått en ny filmatisering med titeln “Utvandrarna”. Den filmen har jag nu varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Hemma på gården i Småland ser Kristina (Lisa Carlehed) och Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) hur livet sinar. I väst, över det stora havet, hörs berättelser om en ny värld. Om en chans att börja om. Om chansen till ett nytt bättre liv. Ett hopp tänds och Kristina och Karl-Oskar lämnar Sverige och beger sig på en resa utan återvändo. Som född och uppvuxen i Karlshamn har jag åtskilliga gånger bevittnat Utvandrarna monumentet som står placerat nere vid havet i Karlshamn. Denna staty föreställer inte Karl-Oskar och Kristina trots det är många som kallar statyn för just Karl-Oskar och Kristina. Konstnären Axel Olsson som är upphovsmannen till konstverket har däremot hämtat inspirationen ifrån Mobergs Utvandrar-serie och den gestaltar alla de emigrerande svenskar som sökte lyckan borta i Amerika under den tidsepok då Karl-Oskar och Kristina begav sig till Amerika för att skapa sig ett nytt liv. Så utan att ha läst böckerna eller sett Jan Troells äldre filmatisering så känner jag som Karlshamnsbo att jag har lite av en relation till den här historien. När vi den här gången får ta del av historien om Karl-Oskar och Kristinas resa till ett nytt liv i Amerika så är det skildrat mer ur Kristinas perspektiv än tidigare. Filmatiseringen avhandlar alla böckerna Vilhelm Mobergs boksvit. Att alla böckerna avhandlas i en och samma film upplevde jag som lite problematiskt. Detta innebär att vissa partier som kan ha varit viktiga för berättelsen har fått prioriteras bort för att hinna få med så mycket som möjligt i en kortare helhet. Samt känns det lite konstigt att karaktärerna vi får följa som innan emigreringen är bosatta i Småland pratar rikssvenska istället för småländska. Men utöver detta så tycker jag att filmatiseringen är väldigt lyckad. Det är fin historia man får bevittna. Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed är riktigt bra som Karl-Oskar och Kristina. Och Tove Lo som spelar en emigrerande kvinna som paret blir vän med under resan gör en mycket färgstark och minnesvärd gestaltning av den karaktären. Filmen är väldigt visuellt vacker då den tar oss med till steniga och karga småländska landskap och vackra vyer ifrån ett proffsigt iscensatt Amerika som det kan tänkas ha sett ut på den tiden. Den vackra kärlekshistorien och resan för att skapa ett nytt liv i nya kontinenter är spännande att ta del av. Filmens två och en halv timmes långa speltid blir därför aldrig seg eller innehållslös. Det känns bara lite som att berättelsen rusar på i lite för snabb takt och att det är mycket i historien som utelämnas. Men på det stora hela lever filmen upp till alla de förväntningar jag hade och allt gestaltas med värme, lite humor och romantik. Sammanfattningsvis så blev filmen “Utvandrarna” den storfilm som man hade längtat efter se under hela det året som gått. Jag kan starkt rekommendera filmen “Utvandrarna” som bör ses på bio för att upplevelsen ska förstärkas. En stark femma av fyra möjliga är mitt betyg till filmen “Utvandrarna” som jag ser som en av de bästa svenska filmerna som har kommit på bio ut under år 2021.