Regissören har valt att slå samman Vilhelm Mobergs bokserie till en och samma filmatisering. Därmed strider han mot rådande trend att stycka upp en ensam roman i flera maratonfilmer. Jag förespråkar vanligtvis normbrytare, men detta konststycke medför till en början viss irritation.
Manusförfattarna har plockat ut de mest emotionella scenerna ur böckerna och koncentrerat dem till ett sentimentalt montage på bekostnad av tempus och tempo. Familjen Nilssons resa till hamnen Karlshamn får agera bakgrund mot den kämpiga tid de först uthärdat i Korpamoen. Genom tillbakablickar ges en synopsis av de vedermödor och nederlag som resulterat i deras beslut att utvandra. Upplevelsen är skumpig, liksom den häst-och-vagnfärd de begett sig ut på, men lyckligtvis är den slutligen väl värd besväret. För när de satt fot på fast mark igen rätar tidslinjen ut sig och blommar ut till fullo. Liksom det äppleträd Lill-Märta fört mig sig hela vägen till Amerika(t).
Filmens fokus på Kristinas (Lisa Carlehed) inre och yttre resa tillåts saktmodigt växa fram. Emellanåt svävar fotot ut i väl många smäktande närbilder. Det är som att vi får skåda manusförfattarnas kamp med att tränga in i hennes psyke. Möjligen kan dessa tolkas som en flört åt 70-talets estetik, men fungerar mer påträngande än inkännande. Likväl är valet av fokus briljant. Detaljer från livet som flyende mor målar upp en stark bild av de prövningar och den glädje som många kvinnor har erfarit genom historien. Kristinas liv ramas in av en ständigt växande mage, av skrikande bebisar och lyckligt ovetande småbarn. Av ångesten att ropa efter dem i ett vimlande folkhav som på ett ögonblick kan rycka deras små liven ur hennes händer. Av smärtan att föda på ett stengolv i ett ofärdigt träskjul. Och gråten är hos mig ständigt närvarande.
”Utvandrarna” lyckas med konststycket att förkroppsliga moderskapet. Det är blodigt, svettigt och fyllt av tårar. Senast en skildring på liknande tema berörde mig på djupet var ”Room”. Och för en stund vill jag skylla på min pms. På de hormoner som virvlar runt i kroppen. Hur de möjligen gör mig överdrivet emotionell. Men i stället bestämmer jag mig för att synkronicitet inte kunde varit passande.
Vid Kristinas sida blomstrar likaså Ulrika i Västergöhl (Tove Lo), socknens glädjeflicka, som också hon önskar sin dotter en bättre framtid. Genom moderskapet finner de en vänskap som sträcker sig bortom Kristinas gudfruktiga övertygelser. Prästfrun Judith (Sofia Helin) däremot, en madonnan/jungfrun-stereotyp, är oförstående inför Kristinas val, fången i patriarkatet. En spännande tolkning som ger ytterligare djup till berättelsen.
”Jag visste inte då var du började och jag slutade” säger Kristina om sin egen mor, i de första brev hon skriver till henne. Liksom rötterna hos äppleträdet hon fått med sig från familjegården är skiljelinjen mellan hemmet, släkten, jorden och jaget lika väl sammankopplade som trädets rotsystem, nerver.
Det finns mer att säga om de förtrollande naturbilderna, mötet mellan infödda och nyinflyttade mödrar, om de autentiska kostymerna och de emellanåt övermäktiga (och bitvis onödigt) smäktande stråkarna, men filmen är främst ett kärleksbrev till alla mödrar. Till alla dem som valt att plantera om sina rötter i hopp om att ge barnen ett bättre liv. Trots vetskapen om att frihet är dödlig. Liksom moderskapet. Denna version skiljer sig markant från Jan Troells boktrogna filmatisering, men det gör den också (trots sina brister) till en potentiell mödrarnas ”Braveheart”, eller ”Gladiator”. Bara att blodsutgjutelsen är en annan än på slagfältet.
För precis som Kristinas dotter poängterar är det modern som är den modigaste av dem. Därför att det av henne krävs en helt annan uppoffring och djärvhet att stå upp för sig och sina barn, att flytta deras rötter till främmande mark för att finna sin egen väg och inte längre vara fängelse i någon annans frihet.
