Möt Cindy Stenberg – filmskaparen som vill ta svensk skräck till nästa nivå

MovieZine pratar med en av Sveriges mest lovande skräckfilmsregissörer, Cindy Stenberg, om barndomens film-minnen, hennes skapandeprocess och den ständiga kampen för finansiering och representation.

Publicerad:

Från dröm till distribution – möt Cindy Stenberg, skräckregissören som kommer ge dig mardrömmar.

35-åriga Cindy Stenberg från Kiruna älskar skräck och är sedan 2019 en stark röst inom svensk genrefilm. Hennes estetiska kompass är tydlig och många verk är influerade av mästare som Tim Burton (”Edward Scissorhands” 1990), Mike Flanagan (”The Haunting of Hill House” 2018) och Ari Aster (”Hereditary” 2017, ”Midsommar” 2019).

Samtidigt kännetecknas Cindys filmer av hennes egna unika visuella stil, som med uppfinningsrika och kulturellt präglade kostymer, genomtänkta miljöer och smarta budgetlösningar, skapar en atmosfär som är lika kuslig som förtrollande. 

Idag (måndag den 22 september) medverkar Cindy live på scen i showen Monstermåndag (en del av satiriska humorpodden Inaktuellt) på Scalateatern i Stockholm. Ståupparen och självutnämnde monsterdiggaren Hans Brontén leder eventet och lovar en kväll fylld av film, humor och skräcknostalgi. Men det kommer också bli samtal och mingel för både kreatörer och skräckentusiaster, något som Cindy själv är särskilt peppad på. Utöver henne ska regissörerna Kristoffer Kiggs, Titus Paar och Albin Glasell från Sägen Film medverka i ett panelsnack. 

På frågan om vad som först fick henne intresserad av film och vad som gjorde att hon valde skräck som sitt främsta uttryck svarar Cindy: 

– Jag växte upp med en pappa som också älskar film. Vi gick tillsammans till den lokala videobutiken och tittade på omslagen och hyrde film. 

Hon minns hur turerna dit öppnade porten till en annan värld och hur ”Jurassic Park” (1993) gav tidiga kickar, innan filmen ”Anaconda” (1997) på allvar väckte hennes fascinationen för det obehagliga. Hon berättar:

– Idag skulle jag kanske inte kalla just ”Anaconda” för en skräckfilm, men då var den definitivt det. Jag var sju eller åtta år och smög ner i trappan hemma och tjuvtittade på den. Sedan stod jag där blixtstilla och tittade så länge jag kunde innan jag blev påkommen.”

Som tonåring hittade hon ett estetiskt hem hos Tim Burton, vars mörka poetiska universum speglade den hon själv omgav sig med. När hon så äntligen upptäckte Bram Stokers ”Dracula” (1992) var det spiken i kistan för Cindy, vars steg definitivt riktades mot skräck, bara skräck och ingenting annat än skräck.

– Jag skrev mycket poesi när jag var barn. Och jag får många idéer av mörka dikter. ”Sour Love” (animerad kortfilm) som jag har gjort är väldigt inspirerad av Tim Burtons ”Vincent” till exempel, berättar hon. 

Vad som är den startande gnistan till Cindys filmer är väldigt olika. Hon säger att ibland föds en idé från en bild, ibland från en känsla. Eller som med hennes senaste, och flerfaldigt prisade film ”Roots of Evil” (2023) – en dröm. I drömmen såg hon scener ur ett kameraperspektiv utspela sig. Drömmen omvandlades snabbt till ett kortfilmsmanus och blev sedan till filmen:

– Det undermedvetna levererade den filmen till mig, så det var bara att tacka och ta emot”, säger hon med ett skratt.

Finns det återkommande teman eller frågor i dina filmer du känner att du vill fortsätta utforska?

– Projekten skiljer sig, men psykologisk skräck ur kvinnligt perspektiv ligger mig varmt om hjärtat.

Som kvinna i en genre som länge dominerats av män möter hon både hinder och oväntade fördelar. Nätverk kan vara slutna och präglade av en ”guys’ game”-kultur, som är svår att ta sig in i. Men att vara kvinna har ibland också lett till mer uppmärksamhet. 

Har folk några förväntningar på hur en kvinnlig regissör ska göra skräck?

– Inte många explicita förväntningar, men jag får ofta frågan om jag ”bara” ska göra skräck eller också drama en vacker dag. En mix drama/skräck skulle jag kunna göra, men aldrig bara drama. Fy så tråkigt. 

Känner du som kvinna något ansvar för att förändra representationen i branschen när du väljer vem du jobbar med?

– Jag försöker faktiskt medvetet anlita så många kvinnor jag kan både framför och bakom kameran, men tar ändå den som är bäst för rollen, oavsett kön. 

Hon säger att det handlar om att öppna dörrar utan att kompromissa med kvaliteten — en balans hon ser som nödvändig, särskilt som ny i branschen.

Varför tror du att folk vill se, och ofta också älskar att se på skräck? 

– Jag tror att folk gillar skräck just för att det är en genre som känns annorlunda än andra filmer. Man blir fast i nuet, och det triggar ens överlevnadsinstinkt när man identifierar sig med protagonistens kamp. För mig, som har mycket ångest emellanåt, blir det faktiskt nästan som en paus – jag får släppa allt annat och bara vara i filmen. Sedan är ofta karaktärerna väldigt bra skrivna – speciellt antagonisterna. Det gör att man får en djupare bild av båda sidor av mänskligheten. 

Hon säger också att skräckfilm när den görs bra kan vara ett verktyg för sociala kommentarer. 

– Många filmer väver in samhällskritik så smidigt att man inte märker att det sker. Ta till exempel hur rädslan för teknikens framfart under 80-90 talet gav oss filmfenomenet ”Ringu” från Japan. Vi som som var unga förstod kanske inte poängen då, men nu när man ser tillbaka på det, är det ju solklart.

Vad skrämmer dig?

– Jag är inte så lättskrämd. Kanske för att jag sett så mycket skräck, men det som ändå verkligen påverkar mig är det paranormala. En fysisk människa eller en mördare går att förstå, motstå eller överlista, men det övernaturliga saknar regler. Så skulle man hamna i en sådan sits skulle det väl vara dags att dö bara, haha. 

Hur förhåller du dig till kontroversiella inslag i skräck — våld, sexualisering, tabu — där gränsen mellan konst och exploatering är diffus?  

– Jag har inte direkt jobbat med så många kontroversiella inslag i mina egna filmer (än), men jag är helt för det – så länge det är välgjort och görs med ett syfte. Däremot är jag inte ett fan av rena rape scenes, hutlösa mängder gore eller den klassiska grejen med lättklädda kvinnor i slashers. Där känner jag bara ”varför?”. Samtidigt får man kanske ta en del av sånt med en nypa salt, för det är ju också en del av genrens historia.

Om du fick obegränsad budget och total frihet, vilken typ av skräckfilm skulle du vilja göra? 

– Zombiiiieeees! Det är min absoluta dröm. Jag skrev faktiskt mitt gymnasiearbete om en zombiefilm, och sedan har jag fortsatt utveckla den. Man kan säga att den liksom ligger och myser i bakgrunden och väntar på rätt tillfälle. Jag hoppas verkligen att jag en dag får chansen att göra den på riktigt. Det finns några riktigt fina scener i den som jag skulle vilja få ut ur min hjärna och visa upp för andra.

Vem skulle du spela huvudrollen i den filmen?  

– Bill Skarsgård vore perfekt i en sådan film. Och så kanske jag stoppar in Bill Murray som får bli mördad haha.

Hennes bolag Uncanny Pictures är Cindys verktyg för att realisera hennes visioner från papper till färdig produkt. Hon styr sina projekt hela vägen, allt från idé och manus till finansiering, produktion och marknadsföring. I praktiken innebär det att Cindy ofta själv sköter både schemaläggning, location scouting, kostym, rekvisita och sociala medier. Att jobba så ger kontroll, men kostar tid och energi: att producera själv samtidigt som man har ett heltidsjobb är en återkommande frustration.

Streaming är guld för genrefilm

Hittills har hon främst släppt material via YouTube för att bygga publik och trovärdighet. Alla hennes filmer skickar hon också till SVT men hittills utan framgång. Samtidigt ser hon dagens streamingtjänster som en stor möjlighet för spridning av just genrefilm.  

– Nischade plattformar som Shudder och Splatter når skräckintresserade globalt, vilket är toppen. Jag hade dock önskat en specifik kategori för lågbudgetproduktioner för att undvika orättvis jämförelse. Plattformar kunde märka verk efter budgetspann och därmed öppna upp för enklare produktioner och nya namn. 

Två långfilmsmanus ligger färdiga och en zombieidé puttrar, men vägen till produktion bromsas av bristen på finansiering. Cindy beskriver jakten på pengar som en ond cirkel: utan tidigare erfarenhet och andra finansierade långfilmer är det svårt att få stöd, men utan stöd blir det svårt att bygga erfarenhet. Hennes nästa, fortfarande rätt hemliga projekt – kortfilmen ”Pigeonhole” är på gång, och kommer förhoppningsvis nästa år. 

Vad hoppas du att din roll i filmhistorien ska vara om tio år?

– Oj helt ärligt så har jag ingen aning, jag har aldrig tänkt så långt. Men jag hoppas att jag på något sätt kan inspirera andra introverta, härliga weirdos att våga göra film.

Läs mer om Monstermåndag på Scalateatern….