Trollflöjten (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Trollflöjten är ett av världens mest älskade verk signerat Mozart, här i en visuellt lekfull och moderniserad version som utspelar sig under Första världskriget. Filmen följer troget operans grundhandling; den manlige huvudkaraktären Pamino ska rädda den vackra Pamina som kidnappats av ondsinte Sarastro. Trollflöjten är regisserad av Shakespearefantasten Kenneth Branagh (Hamlet, Mycket väsen för ingenting) och manuset (libretto) är översatt till engelska av Stephen Fry. I rollerna ser vi nya stjärnskott på operascenen såsom Joseph Kaiser och Amy Carson. En spektakulär film- och musikupplevelse som hade simultan världspremiär på filmfestivalerna i Toronto och Venedig 2006.
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
Läs recension
1.9 av 11 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: TROLLFLöJTEN

En blek kopia av ett klassiskt mästerverk

1975 gjorde Ingmar Bergman en filmatisering av världens mest kända opera på Drottningsholms slott utanför Stockholm. Filmen är uppbyggd som en teaterproduktion, där vi får följa publiken (mest Ingemars lilla dotter Linn), musikerna, sångarna och själva skådespelet både på och av scenen. Bergmans ”Trollflöjten” är inget annat än ett mästerverk. Aldrig har en opera nått en så stor publik! Operan blev för de stora massorna och inte för den smala publikgrupp som har abonnemang på Stockholmsoperan.

Kenneth Branaghs ”Trollflöjten” är mer en musikal än en opera. Handlingen är förlagd till första världskriget och vi får följa handlingen kronologiskt rätt upp och ner. Här är det ingen distans till scenen som hos Bergman, snarare zoomar Branagh in på sina skådespelare.

Vår hjälte Tamino är en soldat på Nattens drottnings sida. Klädd i den goda färgen blå kliver Tamino ut på den datormanipulerade blomsterängen, där fåglar kvittrar och blommorna blomstrar ljuvligt, för att träda ner i skyttegravarnas mörka ångest. Kommer Tamino få sin Tamina och kan Papageno hitta Papagena? Mozarts Trollflöjten är ingen tråkig opera, utan den är full med humor och skratt. Branagh har försökt att föra in humorn, bland annat, och den enda gången jag skrattade, var när Nattens drottnings tjänarinnor gör entré, som nunnor! Med push-ups!

Men vad är det då som blir fel med Branaghs ”Trollflöjten”? Vi kan inte skylla, allt för mycket i alla fall, på att historien inte håller, musiken är det inte heller något fel på. Skådespelarna/operasångarna gör alla ett bra jobb. Det är till och med skönt att de ser ut som riktiga normala människor och inte genmanipulerade Hollywood-skådisar. Men humorn i operan kommer inte fram, inte heller de talade partierna (som för en opera är väldigt många i Trollflöjten).

Branagh gör ett litet tillägg i filmen, gentemot den ursprungliga operan, han låter oss få ta del av varför Nattens drottning avskyr Sarastro så. Hans svek och hennes sorg lyfts fram i en fem sekunder lång scen. Under dessa fem sekunder fångar Branagh mitt intresse och jag blir för första gången intresserad av hans film som en egen skapelse.

Frågan jag ställer mig är, varför ska en i det närmaste perfekt version av en film göras om på nytt? Jag är kanske oförrätt hård mot Branagh, men med den utgångspunkt han hade, med världens mest kända opera och världens mest kända Mozart, borde det då inte ha blivit mer än fem sekunder av intresse? Målgruppen för den här filmen är inte 15-åringar som endast går och ser blockbusters, utan målgruppen är de av oss som är intresserade av opera. Där Bergman lyckas med att föra ut Trollflöjten till den breda massan misslyckas Branagh. För trots hans försök med att särskilja sig från Bergman, med att förlägga handlingen till första världskriget, låta ormen vara senapsgas och genom maffiga (men fula) specialeffekter, så ter sig hela filmen kort sagt som en blek kopia av Bergmans version från 1975.

Marika Lövström Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler