Tully 2018

Drama Komedi
USA
96 MIN
Engelska
Tully poster

Synopsis

Trebarnsmamman Marlo får hjälp av sin bror som anlitar nattnannyn Tully åt henne. Marlo välkomnar avlastningen, och den energiska, ovanliga Tully kommer att påverka hennes liv på helt oväntade sätt.
Ditt betyg
3.6 av 8 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Tully
Biopremiär
18 maj 2018
DVD-premiär
17 september 2018
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

20 april 2018 | 10:00

Ocensurerat men finstämt om mammakroppen och kvinnlig vänskap

”Tully” är en intim och osminkad skildring av det sisyfos-arbete som kan utgöra vardagen för en nybliven småbarnsmamma. Den är även en hyllning till ett oväntat systerskap, och om man tycker om när Ron Livingston ser ut som en skamfylld labrador väntar en högtidsstund.
Med två ungar i förskoleåldern väntar medelklassparet Marlo (Charlize Theron) och Drew (Ron Livingston) sitt tredje barn. Omständigheterna kring den förväntade nedkomsten är inte superharmoniska. Parets befintlige son lider av en odiagnosticerad autismspektrumstörning och är som en följd av detta på väg att bli utkickad från skolklassen av sina överarbetade lärare. Dessutom visar Marlo själv varningstecken på samma sorts utmattning som övergick i depression efter den förra graviditeten.

Detta föranleder hennes stormrike och annars odrägliga brorsa att gripa in. Han erbjuder sig att anställa en så kallad ”night nurse” åt Marlo när barnet väl är levererat, alltså en barnsköterska som avlastar den nyblivna mamman nattetid under den första månaden. Att släppa in en främling i den intimsfären är otänkbart för Marlo, och även om Drew är försiktigt positiv till upplägget så avvisas förslaget bestämt. Men väl hemma från sjukhuset blir vardagen snart övermäktig. Med sin nyfödda dotter på armen bågnar Marlo under en tillvaro nedtyngd av blöjbyten, skrikande ungar och konstant stress. Efter en särskilt påfrestande dag kapitulerar hon och ringer efter nattsköterskan.

Som alltså heter Tully (Mackenzie Davis) och visar sig vara ett spirituellt och fritänkande yrväder i tjugofemårsåldern. Efter en initial misstänksamhet mot den naturkraft som plötsligt ansvarar för hennes dotter under hälften av dygnets timmar släpper Marlo garden fullkomligt. De två kvinnorna ingår snart ett närmast symbiotiskt förhållande som får Marlo att leva upp som en tonåring. Det handlar inte bara om den rent fysiska närhet som blir en naturlig konsekvens av det delade bebisansvaret, Tully själv är en säregen, viljestark person som trotsar samhällskonventionerna på vad som förr i tiden hade kallats hippemanér. Marlo utmanas och inspireras på en nivå som får henne att allvarligt rannsaka sig själv och de livsval hon har gjort.

Var håller Drew hus när allt det här utspelar sig, frågar vän av ordning och skandinavisk jämställdhet. Paret har den arbetsfördelning som för många familjer blir den logiska följden av USA:s obegripligt snåla lagstiftning kring föräldraledighet (tolv veckors obetald). Medan Marlo är överhopad med markservicen i hemmet jobbar Drew häcken av sig på kontoret. Väl hemma ansvarar han för läx- och sagoläsning, och den sena kvällen tillbringas i sängen framför Xboxen, bredvid sin sovande fru.

Upplägget problematiseras inte i filmen, och då man uppenbarligen inte har haft för avsikt att framställa den hygglige och lätt undergivne Drew som ett distanserat svin är det lite märkligt att det äkta paret inte vid något tillfälle sätter sig ned och pratar ordentligt med varandra. Deras kommunikationsproblem verkar inte överdrivet kritiska, deras slentrianinfekterade äktenskap skildras som starkt i grunden. Drews blinda fläck för sin hustrus uppenbara vedermödor och senare personlighetsförändring rimmar helt enkelt inte helt med hur karaktären är skriven i övrigt.

Men så är Drew också en bakgrundsfigur i allra högsta grad. ”Tully” är en film som handlar om moderskapets vedermödor, och stora kollektiva ansträngningar har gjorts för att förmedla en realistisk bild av det åtagandet. Här framhålls den lustdödande rutin som snabbt blir legio för många småbarnspar, bristen på lyxig egentid illustreras på ett stillsamt humoristiskt vis, vresiga smågräl avhandlas träffsäkert som energidränerande bagateller.

En osminkad och hålögd Charlize Theron lufsar omkring som en zombie med kvarblivna extrakilon efter graviditeten, synliga bristningar och mammablöjor. Hon är lättretlig och stundtals närmast livstrött. Ett sådant porträtt är bisarrt nog relativt ovanligt i Hollywodproduktioner, och det är detta höga autenticitetsanspråk, kombinerat med en genuin humanism som är filmens verkliga behållning. Medproducenten Theron har själv varit drivande i att inga ”fula” detaljer ska sminkas över vad gäller mammaporträttet. Hon är också lysande i rollen.

Manusförfattaren Diablo Cody och regisserande Jason Reitman har firat triumfer ihop förut, särskilt med hyllade dramakomedin ”Juno” (2007), som ju också behandlade graviditetsdramatik. Tillsammans har de ett fint öra för dialog och intagande personporträtt som i bästa fall tål en viss nyansering. Tyvärr kör man den här gången i diket mot slutet med en verkningslös twist, och känslan dröjer kvar att det blir en del utfyllnad efter att filmens grundpremiss – ett realistiskt porträtt av en mörbultad småbarnsmor och vänskapen med älvlika Tully – har presenterats. En fin idé som kavlats ut till en långfilm med bästa tänkbara intentioner.

För alla som har tröttnat på perfekt sminkade superfilmmorsor med getingmidja, som skuttar ut från BB och direkt in på advokatbyrån för att sedan jonglera livspusslet med förbundna ögon är dock ”Tully” ett effektivt motgift. En reality check, som de säger i landet med tolv veckors obetald föräldraledighet.
| 20 april 2018 10:00 |